Klyvnadens tid

Stort att Jan Myrdal(JM) väljer att sätta ned foten för yttrandefriheten genom medverkan i Nya Tider. Myrdal uppmanar “Nya Tiders läsare att ta Marx på allvar”. Trots att jag själv under hela mitt liv tagit Marx på ett alldeles för stort allvar kan jag inget annat än instämma. Missa inte tillfället till en diskussion om vad marxismen bidragit och ställt till med under den korta tid detta spöke rört om i vår värld och våra föreställningar om den. För det är ej längre så som JM försöker ge sken av, att marxismen enbart eller framförallt, är hjälpmedlet för att genomlysa vår verklighet, marxismen är själv en av de stora aktörerna i vår värld. Inom arbetarrörelsen har marxism under hela 1900-talet varit den ledande ideologin. Därmed sitter Marx på de huvudanklagades bänk, då vi i enlighet med spökkonstruktörens ord försöker skapa den förståelse som gör det möjligt att, med Myrdal, “vrida historien i rätt riktning”. 

Myrdal tar upp en av vår tids mest brännande frågor, freden och “revolutionen för freden”. För det är just på detta dualistiska sätt som marxisters fredssträvande får substans. För marxister nås fred genom revolution, dvs krig, och följdriktigt var en av huvudparollerna i den socialdemokratiska fredskongressen 1912 i Basel: KRIG mot Kriget. Ture Nerman i “Allt var Rött” sid 135:

Basel blev en stor upplevelse. Andra internationalens sista världskongress…… 469 delegater , ett surr av allehanda språk. Över tribunen en eldande deklaration: “Proletärer i alla länder fören er” och “krig mot kriget” på de tre stora kulturspråken. 

Hur skulle detta kunna vara ett politiskt verktyg för att hålla världen samman i fred? Tre språk och inte lär det hjälpa med bombastiska deklarationer om kulturspråk. Det är denna kongress löfte om att i respektive länders parlament rösta mot krigskrediter och därmed resa fanan för fred som Myrdal ser som valet för “förnuft” och “verklig förändring“. Men det var ingen förnuftig fred som Andra Internationalen erbjöd Europas folk utan “Krig mot Kriget” för det internationella proletariatets organisatoriska förverkligande genom en världsstat.  Vad den internationella arbetarrörelsen erbjöd var inte fred, utan världsrevolution och därmed världskrig.

Myrdals kommentar till Andra Internationalens sammanbrott är, “därmed fick kejsaren sitt totala politiska stöd”. Myrdal ansluter sig så till Lenins angrepp på denna sista kongress  för att rätt och slätt vara köpta opportunister. En mer realistiska analys till sammanbrottet var att den var komplett galet orealistisk. Arbetarklassen hade kidnappats för en grupp intellektuellas revolutionsromantiska utopiska illusioner. Men det handlar inte bara om överskattning av den egna styrkan, det handlar om felaktiga politiska överväganden som fortfarande karakteriserar vänstern. Det handlar om synen på nationens roll och den demokrati som följde i spåren av de borgerliga revolutionerna, genom nationella folkrörelser för demokrati och folkupplysning. Istället för att förenas med denna demokratiska nationella rörelse och där ta strid mot chauvinism och krigshets erbjöd man bara ett annat slags krig. Att detta inte var ett enstaka misstag av den revolutionära falangen av marxism ger mellankrigstiden och andra världskriget besked om.

Både höger och vänsterextremister  verkade för att underminera Weimarrepubliken under 1920-talet. När hela den tyska arbetarklassen gick i generalstrejk för att stödja den lagliga regeringen mot Kappkuppen, motarbetades det av de kommunisterna som i realiteten styrdes från Moskva av Lenin och Trotskij. Genom generalstrejken mot Kappkuppen skapades förutsättningarna för ett starkt politiskt skydd för den bräckliga demokratin, vilket marxister inte var intresserade av.

Att det blev nationalsocialisterna och Hitler som gick segrande ur detta politiska sönderfall som fick sin barnmorska genom finanskrisen 1929-32 är på intet sätt förvånande. Det är återigen marxismen som ställer till problemen och splittrar den tyska arbetarklassen genom att göra ett annat land, Sovjet, till dess andliga fosterland. Det är ett dubbelt svek, nation och demokrati är sammanlänkade och förutsätter varandra, det var ett svek mot båda. Eftersom nazisterna först i och med förspelen till andra världskriget svek nationen var deras svek mindre vilket i val förde fram dem till en politisk position där de kunde ta makten genom att avskaffa demokratin.

Precis som det var bolsjevikerna som röjde väg för Hitlers maktövertagande var det också Sovjet som stod med den politiska handräckningen som satte datumet för andra världskrigets start. Genom Hitler-Stalin-pakten sattes det säkerhetssystem som grundades genom Locarno och Versailles ur spel. En vecka efter att avtalet undertecknats, den 1 september 1939 gick Hitler in i Polen. Tyskland hade redan övervunnit de ekonomiska följderna av Versaillesfreden och behövde inte krig för Tysklands folks skull.

Hur sant är det då med Marx ord  att “Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna.”  Detta påstående går knappast att förstå utan att sätt in det i dess marxistiska kontext, inte minst synen på klasser, klasskampen och hur det driver historiens utveckling. I marxisternas värld är det proletariat och  borgarklass som allt sedan Marx, varit de klasser det handlar om. I kampen mellan dessa två klasser är marxisterna proletariatets självutnämnda ledning i parti och genom ideologi. Vad proletärerna själva tycker spelar liten roll. Marx vet bättre och har förklarat deras “objektiva” intressen. Med denna karta över verkligheten är aldrig marxismen det förhärskande tankesättet, annat än då arbetarklassen tar makten och upprättar sin diktatur under det kommunistiska partiets ledning. Frågan är ett retoriskt knep till vilket de invigda nickar instämmande. Den konkreta beskrivningen om hur det tar sig uttryck i verkligheten uteblir i stort sett alltid.

Det stora underliggande felet i den marxistiska analysen är att den ser den privata äganderätten som det stora problemet, som bestämmer synen på kapitalism och hur lösningen på de verkliga och stora problem som det globala finanskapitalet ställer till med i vår värld. Marxister angriper kapitalismen för att  ersätta det med ett ännu mer centraliserat och byråkratiskt system, socialism, istället för att försvara småföretagarna som är de verkliga bärarna av fri företagsamhet genom den decentralisering av makt som privat ägande ger. Småföretagen är en viktig del av det arbetande folket, som behöver demokratin för att använda staten till att hålla finanskapitalism och internationella företag stången. Istället för att med praktisk politik bekämpa finanskapital beskriver marxister maktkoncentrationen genom kapitalackumulation som en naturlag.

I och med att det internationella kapitalet gått in i den politiska fasen av globalisering, vilket betyder upplösande av nationalstaterna genom destabilisering och krig, för upprättande av en “ny världsordning”, ser den geopolitiska verkligheten ut som den gör med krig och folkfördrivningar. I denna strid uppträder marxismen som globaliseringens viktigaste ideologiska och politiska stöd. Tillsammans med nyliberaler beskriver de nationalism som rasistisk och fascistisk. De beskriver värnandet av nationen som en fara för freden när det är precis tvärt om.  Tillsammans med nyliberaler verkar de för att bryta upp den nationella kulturen för att ersätt den med en global mångkultur. Tillsammans med nyliberaler verkar de för att med normkritik bryta ner de traditionella normsystemet grundat på heterosexualitet. Tillsammans med nyliberaler verkar de för att bekämpa den västerländska kulturen genom att påstå att kritik av islam är grundat på Islamofobi. Tillsammans med nyliberaler bekämpar man det svenska genom att förlöjliga dess kultur och brännmärka värnandet av den som rasism.

Utan tvekan har Jan Myrdal rätt vi har alla anledning att ta Marx på stort allvar.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

PS. Att Myrdal tillfrågas om att bidra till Nya Tider är i sig en mycket positiv händelse och bör av den anledningen ges uppmärksamhet i sig som en publicistisk händelse av betydelse, därtill politiskt mycket glädjande avsett innehållet i Jan Myrdals bidra. Förhoppningsvis kan det öppna upp dörrar till en mer saklig diskussion i vår offentlig rum

Här en skärmdump av vad Nya Tiders redaktion lyfter fram av Myrdals text.