“Var kommer du ifrån?”
Sommar med Hanna Akuffo ställer mötet mellan hennes Afrika och Sverige på sin spets, det sker 45 minuter in i det länkade programmet. Av Hannas reaktion att döma har vi hamnat i en av det mångkulturella konflikternas förbjudna frågor. Min avskrift från Hannas sommar:
I trettio år har jag blivit kallad invandrare. Men om jag har vandrat hit, när har jag då vandrat klart, när har jag lämnat majsfälten bakom mig. Ofta när jag träffar människor i Sverige, i synnerhet sådana som är jämnåriga eller äldre än mig så vet jag att jag att de har en fråga som pockar på att komma ut. Är dom någorlunda väluppfostrade kan det dröja en stund. Men sen kommer den: Var kommer du ifrån? Det kan ju tyckas som en enkel och harmlös fråga. Men för mig är det inte det. För vad vill dom egentligen veta. Vad jag var innan jag kom till Gävle eller Gärdet i Stockholm. Var jag är född. Var mina föräldrar kommer ifrån. Vilken nationalitet jag haft eller har nu. Eller är det något annat dom i själva verket ville veta. Och vad svarar jag då. Jo så här är det, man skulle kunna säga att när jag hamnat i Norden, så har jag kommit hem i någon mån. I vart fall har jag kommit till ett område som en av mina förfäder kom från. Min mammas mormor var faktiskt hälften danska. Hennes pappa var dansk, bror till danske guvernören som bodde Kristiansborg i Ghanas huvudstad, en liten ännu existerande kopia av den danska kungaborgen Kristiansborg i Köpenhamn. Till skillnad mot många andra vita män som hade lite äventyr med infödingskvinnor så erkände han sin dotter Anna-Maria och bidrog till hennes uppfostran. Så jag tycker alltså att jag efter nu trettio år i Sverige har vandrat klart över majsfälten och i någon mån kommit hem. I alla fall till en del av mitt ursprung. Även om jag inte har blå ögon så är jag liksom de flesta andra resultatet av en blandning av gener, och av en slump eller vad det nu kan vara har jag kommit att återvända till en del av mitt ursprung. Som ordspråket säger: “Döm inte en bok efter omslaget”.
Jag blev lite irriterad och ur balans för den gnälliga offerkofta Hanna dragit över sig, “överklassfasoner”! Så var min första spontana reaktion på hennes sista minuter i sitt sommarprogram. Nu några dagar senare med lite distans beslutar jag mig för att fortsätta mitt “försök” att möta hennes bidrag.
Skall vi inte ens få ställa denna fråga som för mig känns viktig för att göra ett möte till något mer än en tillfällig sammanstrålning. Jag brukar alltid ställa den förbjudna frågan därför att jag är intresserad att lära mer. Handlar det inte om det mest betydelsefulla för en människas identitet? Det har hänt att jag avstått, hejdat mig då frågan redan låg på tungan. Det var min antipati för personen som fick mig att avstå.
Av den reaktion du redovisar finns en underförstådd misstanke, att se sig som en inkräktare av de som ställer frågan. Riskerar du inte att returnera, sprida den känslan genom det svar du ger, trots att den inte fanns i den frågandes blick från början. Frågan om ett nsig försvarande ursprungsfolk mot inkräktare är ju inget påhitt, hela den amerikanska kontinentens indianska kulturer har slagits i spillror genom massinvandring. Den Afrikanska kontinenten har i stort sett samma erfarenheter.
När du skall besvara den förbjudna frågan väljer du att lyfta fram en bråkdel av din historia bara för att den är “vit”, är tanken att den skall ge en genväg till att accepteras som svensk, bärs den önskan fram av en orimlig underlägsenhetskänsla efter etniska linjer?
Jag vet att Afrika är för stort att beteckna platsen för dina rötter men det är ju också egentligen Sverige för att ge konkretion åt min. Skillnaden mellan Sverige och Afrika känns ändå tillräckligt stor för att ge kontur åt mina funderingar. Min kunskap om Afrika är ytterligt fragmentarisk. Jag har ändock varit där på en månads semester för dryga 30 år sedan. Besökte min syster som arbetade inom de nykoloniala mjukdelarna, bistånd, en verksamhet syftande till att få Afrika att bli världsmedborgare, del i den västerländska civilisationen, dess globala ekonomiska nätverk. Min syn på Afrika var då en del av vänsterns beskyddande och vårdande inställning, men antiimperialist kallade jag mig naturligtvis och jag besökte de kulturlämningar av Afrikanska civilisationer som kom i min väg, oförglömligt var mötet med Great Zimbawe, stenstaden. Sett så här i efterhand var det åtminstone ett försök till att förstå. Den globaliserade ekonomins världsomspännande välde gör det svårt att se någon annan framtid än vad den själv serverar. Zimbabwe har ju gjort ett försök att bryta sig ur detta internationella nätverks enorma kraft.
En del av Mugabes stora monement över revolutionen i vilket han själv intar en central post. Det byggdes i mitten av 80-talet av Nordkoreaner, vilket avspeglar sig i de avbildade personernas anletsdrag.
Från Massvingo reste vi med en linjebuss till Harare, vi var de enda vita i bussen som var fylld till sista plats. Jag kom att hamna vid Phinias som var regeringstjänsteman. Vi började prata. Han rekommenderade ett Hotell som skulle passa, Oasis. Phinias och hans fru Hedvig kom senare på besök, vi åt en middag tillsammans. Minns inte mycket av vad vi pratade om. Inger fick en fråga av Hedvig som brände sig fast i vårt minne, hon undrade om ABBA fortfarande var tillsammans. Tyvärr har och hade vi dålig koll på vår kulturs frontfigurer. Jag frågade Phinias om det var något som han tyckte att vi skulle besöka i Harare. Svaret kom med lite tvekan beroende på att det monument för Revolutionens hjältar som han tänkte på ännu inte var riktigt klart.
Monementet var enormt, socialrealistiskt pompöst, som en främmande kulturell kropp i den afrikanska jorden, lika främmande som den ideologi som genom Mugabe satt dessa skulpturer på plats. Det är åter den västerländska civilisationen som gör avtryck och visar sitt inflytande.
De vita farmare som vi träffade var oroade men tålmodigt avvaktande. Jag undrar om den unga bonddotter vi fick lift med fortfarande är kvar. Mycket talar emot med tanke på det ekonomiska och politiska tillstånd landet befinner sig i. Nu har den politisk konflikten ätit sig in i Mugabes kärntrupper, i veteranernas organisationer. Ytterligare ett av västvärldens och marxismens misslyckanden, men hos oss hanteras det som ett afrikanskt dito .
Var hittar vi Afrika i allt detta, när vi inte ens kan se ett afrikanskt ansikte i det monument revolutionsregimen upprättat över sig själv och bilden av sitt Afrika. Jag hittar det heller inte i din berättelse Hanna Akuffo. Den kanske helt enkelt inte finns och det är därför du är så besvärad av den förbjudna frågan.
Vår trasig värld delas inte endast i nation, religion, språk och ras. Vi delas också i de som har och de som inte har, efter rikedom, inkomst och privilegier, och ingen undgår dessa indelningar, så hur skall det vara möjligt att inte tala i ett vi och dom. Besvärjelser, det handlar bara om att lära sig hantera våra egenskaper, misslyckanden och framgångar. Nu bor du och jag i samma land och har därmed en gemensam erfarenhet att hantera, och jag förstår din frustration över många av dina möten i detta nya land. Men irriteras av att du inte försöker förstå att mycket av problemen ligger i hur detta Sverige fungerar som land och vad det är för folk som lever här och vad för erfarenheter och kultur som styr vårt sätt att tänka och handla. Vi har stor tillit till statens förmåga att lösa våra problem, beror det på vår långa tradition av en centraliserad byråkrati, kungens män och kreatörer. Så lång är traditionen att vi utvecklat en egne statslära, en hela filosof för att helga vårt gemensamma bygge. Samtidigt är vi individualister, så till den grad att vi till och med låter staten ta hand om våra mänskliga förtöjningar ur det förflutna såväl som in i framtiden. Vad är orsaken till att vi står där vi nu gör? Vilken betydelse har våra skiftesreformer, att bygemenskapen bröts upp för 200 år sedan. Detta, ett oreflekterat svar från mig släpper jag därmed för vidare utforskning……..
Jag tycker mig kunna avläsa din förvirring över vad du möter i Sverige. Av den berättelse som de stora medierna förmedlar förväntas du bli utsatt för rasism och att lydigt leverera din erfarenheter för att underhålla den rasistiska antirasismen. Din tveksamhet hedrar dig. Men det svenska systemet är knepigt, svårt att förstå sig på även för oss svenskar. Vi har en gemensam erfarenhet av våra universitet. Jag blev underkänd på en tenta. Det var ett grupparbete med en gemensam redovisning som samtliga fem i gruppen stod bakom, men jag var den enda som inte godkändes. Kanske var orsaken att jag var kritisk till föreläsningarnas bild av att ersätta människor med robotar i vården. Jag överklagade och godkändes. Senare placerades jag i en ledningsgrupp för samordning av undervisning och universitetets utvecklingsarbete med administrativa rutiner och digitala verktyg. Om det var av välvilja och kompensation för missgreppet med tentan eller ytterligare ett försök att sätt mig på plats vet jag inte. Mina begränsade kunskaper gjorde att jag snabbt drog mig ur. Som enskilda individer är vi utlämnade till en byråkrati vars väl eller motvilja vi har att hantera.
Som “rasifierad” och kvinna möts du med stor välvilja i Sverige idag, det är betydligt värre att vara vit och man, vilket inte minst den studio du nu sitter i visar. Det syns i dess “positiva särbehandling” både då det gäller kvinnor och “nysvenskar”. Detta mönster gäller inte endast Sveriges Radio. På en rad områden görs särskilda insatser till stöd för invandring. Det värsta med dessa administrativa åtgärder är att de bakslag de riskerar att utlösa inte kommer att drabba de som utformat och stått för besluten. Det är de som inte har i resurser och kontakter som främst kommer att drabbas.
Har dessa rader möjligen gjort att du med rakare rygg och utan att avläsa försåt skall möta frågan : “var kommer du ifrån”, det var åtminstone mitt syfte då jag började försöka sätta i ord vad jag kände inför den fråga du reste.
Undersökningar har visat att Sveriges folk oroar sig mest för är rasism. Att under den politiska etiketten flyktingar öppna dörrarna för massinvandring borde ses som en ren anstiftan till rasism, istället täcker medierna upp för denna politik genom att kalla kritikerna för främlingsfientliga och rasister. Oron har således sin förklaring. Inte ens nu när sittande regering tvingats slå till bromsarna i “flyktingpolitiken” förändras mediernas propaganda till stöd för massinvandring.
Den senaste tidens stöd för rasseparatism inom det stora “arbetarpartiet” har inte gjort mig mindre orolig inför framtiden. “Vänstern” skapar inte bara grundförutsättningarna för rasism genom att propagera för folkomflyttningar under förevändningen “flyktingar”. De bidrar också aktivt till att berättelsen om vår gemensamma framtid skall läsas i raskategorier. Under förevändning att ge diskriminerade politiska rum vänds blickarna från behovet av gemensamt samtal och “integration”. Plats bereds för att slippa svara på frågan “var kommer du ifrån”.
Evert Larsson
admin@klyvnadenstid.se
