Klyvnadens tid

Under helgen 12-14/8 arrangerar Folket i Bild “fredsamtal” i Degerfors. Det är det femte i ordningen och troligen den största tilldragelsen i ämnet under året i Sverige. Många av deltagarna har under året varit engagerade i opinionsarbete mot smyganslutningen till Nato, som varit årets viktigaste parlamentariska fredsfråga. Med “samtal” har intresserade av fredsfrågan anledning att förvänta sig en öppenhet för andra allmänpolitiska perspektiv än det marxistiska som är arrangörernas. På den punkten finns anledning att resa tvivel. Kommer “samtalen” att utvecklas till en entonig monolog över det egna arbetet och perspektivet?

Avgörande är hur konferensen kommer att värdera hotet om en Natoanslutning. Naturligtvis kommer det egna arbetet med namninsamlingar uppvaktningar och alla slags opinionsbildning mot värdlandsavtalet att framhållas och värderas, bra så. Det stora politiska motståndet mot etablissemangets globaliseringsplaner och Nato-anslutning kommer från ett helt annat håll. Det kommer från Sverigedemokraterna och deras ställningstagande i riksdagen.  Det enda partiet som röstat mot avtalet vid riksdagens voteringarna. Vänsterpartiet valde att lägga ner sin röst vid den avgörande omröstningen bara för att det var SD som genom voteringsordningen stod för yrkandet om avslag. Kommer ett erkännande av att det enda partiet i riksdagen som faktiskt röstade mot att förlänga värdlandsavtalet var SD? Ett ställningstagande är viktigt för att stärka enheten mot NATO-anslutningen över partigränserna. Det är av största vikt för det fortsatta arbetet.

Folket i Bild bildades med ambitionen att vara en folkrörelse av enhetsfrontskaraktär som samlar folk oavsett partipolitisk tillhörighet. Vid dess bildande fick initiativet ett brett och kraftfullt välkomnande från ett brett spektrum av det engagerade Sverige. Den var en anda av frihetligt från 60-talet som fortfarande levde kvar. Tyvärr har det mesta av dessa strömningar malts ner i en marxistisk dogmatik. På 70-talet fördes en viktig diskussion om den svenska folkrörelsetraditionen, för FiB att knyta an till. Mycket lite av detta ser vi idag. Däremot hörs ofta ett bejakande av en jakobinsk tradition. Erik Wijk gjorde en utredning om orsakerna till FIB:s förstening och stagnation och kom fram  till att orsaken var inflytandet från marxismen-leninismen.

Helt avgörande för att en fredsrörelse skall nå framgång idag, med tillgång till internet, är att den har högt i tak, ett förtroende för att de aktiva medlemmarna skall klara av att leva med oenighet och därmed ge frågor den tid de kräver för att hanteras i demokratiska former. För en rörelse som kännetecknas av att driva polarisering med känsloargument, skam och indelningar är varje oenighet en hot mot organisationen, är det orsaken till att FiB under dess konferenser är så rädda för att tillåta att nya frågor kommer upp på bordet eller gamla surdegar tillåts komma upp till ytan.

Ledningen för fredssamtalen har under de första två åren nekat till att böcker som beskriver bank och penningsystemet samt böcker som diskuterar vad som hände den elfte September 2001. Motiveringen till att neka försäljning var att de inte handlade om fredsfrågan. Om inte det ekonomiska systems uppbyggnad och funktion är viktig information för frågan om krig och fred vilka böcker kan då över huvud taget vara tillåtna? Om inte 911 är en fråga som är viktig för att förstå vårt årtusendes nykoloniala krig, vad kan över huvud taget säljas? Motiveringen är ren nonsen, vilket leder till följdfrågan, varför?

För marxister finns bara en sanning vad gäller ekonomi och den skrevs för hundrafemtio år sedan. Bara de som erkänner dess auktoritet och slutsatser godkänns. Detta är ett förhållningssätt som väl går att förena med den fördemokratiska borgerlighetens jakobinska ideal. Men inte med sanningssökande folkrörelsers behov och verksamhet.

Vad gäller 911 är anledningen mer komplicerad. De som hävdar att frågan måste få diskuteras kallas för konspirationsteoretiker, en stämpling, och politisk demonisering. Det har verkligen lagts ett cementlock på denna fråga av hela det politiska etablissemanget och FIB gör sin del för att trycka ner diskussionerna. Det mest uppmärksammade var kanske när Egon Frid, riksdagsman från Skaraborg och Vänsterpartiet tvingades ut i den politiska kylan för att ha undertecknat ett upprop som krävde en ny utredning av terrorangreppet mot Manhattans skyskrapor.

Att en fredsrörelse mörkar den fråga som är och varit startpunkten för de nykoloniala krigen är anmärkningsvärt. Det är att lägga locket på en nödvändig diskussion för att dra slutsatser om det militärindustriella komplexets agerande. 911 beskrivs av många kritiker av USA:s utrikespolitik som en krigslist just för att kunna starta dessa krig. Detta är naturligtvis inte okänt för deltagarna på fredssamtalen i Degerfors, alla känner till det. Och alla väljer att böja sig för förbudet att diskutera hur det ligger till med det som faktiskt varit startpunkten för USA:s krig efter 2001. Vad är skälet till denna mörkläggning? Är det för att den tar plats från marxisternas analys av krigets orsaker som f.f.a. varande det kapitalistiska ekonomiska systemet? Är det för att användande av krigslister är jakobinskt och att en uppmärksamhet på dem skapar en tankefigur, en spegel vari man ser sig själv? En metadiskussion, reflektioner om den egna rörelsens roll är avgörande för varje rörelses förmåga att utvecklas i en ständigt föränderlig värld. För en doktrinär rörelse däremot är den som vatten på eld, eftersom fokus flyttas från trossatser till den yttre världen och det egna samspelet med den.

Fredsfrågan kräver diskussioner och analyser för att den skall angripa de verkliga problemen. Endast de som är beredda att frigöra sig från ideologiska barlaster kan bidra maximalt. Under de år som Fredssamtalen arrangerats har ideologiska käpphästar ställts som hinder för enighet i sak. Det finns inget land som är fri från ett historiskt arv av stormaktsambitioner, det gäller Sverige, och det gäller alla vår grannländer i större eller mindre grad. Vår egen historia bär namn av krigarkungar som vittnar om klyvnaden i inställning till krig och fred, avspeglande en lystmäten adel i kamp om makt och ära. Samma mönster finns i alla länder ända in i vår tid, och dessa traditioner bryter även in i framtiden, så gör också diskussioner om dess historia som är dess vittnesmål. USA genom sitt offensiva agerande i Nato gör allt för att utnyttja denna historia för att skapa spänningar mellan Ryssland och dess grannar i Östeuropa, det gäller inte minst  de baltiska länderna och Polen, länder med en historia av ockupation och världskrig under två totalitära system. Den fredsrörelse som inte förstår att ställa sig rätt i dessa historiska konflikter kommer att sakna trovärdighet. Rätten till nationell suveränitet är absolut och en förutsättningen för fred, den kan inte relativiseras varken med R2P, eller socialism.

Just en sådan relativisering kännetecknar arrangörerna av fredssamtalen i Degerfors. Den kommer till uttryck i diskussioner om Sovjets roll under andra världskriget, pakten mellan Sovjet och Tyskland under åren 1939-1941 som var startpunkten för kriget, det handlar om Sovjets massaker på Polens officerare, förknippat med orten Katyń. Diskussionen startades med följande artikel: Katyń i andra världskriget.

USA trycker på och har placerat ut robotar i Polen, vilket har väckt starka protester och varningar från Ryssland. Det är här de politiska spänningarna står som hetast idag. På 1980-talet skulle folket kring Folket i Bild inte haft någon svårighet att förstå den polska underjordiska rörelsens berättelser om Sovjets förbrytelser i Katyń. För Solidaritet var det en stor och viktig fråga, och har så varit sedan dess. Tragedin 2010 då en stor del av Polens regering förolyckades efter att just besökt ett minnesmärke i Katyń har gjort frågan än känsligare. Det är naturligtvis väldigt viktigt hur en svensk fredsrörelse ställer sig i dessa frågor. Speciellt då ställningstaganden vad gäller helheten är till Rysslands favör. Polackerna kommer inte att kunna ta en internationellt verkande fredsrörelse som tar ställning för en Sovjetisk oskuld till morden i Katyń på allvar, det kommer att driva dem än hårdare in i Nato. För intresserade så kan en diskussion om Katyń följas här.

Frågan om Katyń är inget som dagens marxister driver, eftersom fakta talar så entydigt mot Sovjets skuld. Däremot så har frågan kommit upp på grund av 68-vänsterns omsvängning då det gäller synen på andra världskriget vilket leder till samma slags problem för en fredsrörelse. Detta gäller naturligtvis främst de länder som utsattes för Sovjets expansiva utrikespolitik under tiden för Hitler-Stalin-pakten 39-41, Polen, Finland och de baltiska staterna. “Finland sak är vår” var också vänsterns syn under 60-70-80-tal, men även här har dagens vänster retirerat till en kallakriget ståndpunkt.

Det behövs en fredsrörelse av det slag som Tage G Pettersson talar sig varm för på någon av föregående års Fredsamtal. Som avslutning klipper jag in en liten del av hans tal som på en avgörande punkter har en avvikande uppfattning till ovan refererat:

Jag vill säga några ord om Sveriges relationer till Ryssland.
 I vårt land har bilden av Ryssland blivit alltmer negativ. Rysskräck är en gammal svensk åkomma. Jag mötte den under min uppväxt. Jag mötte den, när jag som försvarsminister sysslade med ubåtsfrågan. Jag tänker på detta idag när jag läser om industrispionage mot Sverige. Då är det främst ryssar man nämner men inte amerikaner. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att när Ryssland och dess politik diskuteras så saknas det från västligt håll nästan alltid självkritik och insikt om konsekvenserna av EU:s och USA:s egen politik mot Ryssland. Man glömmer helt bort eller förtränger att Natos expansion i östra Europa är ett flagrant brott mot den överenskommelse som Michail Gorbatjov och George Bush gjorde inför Tysklands återförening. Det löftet har brutits. Jag försvarar inte president Putin och hans agerande. Jag är ingen ovillkorlig Rysslandsvän. Ryssarna är på gott och ont som alla andra. Kommunismens idéer har aldrig slagit rot i mig. Under mina uppväxtår såg jag vid mina möten med baltiska och judiska flyktingar som kom till min hemby i Småland vad kommunismen kunde ställa till med. Tidigt tog jag avstånd från nazism, kommunism och främlingsfientlighet.

Jag förstår oron hos de baltiska folken efter Ukraina och Krim. Det är inte så länge sedan som sovjetsystemet skickade medborgare från Estland, Lettland och Litauen till fängelse- och arbetsläger i Sibirien, där många dog under vidriga och omänskliga förhållanden. Jag har talat med balter som överlevde. Det är inga vackra berättelser.
Det går inte att bortse från Rysslands historia. Det finns en röd tråd genom Rysslands historia efter andra världskriget. Aldrig mera krig på ryskt territorium. Facit av andra världskriget sätter sina spår. Miljontals ryssar fick sätta livet till. Stalingrad glöms inte bort i första taget. Men faktum är att Ryssland är ett av Sveriges grannländer. Därtill det största och mest inflytelserika. Naturligtvis måste vi ha de allra bästa relationer till detta land. Sverige har ett långsiktigt intresse av att Ryssland utvecklas till ett land med stabila demokratiska institutioner som vill samarbeta med sina grannar och övriga länder i Europa. Men det betyder absolut inte att relationerna skall grundas på underdånighet och undfallenhet. Utan på realism och konsekventa markeringar om neutralitet och alliansfrihet.

Vid flera tillfällen samtalade jag om Nato med den legendariske utrikesämbetsmannen Sverker Åström. Hans viktigaste princip var att Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik inte fick vara riktad mot Ryssland. Detta är realism och inte undfallenhet mot någon stormakt. Jag vill ha goda grann- och vänskapsrelationer med Ryssland. Jag tror att också ryska folket vill ha det med oss. Isolering av stater och folk är farligt. Det är vardagliga relationer – handel, turism, idrotts- och föreningsutbyte – som öppnar dörrar och bygger broar. Jag har under senare år mött många ryssar på Västerlånggatan i Gamla Stan i Stockholm, som just talat om vikten av ökade kontakter mellan Sverige och Ryssland. När jag skrev om detta förlöjligades det av Dagens Nyheter. Men det är faktiskt så att personliga vänskapsband är viktiga. Jag tror att det mycket omfattande turistutbytet mellan Norge och Sverige är viktigt för fredens sak. En förebild för andra länder. Liksom det dagliga resandet mellan Finland och Sverige och mellan Danmark och Sverige. Miljontals människor är ständigt på resa mellan de nordiska länderna. Öppenhet, kultur, resor, föreningsliv betyder att människor och länder kommer närmare varandra. Inte vill väl någon starta krig med sina vänner. Jag hoppas att det kan bli så en gång med de baltiska länderna och med Ryssland.

Folkrörelser och föreningar har särskilt stor betydelse i detta sammanhang. De skapar djupa relationer som skapar fred.

Evert Larsson
admin@klyvnadenstid.se.