Klyvnadens tid

Vilket hallonår!!
Ja vad mer behöver egentligen sägas, den ultimata signalen för att släppa allt för händer för att för egen del ta del av skogens gåva. Alla som jag dryfta frågan med har samma erfarenhet: Vilka HALLON!. Det gäller såväl i mängd som storlek, fina är de dessutom. Naturligt finns det lite smålarver,  som min granne påpekade bör ses som en ren proteinberikning.  De smäckra stjälkarna viker sig under sin börda, eller så bugar de för att bjuda ut sina gåvor. När skogen, som i år, dignar av detta röda guld blir dessutom själva plockning till en njutning, på några timmar har du de litrar som behövs för att förgylla vinterhalvårets söndagsdesset. 

Hallon finns i hela Sverige undantaget fjällen över trädgränsen. I de södra delarna är det kalhyggen med några år på nacken som gäller. Hallon är enkelt att plocka, det är de som lossnar från sitt fäste som är mogna. Väl mogna hallon släpper sin skörda och gör marken till en stänktapet i hallonens mognandsfärg som kan variera stort, från gult över skärt, brandgult till djuprött. Det finns även Blåhallon. Vilka jag träffade på i Bohuslän, de växte på en av musselskal kalkberikade gammal sjöbotten. Här fanns naturligtvis också Björnbär som skiljer sig från Hallon genom att de lossar från busken med blombotten sittande kvar på bäret. Björnbären är senare och finns viltlevande om än sparsamt ända upp i Kilsbergen.

Innan det blev bär var Hallonen blomma och föda för en svärma av skogens pollenerare, humlor, bin mm. På en hemsidan om biodling finns följande uppskattande beskrivning.

Det vetenskapliga namnet för hallon är Rubus idaeus, vilket visar att hallon hör till rossläktet och det märks om inte annat på de taggar som man måste värja sig för vid plockningen och också på de revor och rotskott som hallonen sänder ut. Trots att hallonens blommor är förhållandevis små och oansenliga drar de till sig mängder med insekter, särskilt bin och humlor lockas av doften och nektarn. Hallonen ger en särskilt ljus och mild honung och binas pollinering bidrar till större hallonskördar.

Trots den nytta och därmed glädje Hallonen skänkt känns den hotad, undanträngd av en kultur som inte längre har lärt sig njuta av naturen, såväl materiellt som andligt och spirituellt. På nätet har en teleoperatör tagit namnet i beslag vilket gör att bär numer trängs ut av missnöjda kunders klagomål på “kreativa” operatörer. Vad mer kan man vänta av ett nät som bärs upp av en mänsklighet som istället för en stunds avkoppling i skogens hallonsnår jagar grafiska markeringar på sin mobiltelefoner, pokemoner.

Finns ingen mer skogsnära Javaprogrammerare som kunde tillverka en app för hallonplockare, en Hallongå, som delade information om platser med gått om bär.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson