Enligt Bobbio är det synen på jämlikhet som skiljer vänster från höger.
Jämlikheten är – lite förenklat – som ett lackmuspapper. Om ett partis politik strävar efter att öka den är det ett vänsterprojekt. Om ambitionen är en annan är det höger.
Men vad betyder jämlikhet?
I dag verkar det finnas flera olika svar på den frågan.
Nyligen sade en före detta socialdemokratisk politiker som blivit mångmiljonär på affärer efter sina förtroendeuppdrag att han i sin roll som socialdemokrat alltid strävat efter att alla ska kunna lyckas i livet. Alla ska ha möjlighet att bli miljonärer.
———
Och just detta är vänsterns stora utmaning just nu. Alla länder i Europa har blivit mer ojämlika under de senaste 30 åren. Och inget av de politiska partier som säger sig sträva efter jämlikhet har hittat något bra sätt att vända utvecklingen.
——–
Själv är jag övertygad om att det går att bryta trenden. Det handlar om minskad arbetslöshet, pensionerna, skolsatsningar, rejäla socialförsäkringar och andra ganska klassiska recept.
Och där lever konflikten mellan höger och vänster fortfarande. Det har blivit svårare att urskilja i den praktiska politiken. Men även små steg tas alltid i en riktning.
Roligare än så här blir det inte inom socialdemokratin, att hitta ett svar i den parlamentariska oppositionen kan vi glömma, den existerar inte, den har lagt sig platt inför samma guldkalv. Problemet är liberalt definierat, guldkalven har alltid varit bilden av pengadyrkan, som genom nyliberalismen blivit fredat vilt. Det är nu hög tid att Sveriges folk börjar inse att det inte är en kalv som står på piedestalen utan den frustande tjur som förkroppsligar finanskapitalismen som löpt amok och ännu inte tyglats, än mindre fällts.
Att göra de ideologiska och politiska positionsförändringar handlar inte om att ta steg till vänster på en ideologisk höger-vänsterskala, det handlar om att göra en analys av den EGNA ideologiska och politiska ståndpunktens bärkraft och robusthet. Bland annat handlar det om att förstå vad totalitär jämlikhet handlar om, att ursprunget redan förfalskats i sin enklaste uppenbarelseform, i parollen. Här har den stympats, reducerats, från Frihet, Jämlikhet…. Jämlikhet utan Frihet är totalitär.
Ett exempel på totalitär jämlikhet är det tvåhundraåriga samhälle som Amish skapat med bibeln som karta och inspiration. En historia osannolik sin radikalpacifism och det omgivande samhällets frihetliga individualism förutan. Förhoppningsvis kan exemplet ge en ökade förståelse för innebörden av vad som avses med totalitära styren. Hos Amish finns inget val i vår liberala mening, över allt råder bibeln och den tolkning de gett den och förankrat i regelverk och traditioner. Att deras sociala ordning har kunnat levt vidare under sekler, i en tid av så stora förändringar, beror på att de tagit sitt existentiella öde på fullt allvar genom att överlämna det i guds hand och så rycka loss det från tidens flod, från “utvecklingen”. Det gäller såväl den tekniska där inga innovationer tillåts hota deras förbund med gud och den sociala ordning förbundet vilar på. Deras kristna klasslösa värld vilar på agrar ekonomi och traditioner, decentraliserad och utan religiösa hierarkier förhindrar teologin att gå sina egna vägar. Eftersom Amishsamhället är vårt samhälles radikala motsats ger det förståelse för i vad vår egen utvecklings särart verkligen består.
Att Amish är ett klasslöst samhälle betyder inte att det är jämlikt, ej heller jämställt. Könsrollerna är tydliga i klädkoder, uppträdande och sociala roller, manligt och kvinnligt är inget polariserande problem, utan av gud givna mänsklighetens existensformer. Även ålder spelar roll, dvs erfarenheter och visdom värdesätts. Traditioner upprätthålls, moral ges auktoritet som guds lag. I vår värld med dess ungdomsdyrkan tecknas detta som trångsynt ofrihet, ett brott mot vår utvecklingsoptimism, men vad har ungdomen mer än sin brist på vad vuxenvärlden erövrat. Finns någon naturligare och därmed mer harmoniskt sätt och skapa social ordning annat än bygga den på ålder och kön. Hos Amish finns tydliga kollektiva roller som fångar upp och styr, hur de hanterar den mänskliga kreativiteten, den individuella friheten är med all säkerhet inget litet problem. De har ett system, “homerunna”, en tonårens prövotid då ungdomarna får leva i moderniteten. Därefter får de göra sitt val, att leva med Amish eller i storsamhället.
Genom att leva i traditionen och i ett klasslöst samhälle har Amish lyckats med sin form av totalitärt system, och dess jämlikhet. Totalitär i bemärkelsen en strävan att styra människans hela liv utifrån en källa. Samma anspråk har de revolutionär rörelserna, ytterligheterna på vår politiska skala i marxism och fascism. Vilken uppgift de ställs inför, och konflikt de tvingas hantera, då de tar sig an uppgiften att kasta den liberala ordningen över ända beskriver Francios Furet på sid 62 i “Slutet på en Illusion”:
Den revolutionära passionen vill att allting skall vara politik, vilket på samma gång innebär att allt från och med människans uppträdande på jorden, finns i historien och att allt kan uppnås genom ett gott samhälle, under förutsättningen att man kan få det till stånd. Men det moderna samhället karakteriseras av just ett underskott på politik när det gäller människors privatliv. Det erkänner inte föreställningen om det allmännas bästa eftersom alla människor som utgör denna allmänhet är bundna till sitt eget bästa och kan bara föreställa sig det i det mänskliga välbefinnandet, vilket snarare skiljer än förenar människorna och därigenom river ner den gemenskap som man vill skapa i dess namn. Den revolutionära idén är den omöjliga besvärjelsen i och uttrycket för denna inre motsättning.
Det feministiska sekulära och statsindividualistiska Sveriges förmåga att stå emot totalitära samhällen ställs nu inför ett gigantiskt test genom de senaste årens massinvandring. Tänk tanken att det istället för Islam handlade om Kristendom i skepnad av Amish. Vilken möjlighet skulle finnas för dem att “gifta” sig med den svenska samhällsstrukturen. I jämförelsen finns mycket som talar till deras fördel, deras fredlighet inte minst. För ett fungerande minisamhälle behövs några tiotal familjer. Låt dem befolka en avfolkad floddal i Norrland eller varför inte i mitt landskap, Värmland. Det är arbetsamt folk som skulle sysselsätta sig med att bygga stenmurar istället för att kast dem på poliser. Placerade i en förort till någon av våra städer skulle samma grupp familjer bli en leda för sig och sin omgivning. De skulle tvingas att ge upp allt de står för, kanske till och med sin fredliga livsstil för att likt andra totalitära jämlikhetstörstande kasta dem på polisen. Den sista tanken är intressant eftersom den är så orimlig och samtidigt så politiskt korrekt. Människor som i århundraden uppfostrats att inte kasta sten gör inte det av frustration. De skulle försöka hitta lösningar på sin situation i enlighet med hur deras skallar är strukturerade.
Vad som gör stenkast mot poliser möjligt i vårt land är balansen mellan stenkastarnas revolutionära lidelse och vårt samhälles förmåga att stå emot samma revolutionära patos. Det är en balans mellan ordning och revolution, mellan byggande och förstörelse. För att få en föreställning hur det står till med vårt samhälles förmåga att stå emot revolution är ett besök på våra universitet ett givet nedslag. Det är här som idéerna för hur vi skall organisera och ordna våra samhällen konstrueras, för att sedan sippra ut i samhället. De senaste trettio åren har kännetecknats av att utveckla en rad teorier, för vadå? Jo, främst för att just omvandla vårt samhälle, och ryggraden i dessa normrevolutioner är samma marxism som legitimerar och alltid legitimerat stenkastarna på gatan, detta leder oss till en gemensam ideologisk orsak till stenarnas revolutionära förstörelse i överbefolkade förorter.
Revolutionstanken steg med borgerskapet ur feodalismen, övertagandet av den Jakobinska ordningen har hittills bara ställt till problem för arbetarklass i dess bredare bemärkelse och för det egendomslösa proletariatet i dess snävare. Proletariatet har aldrig genomfört någon revolution. De kommunistiska har inte varit klassens revolution, utan de intellektuella marxisternas, och de gånger de svingat sig till makten har det varit som företrädare för hela nationen med de nationella politiska hävstängernas hjälp. Väl vid makten har de misslyckats med det Amish nu byggt i några hundra år. Varför? Eftersom deras skallar var full av klasspolitik när den politiska grunden de stod på var nationell, dvs klassamarbete.
Att marxismen fortfarande utgör ett ideologiskt problem är inte den svenska arbetarklassen fel, eftersom den lärt de politiska läxorna från 1900-talets först hälft. Att kampen för ideologisk frigörelse från dess illusion fortfarande behöver föras är akademiernas och de intellektuellas “förtjänst” enbart. Marxismens teoribygge är främmande för arbetarklassens pragmatism och empirism, som är marxismen djupt främmande i sitt tungfota teoretiserande. Marxismen har sina rötter i fördemokratisk revolutionär borgerlighet och skapades av dess intellektuella. Den överlever nu som ideologi till stöd för den internationella nyordning som kallas globalisering och som sedan andra världskriget gått in i en politisk fas. De intellektuella intar så den roll de alltid spelat.
Problemen låter sig alltid beskrivas, som ytfenom. De plågar våra näthinnor dagligen genom medier och vänners klagan, att hitta de underliggande problemen i de ideologier som skapat våra helveten är en helt annan femma. Det värsta är att det sista anhängarna till dessa ideologier har förmågan att göra, är att ifrågasätta de egna ståndpunkterna från grunden. Vad säger oss då den totalitära jämlikheten? Jo att det är en politisk dröm konstruerad ur den feodala verklighetens behov och att den är obrukbar för vår tid. Jämlikhet, eller dess av hycklande politiker ständiga traderande om “allas lika värde”, är värdelöst som politiskt strategi i en värld där det faktiskt är friheten i de individuella valen som gjort segertåg och förändrat vara liv. Jämlikhet är vad du mår illa av då du får läsa statistik om inkomst och förmögenhetsfördelning. Det är vad politiska strateger värderar i propagandasyfte, inget som vanligt folk sysslar med. Det är den rena klara oförrätten som leder till politisk handling av mannen på gatan. Den formuleras som land byggs med lag, arbete åt alla, lika lön, och rättssäkra domstolar.
Hittills har detta tankeföde bestått i att lägga ut några ideologiska inramningar kring begreppet Totalitär Jämlikhet, det återstår en jämlikhetens förbindelse, den med socialism och kommunism. Eftersom båda i vår värld är fast knutna till marxism är den totalitär, eftersom jämlikheten ytterst förverkligas i det klasslösa samhällets centraliserade byråkratiska totalitära system. Till skillnad från decentraliserade Amish-traditionen är den dessutom despotisk. Då all makt centraliseras till en av partiintriger och nackskott kontrollerad politisk struktur. Den ur marxismen sprungna normpolitiken fyller jämlikheten med ytterligare komponenter för politisk disciplinering. Normpolitiken drar in frågor kring biologi där ingen likhet finns. Gör dem till problem för att visa på var politiska oförmåga och splittra oss efter gudagivna linjer. Precis som revolutionen äter sina barn förtär denna normpolitik vår frihet, låser fast oss i ett seende där vi ständigt bevakar varandra
Det är dags att förstå att gamla ideologier har en politisk inlåsningseffekt i dubbelt hänseende. Den låser fast den politiska analysen i sina begränsningar och den binder kotterier samman på ideologisk grund. Vänsterns problem ligger i dess oförmåga att omformulera sitt uppdrag efter de förändringar som skett. Den anpassning vänstern genomgått har bestått i närmanden till nyliberalism ytterst för att acceptera den avreglerade finanskapitalismen. Detta gäller inte endast S utan över hela linjen och syns i vänsterns oförmåga att möta avregleringen med en politik för full sysselsättning, som är vänsterns Akilleshäl. Därmed har vi också landat i de verkligt viktiga jämlikhetsfrågorna, Arbete åt Alla.
Men det duger inte att ställa kravet det krävs en trovärdig politik. Det krävs en politik som återställer det avregleringen av finansmarknad och digitalisering av penningsystemet ställt till med. Det krävs en politik för att åtgärda den skuldförlamade ekonomin både på kort och på lång sikt. För detta har Positiva pengar utformat grundstenarna.
Det är en timmes föreläsning som är värd tiden, av följande skäl. Positiva Pengar använder inte behovet av penningreform som en hävstång för revolution. Det är ju frågan om en reformering av penning och banksystem. Till skillnad från en del andra penningreformister anser inte PP att en ekonomisk kollaps är oundviklig, tvärt om presenteras vilka åtgärder som kan genomföras omedelbart för att komma ur krisen.
Evert Larsson
admin@klyvnadenstid.se