Klyvnadens tid

Inför Jan Myrdals 89-årsdag passade P1:s söndagsintervju på att försöka fånga födelsedagsbarnet. Programmet var så typiskt för vår tid, så tendensiöst och oförmöget att fånga en vidare bild av festföremålet att motbilder behöver skapas. Programmet lyckades endast med att fånga två perspektiv det strängt personliga i JM:s karaktär och liv. Det andra perspektivet i det internationella engagemanget, och då framförallt folkmordet under Pol Pot i Kampuchea. Med tanke på JM:s breda register blev intervjun väldigt onödigt ensidig. Denna söndagsmonolog över min relation till JM:s texter, är mitt bidrag till att avhjälpa södagsintervjun och dess brister, för någon personlig relation har vi inte. Jag har träffat J. Myrdal två gånger, den första för dryga förti år sedan i Karlskoga då han medverkade på ett SKP-möte, och under Fredssamtalen i Degerfors 2012 då jag tilltalade honom i en ordningsfråga.

Naturligtvis ses historian alltid med den aktuella blicken, med dagens politiska frågorna för ögonen. Min återupptäckt av JM speglar just detta. Det stora ödesdigra skiftet i vår politiska historia är och förblir 90-talet med dess EU-inträde och nyliberala revolution. Intill dess hade vänstern blott sig själv att skylla och ingen utanförstående hade anledning att bry sig, för Sverige tuffade på ändå, men genom detta skift kastades Sverige in i en helt ny tid med helt andra utmaningar, utmaningar som hade behövt samla hela nationens krafter. Min egen reaktion var att ge upp. Sverige var från EU-omröstningen förlorat, de som fortfarande hissade den svenska flaggan och samtidigt röstat EU, fick ta del av mina sarkastiska kommentarer om att flaggan visserligen var blågul men resten bara fejk.

Först nästan två årtionden senare vaknar jag upp politiskt på allvar, genom att jag får klart för mig hur banker fungerar, deras centrala ställning i ekonomin. Genom denna insikt blir det möjligt att distansera sig från den ideologiska boja som heter marxism och håller vänstern i politisk disciplin. En politisk linje för nationernas frihet, Sveriges frihet, blir nu möjlig och därmed blir också Sveriges flagga en viktig politisk symbol. Det är i denna situation som Jan Myrdal flimrar förbi på nätet. Det gäller kampen mot EU och vi befinner oss i Dalarna vid millenniets första stapplande år.

Myrdal i Folkdräkt inför opinionsmöte mot EU i Dalarna i början av 00-talet.

I den vänster som jag klev in i i skiftet 60-70-tal var Jan Myrdal den stora auktoriteten. Min första kontakten var ett urklipp från Aftonbladet på en vägg i en möteslokal, det handlade om vikten av att äta svensk frukt, inte vad FNL-rörelsen som jag då anslöt mig till var känd för direkt.

Vänstern i slutet på 60-talet var betydligt mer öppen än vad som skulle känneteckna den tio år senare. Myrdals plats i denna utveckling är intressant, en frågeställning som borde inspirera till studier och diskussion. Det var ett betydligt bredare anslag, det var folket mot storfinans, folket mot herrarna och Myrdal var drivande i det seendet. Folklighet var viktigt, det handlade om politiskt vett, att förstå sin bakgrund. Myrdal ställde den frireligiösa före kulturradikalen. Nu beskriver jag den vänster som samlades i Fnl-grupper, Folket i Bild och SKP. Till skillnad från R:arna som odlade en proletär dryckeskultur gällde här folkrörelser och drogfrihet. Det var Nils Bejerots syn på droger och socialt ansvar som gällde, social verksamhet syftande till ett narkotika fritt samhälle, Hassela-kollektivet var förebilden. Här fanns även plats för miljörörelse även om kärnkraften var en fråga som delade.

Folket blev ett viktigt politisk begrepp för den rörelse som lät sig påverkas av JM. Det var viktigare att läsa de svenska proletärförfattarna än att studera statistik för att förstå den politisk utvecklingen var Myrdals budskap i skrift och tal. Den politiska analysen lät sig också påverkas, det blev inte kapitalister mot proletariat utan det arbetande folket mot monopolkapitalet. En tidig variant på den mer idag aktuella “Vi är de 99 procenten”, där resten ofta kallas för Wallstreet. Och naturligtvis hade detta stöd i den svenska litteraturen från Strindberg till Moberg i deras beskrivning av vår historia. JM hörs myndigt likt Tors hammare, och visst är apokalypsen starkt närvarande, men också en självkritisk insikt i att inte allt stod rätt till i egen tradition.

…Om vi inte förmår återställa ordens värde och visa att “socialism” inte är det samma i Paris och Stockholm och Bonn och Wien och att “kommunism” inte är det samma som Tjeckoslovakien och fångläger i Sibirien, då kan vi inte heller upprätta en bred antifascistisk enhet. Då växer istället så småningom fram en generalernas Sverige ur krisen in i de nya krigen……

Nu har “Folket” blivit ett av de mest besvärliga begreppen för den liberala vänstern och attackeras regelbundet på Aftonbladets kultursida. Under rubriken “En hopplöst otidsenlig vänsterman” går Erik Wijk till frontalangrepp mot Myrdal.

Men när idealen glöms till förmån för stelbent tillämpade och redan från början oklara dogmer (en folkets kultur).

Det finns en vänster idag, för vilket det är viktigt att utdefiniera Folket och framför allt det svenska folket. Att de i sitt värv har stöd i de kulturella och lagstiftande eliterna gör dem inte mindre kaxig. För dem som driver indelningar, efter kön, sexuell läggning och ras blir det störande att prata om folket, att inom ett lands gränser tala för en politisk som försvarar nationen. Ländernas suveränitet är nämligen ett hinder mot globaliseringen och dess politiska avnämare i vänster-internationalism.

Som alltid för ungdomsrörelser fanns en politisk revolt en otålighet som letade radikalare politiskt uttryck. Extremism dras till revolutionära rörelser, sökande sina absoluta sanningar och samhällsomvandlingar. I en rörelse där den bärande ideologin är revolution och upplösande av gränser, är teoretisk och föraktar emperi, är elitistisk och jakobinsk istället för demokratisk och folkrörelseburen, kommer förr eller senare intellektuell frasmakare att överta kontrollen över rörelsen.

Hos Myrdal fanns allt detta inom ett bubblande och sjudande intellekt, och möjligen kunde de förenas under hans pannben, men i rörelsen blev det alltmer teorierna och revolutionen som tog över. Där rörelsen förtvinande levde dock Myrdal vidare. Konflikt blir mycket tydlig på det organisatoriska planet. Inom sin egen skapelse, Folket i Bild är det folkrörelsedemokratin som gäller: Från Tal vid FiB-stämma 1977.

Det var därför det var så viktigt att bygga upp en ordentlig organisationsdemokrati som medvetet knöt an till erfarenheter folket gjort under uppbygget av frikyrkorörelse och nykterhetsrörelse, fackföreningsrörelse och arbetarrörelse…. och samtidigt tog lärdom av de dåliga erfarenheterna av byråkratisering och bristande kontroll över funktionärer och ledning.
——-
En sådan nödvändig organisationsdisciplin har inget med det operettsrevolutionära stampandet att göra. Det är den vardagliga och enkla arbetsdisciplinen som bygger folkrörelser . Protokoll och kassaböcker och revision och ansvarsfrihet. Ty det är breda och självständiga folkrörelser vi behöver bygga till vårt försvar.

För den socialistiska revolutionen gäller helt andra strukturer, hämtade från borgerlighetens fördemokratiska jakobinska tid av hemliga sällskap och frimureri, av politiskt våld och giljotinering, naturligtvis klätt i marxistisk språkdräkt, i klassens diktatur genom dess ledande avantgarde partiet. Kring dessa ideologiska sprickor borde P1 hitta nya intressanta frågor att ställa.

En skriftställning från Folket i Bilds första år handlade om det svenska julfirandet,  om erövrandet av köttbullen. “Nu blir det jul igen!” den sista skriftställningen 1976 drar Myrdal lans mot kulturelitens vanföreställningar om julen, möjligen för att själva lägga beslag på dess materiella och kulturella värden.

Ty om man skulle fråga varför arbetarklassen i Sverige organiserat sig och kämpat och genomfört strejker och tar konflikter och om man vill ha ett enda enkelt svar, så kunde svaret låta: För att erövra rätten till köttbullen!

Detta är nyttig läsning eftersom köttbullen åter hotas att dras ur folkets händer. Idag används vetenskapen för att kapa banden mellan jorden, handens och hjärnans arbetare. Med den industrialiserade matindustrin så förskingras också rätten  till köttbullen. Detta visste redan Folket i Bild på 50-talet att skriva om i den modernitet de trots allt verkade i och trodde på och som sedan dess blivit storföretagens.

Bilden av det dignande julbordet kring vilken familj och vänner samlades, om det goda i att njuta av dess överflöd, om det goda fettet som gav maten dess smak. Bilden ställdes mot det då inom vänstern populära Alternativ Jul. Åter ett Myrdalskt svärande vid den dogmatiska marxismens altare. Myrdal dras inte med i vilka mediala trender som helst, hans försvar av traditionella värden står skarpt mot det kostpolitiska etablissemanget och deras jakt på mättat animaliskt fett, som under FN-flagg på bred front gjorde sig gällande redan under 60-talet. Vilken roll skulle inte vänstern kunnat spelat i denna viktiga politiska fråga, med bara lite insiktsfullt sneglande och reflektion enligt utvecklingsbiologiska principer från JM:s perspektiv.

Med dagens vänster traskandes patrull inför den globala förstörelsen är ovan citerade, rent hedniskt, och hemska tanke ett försvar för något som skulle kunna beskrivas svenskt.

P1:s radiointervju använde en stor del av tiden till att älta Myrdals invecklade danssteg kring Pol Pot:s jakobinska regemente i Kampuchea. Några nya svar på gamla frågor är inte att vänta från JM. Till dess nya perspektiv eller fakta kan överraska med nya frågor, borde tiden istället använts till annat.

Redan tiden kring 1976 var en brytningstid för FiB, Några av JM:s Skriftställningar för tiden är samlade i “Avgörande År” vilken ger ett rikt material att ställa Myrdal till ansvar för. JM har en vana att uttrycka sig kategoriskt och även konkret vilket onekligen ger möjligheter. Ur FiB nr 3 1977. “Själsfina madam Andersson”.

Frågan om krig och revolution återkommer ofta i Myrdals författarskap.

Det är med möjligheten att avskaffa kriserna utan revolution som med de dödas uppståndelse. Tro Lilla hjärtat, bara tro. Den socialdemokratiska regeringen i Sverige för förti år sedan hade inte avskaffat  trettiotalskrisen; Hitler rustade för krig på kredit och den svenska exporten gick upp. Arbetarrörelsens efterkrigsprogram halshögg inte ens kapitalismens skugga. Alla de stora orden om full sysselsättning var bara munväder. Det visste ju var och en av oss som sett efter själv.

Att supermakterna nu i forcerad upprustning för länge sedan passerat den gräns där talet om nedrustning och fred och samförstånd är annat än bedrägeri är heller ingen hemlighet. Det kommer att bli krig. I Europa är det åter som 1912 eller 1937.

Det var inte först gången som Jan Myrdal skrev in oss i krig och katastrofer och det blev heller inte den sista. Det är heller inte troligt att vi i framtiden slipper vandra in i JM:s variant av apokalyps. Senast det begav sig stod ett kärnvapenkrig för dörren på grund av konflikten i Ukraina. Då som de flesta andra tillfällen stod krigsprofetian mot de flesta svenska bedömare.

Att skriva in oss i, att förutspå världskrig är ingen liten skitsak. När misstaget upprepas gång på gång är det dags att på allvar fundera över om det inte är något galet med Myrdals utgångspunkter, det raster han söker se världen genom, hans marxism.

Det finns en inre svårhanterlig motsättning i denna ideologi, dels dess analytiska regelverk som påstås vara ett värn för insikt och sanning, dialektiken. Dels Marx användning av dialektiken i sin “analys” av kapitalismen och vad den lagbundet ansågs leda till, och det är den senare som är problemet. Marx formade sin “vetenskapliga socialism” långt innan han började analysera kapitalismen, det föll på plats redan i Kommunistiska manifestet. Hans arbete Kapitalet var ett strandat och oavslutat försök att bevisa att Kapitalismen enligt ekonomiska lager skulle bete sig i enlighet med manifestets profetior. Kapitalismen har rönt ödet att ständigt bli halshugget av det kommunistiska “spöket”, ett spöke som de själva gör en hel del för att återskapa. Marx Kapitalet är i stort sett frånvarande i Myrdals Skriftställningar, han går direkt på det Kommunistiska Manifestet.

Mekanismen var omsorgsfullt utredd. Det är trettio år sedan jag i min första grundcirkel och läste det Manifest som skrevs 1848. De orden håller än. I en marknadsekonomi är kriserna lika oundvikliga som krigen. Det är därför jag oroas. Marknadsekonomin själv är ju inte ödesgiven. dess lagar har inte skrivits i höjden. De gäller bara så länge de följs. Men de följs.

Myrdal är Jakobin, politiker, och skiter i de teoretiska snårigheterna i Marxismens kristeori. Vem önskar förebrå honom? De kapitalismens kriser som JM så hett önskade 1977 kom aldrig. De har aldrig kommit trots alla varningar, dubbelvarningar och försäkringar så dröjde det ända till 1990-talet och då hade de skarpa varningarna glesnat ut. När ropen på vargen redan slutat fästa i föreställningar, tas på allvar. Krisens orsaker var nu dessutom uppenbara, den var frampiskad i ett spekulationsraseri som gjorts möjligt genom avregleringen av finansmarknaderna, genom vad som fick namnet Novemberrevolutionen. Detta var inte den allmänna kapitalistiska krisen förankrat i den marxistiska analysen, i en kapitalismens allmänna världskris. Kapitalismens ekonomiska kriser växer inte ur realekonomi som bygger på fri företagsamhet, på entreprenörens kreativitet, utan den kommer från penninghantering, spekulation, bankernas penningskapande, men drabbar realekonomi, blir verklig för massorna genom att pengarna, kapitalet försvinner ur realekonomin, som oljan ur en växellåda. Precis som 1932 är detta nu mycket tydligt genom de finanskriser som genom borttagandet av bankdelningen nu också kan spridas över världen som en världsbrand.

Vänsterns analyser av ekonomin måste bli konkretare, skapa förståelse för hur det verkligen ser ut och vad som i små steg kan hjälpa oss till förbättringar, gradvis reda ut problemen. Vem önskar kris, krig, inbördeskrig och revolution, borde inte massornas politik handla just om att undvika det.

Vi lider idag av ett kulturmarxistiskt inspirerat och drivet indelningsverk i normkritik. Samhället delas upp i alla tänkbara grupper för att ställas mot varandra och mätas i privilegier och utanförskap, kön, sexuell läggning, etnicitet och kulturella preferenser. Skadan av splittringen borde vara given för alla. Jan Myrdal sin marxism-leninism trogen hade sin egen variant på snäva indelningar som bröt med den öppnare och vidare syn på vilka som var vän och fiende i kampen för demokrati och välfärd.

Istället för folket mot herrarna ställde Myrdal allt tydligare arbetarklassen med dess av marxismen tillskrivna proletära egenskaper. Denna klassism känns igen på sin nedvärderande syn på små och egenföretagare. I Folket i Bild  15 1975 under rubriken: “Den medborgerliga fegheten” delger JM sin syn på brottslighet, en samhällelig, kapitalistisk och en rent kriminell.

Brott lönar sig i Sverige. I Sverige som i andra länder av samma slag. Inte småbrott eller individuell brottslighet; det lönar sig lika lite  som annan småföretagsamhet. Det är lika dumt att börja med lägenhetsinbrott som att öppna tobaksaffär och lika utsiktslöst att slå sig fram som tillfällighetsrånare som att hålla igång ett bageri. Men brott lönar sig även om de flesta brottslingar lever ett rätt eländigt liv som beroende uppdragstagare; småtjuvar, bordellvakter och underhuggare. De åker in och ut ur fängelse och anstalter; de kunde lika gärna slitit livet ur sig som bensinstationsföreståndare. Det är ju först högre upp som brott och andra affärer verkligen lönar sig.

Analogin är tydlig, kapitalismen är brottslig och skillnaden mellan liten och stor borgerlighet är som mellan kriminalitet enligt samma indelningsprinciper, bara stor/liten ger betydelse. Skillnaden glimtar fram i värdering av social status, bagare som sutenör är endast föraktliga i sin tafatta litenhet. Mot detta ställer JM arbetarklassen vars egenskaper han ger sin syn på i ett tal till RNS Riksförbundet Narkotikafritt Samhälles möte 1977.

Ty som klass är arbetarklassen precis det som småbourgeoisin och trasproletariatet fruktar allra mest den organiserade klassen. Den klass som i egentlig mening är ordningens klass.
—-
Alltså: Arbetarklassen och det arbetande folket kämpar för en ny och bättre ordning: ….

Det är uppenbart att för JM är egenföretagare inte en del av “det arbetande folket”. De är en del av det föraktliga, det småborgerliga. I Kina hölls de på plats av en speciell polis som såg till att inga fria hantverkare skulle etablera sig. Produktionsmedel i form av enkla verktyg fick inte bli arbetarens egna. Vad blir kvar av det arbetande folket med dessa snäva perspektiv och indelningar?

Här döljs åter en konflikt inbyggd i den marxistiska teorin. Den Sveriges arbetarrörelse, i form av folkrörelser som gick segrande in i 1900-talet hade arbetet som värdegrund, grundval för den politisk enigheten. För marxister är det annorlunda, den bygger på att indela främst efter privategendom. Endast de arbetare är arbetare nog, som samtidigt är egendomslösa, proletariatet.

Bland marxister förekommer en märklig dyrkan kring det proletära och arbetarklass. De allra flesta marxister liksom Marx själv har ingen anknytning till arbetarklass, de är i bästa fall intellektuella eller tillhörande den direkta “klassfienden” i borgerlighet eller med rötter i feodalism. Samtidigt svänger de sig med klassståndpunkt, och klasstillhörigheter som om de var barn i huset. Marxist-leninister har utvecklat ett politiskt hantverk i att kidnappa en klass för sina i ideologi grundade politiska syften.

Folket i Bild borde som namnet antyder vara ett betydligt mer tillåtande forum och torg för kulturell och politisk samvaro än vad det nu har blivit. Mitt svar varför inte folkrörelseidealen lyckats med att slå igenom och skapa ett fritt kulturellt klimat stavas marxism. Jag är inte ensam om denna bedömning. I en ambitiös studie från 1990-talet har Erik Wijk kommit till ett liknande svar:

Nyckeln – den egentliga roten – till den sekteristiska sidan av FiB/K tror jag inte finns vare sig hos SKP eller hos Jan Myrdal men möjligen hos marxist-leninismen så som den uppfattades och kom att användas av den utomparlamentariska vänster, det övervägande borgerliga revolutionsgarde med rötter i sextiotalet, varav FiB/K är en del.

Hur skall man då hantera detta budskap? För det första, träffar analysen rätt? Vid jakande svar, vad kräver det av de som anser att Folket i Bild skulle kunna spela en roll efter att Myrdal inte är den sammanhållande kraften och inspirationskällan? Under alla omständigheter finns det en generation politiska aktivister som trots allt överlevt om än inte lyfta nya generationer in i sakta glesnande led, en generation som inte endast har att förhålla sig till sin besvikelse utan fastmer sina egna reliker.