När det hettar till i den svenska offentliga diskussionen handlar det om ytan, hälsningen, handskakningen. Så viktig har symbolen blivit att ministrar faller. Kan detta vara rimligt att i Sverige 2016 hälsningsritualer kan ha en sådan betydelse? Detta är bara toppen på isberget, det är dags att vi går under vattenytan. Eftersom Sverige definierat sig som mångkulturellt är Islam automatiskt “Elefanten i rummet”, den finns och måste accepteras men inte ses.
Oförmågan att hantera realvärden, våra värderingar, leder nu till att symbolfrågor får en helt orimlig betydelse. Det är inte rimligt att vi i Sverige har en föreskriven hälsningsritual som alla måste förhålla sig till. I Sverige har vi alltid varit generösa till personliga livsval, det har helt enkelt varit Svenskt. Det är möjligen ett vilande i detta som bidragit till Miljöpartiets förvillelser, men viktigare är deras kulturrelativism, deras oförmåga att förstå att kultur är på allvar, och att vi i Sverige har vår egen, som med sin tolerans måste försvaras mot intolerans.
Hade Mp haft alla hästar hemma hade de förstått att de, inte minst som regeringsparti, måste täcka upp för det som är vår kultur och norm för att tillräckligt utrymme ges i de individuella mötena. Det finns ett officiellt Sverige som politiker måste hålla samman och skapa samhörighet och trygghet kring, det gäller, politiskt system, rättsapparat, välfärdens institutioner. När nu ledarskapet fallerar kommer Sveriges folk i växande omfattning att rätt placera skåpet, tyvärr kommer det att ske i de individuella möten i en större omfattning än vad som borde vara rimligt.
Den verkliga skillnaden mellan människor och vilken vi inte har någon anledning att göra något åt är i vår reproduktiva delning, i våra kön. Till dessa behöver vi inte några konstlade gränser och indelningar, det är inte minst på denna punkt som Islam är ett främmande element i vår kultur. Det handlar därför inte enbart om en hälsning, den är könsindelande, och i Sverige råder likhet mellan könen och den är inte förhandlingsbar.
Sociala konflikter kring vår könsliga delning finns Islam förutan. Min mor som genom en stroke krävde extra vårdnad under de sista åren vägrade att låta sig hjälpas av manlig personal. Genom den kvinnliga dominansen i vården, och att män betydligt mer sällan intar samma inställning, blev och är detta inte något praktiskt problem. Att ge utrymme för indelningar efter religiös tillhörighet kommer att skapa oöverstigliga problem och vi ser dem redan tona upp sig. Samma sak gäller hur vi praktiskt skall klara av alla immigranters olika språk.
Islam kommer att slåss för sin ordning i Sverige och de kommer inte att låta sig hejdas med mindre än att de möter motstånd, frågan är vilka politiska riktningar i Sverige som kommer att vara mogna och tillräckligt klarsynta för att ta sig an den uppgiften. Vänstern till vilket Mp måste räknas har i detta hänseende en lång och väldokumenterade meritförteckning.
Vänsterns viktigaste politiska ingång till Islam är Israel-Palestina konflikten. Så länge som det palestinska motståndet bars fram av den marxistiskt orienterade antikoloniala befrielsekampen var anknytningen ännu inte stark. Genom den kommunistiska rörelsen splittring och ideologiska tillbakagång tog Islamismen över ledningen för motståndet mot Israel. Allt sedan dess har de personliga, politiska och ideologiska banden mellan Europas marxistiska vänster och Islam stärkts. Denna ideologiska drift har två grundläggande känslokällor. En negativ i ett kulturellt självhat mot den västerländska civilisationen som karakteriseras som kolonialt, kristet och av rasistisk vithetsnorm. Den positiva känslomässiga föreningen i den gemensamma kampen för en annan värld av rättvisa och broderskap, för ett älskat islam. Vänsterns traditionella motstånd mot kristendom är idag så stark att den till och med förvandlat kristendomen till en religionsrelativistisk kyrka, öppen för all andlighet.
Denna politiska inramning underlättade en försonlig hållning till den Islamska fundamentalism som vänstern närmade sig genom solidaritetsarbetet för Afghanistan efter Sovjets ockupation 1979. En tydlig indikation på att den ideologiska kompassen inte stod rätt gavs i samband med konflikterna kring den iranska mullornas dödsdom mot Salman Rushdie. Frågan delade den Svenska akademin och ledde till att två stolar ännu idag står tomma. Kerstin Ekman och Lars Gyllenstens. Inte förrän den 26 mars 2016, 27 år efter Fatwan leder det till ett fördömande från akademin.
”En anledning till det sena avståndstagandet kan också vara att det nyligen meddelades från Iran att prissumman har höjts med cirka fem miljoner kronor”, säger Mojtaba Ghotbi, pressansvarige för FFFI som välkomnar utspelet.
Flera av iranska regimens statliga medier däribland revolutionsgardets nyhetsbyrå, Fars News, gick nyligen ut och garanterade prissumman till den som dödar Salman Rushdie enligt Khomeinis fatwa.
Vänsterns roll i denna affär är intressant, utan dess röst i den politiska debatten hade akademins ställningstagande troligen varit ett annat. Per Westberg redogör si sina memoarer, det var allvar, precis som “Ute i livet” :
Leif Larsson skriver ytterligare in Rashdie i vår yttrandefrihetshistoria i sin anmälan av Rushdies memoarer “Joseph och Anton”
Det finns undantag, John le Carré ställer sig oförstående och i Sverige deklarerade Jan Myrdal att fatwan ”möjliggjorde… för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde”.
Och hans förläggare får kalla fötter, British Airways vägrar honom plats på sina plan, han förklaras non grata i sitt hemland Indien och på många andra håll vill man heller inte veta av honom. Thatcher och Mitterand vinkar med kalla handen, överlag står hans öde i vägen för så kallad realpolitik, ett politiskt ställningstagande för honom kan äventyra brittisk gisslan i Beirut och så vidare. Inte bara dödsdömd utan bitvis även pestsmittad.
Vad var då Myrdals egna argument för sin heder, och sitt avståndstagande från Rushdie.
”När imperialisterna nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens [Khomeini] dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stäcka |hejda] det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde.”
“angrepp inom folkens egen kultur och religion”, hur står då Myrdal till enheten kring det egna folkets kultur och religion? En ansats till ett sådant arbete finns i början av 70-talet men inom den ideologiska kyrka som han själv bidrog att skapa förtärdes den snart. Att dessa insikter ställdes i ett annat folks tjänst 20 år senare har sin egen logik. Ställningstagande blir tydligt “dom(en) över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stäcka det vidare undergrävande kulturella arbetet”, och i sann jakobinsk anda finns inget hinder mot att blod flyter. Det totalitär finner sin förening.
Johan Lundberg har i sin bok Ljusets Fiender, analyserats vänsterns relation till det totalitära, specifikt buret av islamism. Ivar Arpi anmäler boken i SvD. Detta handlar om tanketraditioner som utvecklats under årtionden. I samband med stora konflikter blir mönstren tydliga eftersom det tvingar till ställningstaganden. Just i en sådan situation befinner vi oss nu. Det som Jan Myrdal långt ifrån var ensam om 1989 har nu etablerat sig i en kulturell och politisk mittfåra. För socialdemokratin har det handlat om en strategisk positionering för att vinna röster, vilket islamismen utnyttjat för att nå politiskt inflytande. För Mp gäller samma mönster spetsat med vänsterns ideologiska tillhörighet.
1990 var en viktig brytpunkt, ett geopolitiskt och ideologiskt skifte. Sovjet föll samman samtidigt som islamismen stärktes i Afghanistan, och dess revolution konsoliderade sig i Iran. USA understödde islamismen för sin proxykrigföring genom muslimsk jihad, det gällde Afghanistan, Balkankrigen, Tjetjenien. USA:s långsiktiga strategi i MÖ har varit att destabilisera, ytterst med krigföring men även genom revolution. Ur sönderfallet har rests ett Islamistiska motstånd mot USA, som under 10-talet blivit blivit allt viktigare. Konfliktens närvaro i Sverige har genom massinvandringen efter 90 av övervägande muslimska immigranter förstärkts.
Vänsterns dragning till en förening med islam vilar på en lång praktisk politisk och ideologisk tradition. Vänstern till vänster om Socialdemokratin har från sin födelse styrts utifrån, ideologiskt genom en främmande lära, praktiskt politiskt genom anslutning till ett elitistiskt parti för världsrevolution. När världspartiet Kommintern upplöstes hölls förbindelserna vid liv genom knytningen till Moskva. Denna tradition har för kommunister varit obruten ända fram till Sovjets sammanbrott. Det vakuum som Sovjets sammanbrott skapade fylldes nästan omärkligt av en aktiv islamism.
Vänstern har under hela sin tid haft en kärna i internationalistisk marxism som varit främmande för Sveriges suveränitet och politiska intressen. Som en liten episod på temat kan nämnas hur kommunisterna under det finska vinterkriget ordnade möten där de församlade lovade Sovjet sin politisk trohet, ett angrepp på Sveriges och Finlands gemensamma kamp för självständighet.
Vänsterns politiska äktenskap med islamism har aldrig tidigare stått inför en sådan kris, det är först nu som massmedierna har börjat syna detta kläde i sömmarna och blivit varse att det kryllar av värderingar som står i motsättning till ett sekulärt, demokratiskt och jämlikt samhälle. Eftersom förespråkarna, har blivit matade och vårdade av statsbidrag och de politiska partiernas stugvärme är de nu helt omöjliga att gå förbi och nonchalera, uppvaknandet har blivit omskakande. Skademinimeringar och förnekande av allvaret i situationen pågår nu för fullt.
De politiska problemen för vänstern är gigantiska, av och till ger den sig känna på det intellektuella planet i diskussioner kring den tredje ståndpunkten, i ett behov av att frigöra sig från sina traditioner, i det av ideologi kontrollerade politisk rummet. För vänstern är ideologin så stark och har en så stark dragningskraft att varje nytt perspektiv förminskas förvrids av den marxistiska traditionens tyngd. Hjälp ur sitt politiska av känslor vävda nät finns endast utanför de egna rörelserna.
Behovet av förnyelse, formulerat som en tredje ståndpunkt kommer alltid i tider av yttre hot, själva begreppet föddes ur jakten på kommunister under det kalla kriget, och nu återkommer det igen. Under de politiska striderna efter andra världskriget pekade Gustav Johansson, Ny Dags chefredaktör, på dörren till frigörelse. Han var kanske den ende och hörde till den marxist-leninistiska kärntruppen, där stod skrivet nationell självständighet, Men den dörren prövades aldrig. Nu då den härskande eliten övergett det nationella politiska projektet till förmån för EU, ekonomisk och politisk globalisering borde den rimligen för vänstern renats från borgerlig klasstämpel. Istället för att utnyttja detta strategiska skifte har marxismen med dess internationalism växt samman med liberalismen i dess nyliberala tappning. En viktig del av denna förening har bestått i enhet i värdefrågor och normpolitik, som i folkfördrivningarnas tid visar sig vara dess svagaste punkt.
Det vänstern under de senaste årtiondena utmålat som sin huvudfiende Sverigedemokraterna, SD, är nu i ett flertal mätningar landets största parti och detta partis största politiska tillgång är dess nationalism. Trots sin bakgrund i en förhatlig politisk tradition har de lyckats nå denna politiska position. Vänstern har också ett solkigt politiskt förflutet, men inte tillnärmelsevis lika avskytt som nazism.
Vänstern sitter idag med ett förödande politiskt facit över en efterkrigstid av ständiga nederlag för det som byggdes under 1900-talets första hälft. Hur hade vänsterns situation sett ut om de förmått öppna Gustav Johanssons dörr i det politiska skiftet som 90-talet utgjorde, istället för en internationalistisk omfamning i massinvandring och islamism ett närmande till Sverige. En del av vänstern tog visserligen upp EU-motståndet men kunde inte ens göra den Svenska flaggan till symbol för sin rörelse.
Det har inom Vänstern funnits anslag att närma sig sitt eget land med större allvar och tillförsikt. De har bland annat burit initialerna JM, Jan Myrdal som inför sin 90-årsdag intervjuas i dagens Söndagsintervju i P1.
Är det så mycket begärt att Vänstern skall sluta upp med att ha beröringsskräck för sitt eget land sitt språk, sin kultur och sina traditioner.
