Klyvnadens tid

Äntligen så har en marxist förstått hur bankerna och penningsystem fungerar. Det gäller Kajsa “Ekis” Ekman vars analys av ekonomin jag tidigare kritiserat i artikeln Marxismen på bedrägeriets värdelinje.

I ETC:s nättidning utvecklar hon sin nya syn på vad som orsakat den skuldkris som hela världen befinner sig . Förhoppningsvis kan detta leda till att vänstern lämnar sin dogmatism och boksynthet då det gäller synen på ekonomi men att det även sätter spår i den politiska strategin. Analys av ekonomi och politiska slutsatser är skilda ting, och tyvärr visar en noggrann läsning att författaren än inte är beredda att frigöra sig ur marxismens dogmatik, ur dess sekulära fundamentalism.

Insiktsfullt konstaterar Ekis att trots alla skandaler som ständigt svärtar ner bankerna och vad de sysslar med, så leder det inte till några politiska följder, det må vara deras enorma vinster, skatteplanering, bonusaffärer, avvecklande av kontanterna, spekulation med andras pengar, maktfullkomlighet mot kunder.

Och detta fokus på brottsliga skandaler tenderar att dölja att den verkliga skandalen, det verkliga brottet, är systemet självt.

Det handlar om ett penningsystem som förgiftar hela ekonomin och som gör alla, ja faktiskt ALLA till bankernas skuldslavar. Värst drabbade är  naturligtvis de som för att ha någonstans att bo tvingas skuldsätt sig långt utöver alla rimliga gränser. Ekis ger utifrån sin förståelse för att alla världen som flödar genom vårt samhälle och som vi är beroende av ytterst vilar på de tusendes arbetandes armar och hjärnor.

De senaste femton åren har nära halva Sveriges vuxna befolkning tagit ett bolån. Sammanlagt rör det sig om 1 869 miljarder kronor. Så mycket har vi lånat av bankerna sedan 2001. Alltså: Nära tvåtusen miljarder kronor.

Dessa banker har inte byggt våra lägenheter, de har inte renoverat dem, de har inte byggt några nya heller. Det är samma hus nu som då – för så lite har det aldrig byggts i Sverige som under den här tidsperioden.

Exakt, bankerna har inget med realekonomi att göra, åtminstone allt mindre. Bankerna som påstår att deras uppdrag är att förse företag med kapital, gör det i allt mindre grad. Det är krediter till att blåsa upp tillgångsmarknader som är deras huvudsakliga verksamhet. I Sverige liknar vår situation alltmer det som föregick kraschen 2008 och inte minst vad som hände på Island. Likt den lilla ön i Nordatlanten har också vi en helt överdimensionerad banksektor och riskerar att drabbas mycket hårt av om fastighetsbubblan utlöses i en kraschlandning. Låt oss återgå till hur banksystemet fungerar, för det ligger i kunskaper om det som en räddning undan en förestående och hotande kris finns. Den är ingen nödvändighet.

De har lånat ut pengar, kanske någon säger – men de har faktiskt inte ens lånat ut några pengar i någon verklig bemärkelse.

De pengar vi har lånat finns inte ens än. För varje hundring som lånas ut behöver bankerna bara ha 16 kronor. Detta efter att kapitaltäckningskraven skärpts – före finanskrisen fanns det banker som bara hade tre kronor för varje hundring. Det är detta som alltså skiljer en bank från en människa. Människor kan inte låna ut pengar de inte har, men det kan bankerna.

Vad människan kan som inte banken kan är dock att skapa värde. För hur mycket man än fixar och trixar och spekulerar så gäller fortfarande en sak: det är arbete som skapar värde.

För att förstå hur banksystemet fungerar är det ytterst upplysande att ställa de två slags pengar vi har i vårt system idag mot varandra.

Kontanterna, sedlarna och mynten, endast 3% av penningmängden, skapas av riksbanken och sätts i cirkulation genom  statsbudget, eller genom att bankerna tvingas köpa dem till deras nominella värde. De förutsätter ingen skuldsättning.

De pengar som bankerna skapar, resterande 97%, däremot förutsätter att någon är beredd att sätta sig i skuld. De skapas av bankerna endast då någon genom att arbeta ihop deras värde, genom skuldförbindelsen, är beredda att sätta sin namnteckning därunder.

Vilken är då lösning på detta system som vilar på en liten detalj, som visserligen är enormt viktig, men så ändå en isolerbar mekanism i det sätt våra digitala pengar skapas? Vad har Ekis för lösning? Hon har sett det Grekiska samhället malas ner inför de ekonomiska krafter detta system har utlöst och hon känner väl till vilken skada det medför på mänskligt liv. Efter en längre utredning då hon knyter samman detta skulddrivande system och de effekter det får på människor och samhälle, avslutar hon artikeln utan att ge något tydligt svar. Genom följande rader kan vi dock ana oss till vad det kommer att handla om.

Nu är frågan: kommer amorteringskravet leda till att luften pyser ur bubblan lite i taget, eller blir det en krasch? Långtidsutredningen, vars kapitel om bostadsmarknaden på det stora hela är verklighetsfrämmande, konstaterar dock att effekterna kommer synas först på konsumtionen. 

Varför? Jo, om vi måste ge allt mer av vårt arbete till banken i fortsättningen (annars blir vi av med vårt hem) kommer vi att skära ner på andra saker. Och då kommer andra företag att gå i konkurs – inte bankerna. De har tagit ett strypgrepp om oss genom att i praktiken skaffa sig kontrollen över det viktigaste vi har: våra hem.

Ekis Ekman är inte intresserad av att hitta en lösning på problemet, hon har ligt en rustad amason näsan vänt mot den bankstorm som hon väntar och det verkar inte vara utan vissa förhoppningar och stridslystnad hon ser framtiden an. Ur kraschen och förödelsen kommer hon att resa sin röda fana.  Ingen stans i hennes text visar hon sig intresserad av att enbart angripa de problem som orsakat krisen.

Tyvärr är det många som delar denna syn utan att som författaren hämtat sin inspiration från marxistiska tänkare. Det finns bland intellektuella från alla upptänkliga ideologiska traditioner en förväntan på förstörelse och undergång. Demokratins krafter i samtal och förstånd marginaliseras alltmer och trycks undan av en rå polarisering, inte minst medierna är ansvariga därför. Det finns mycket i det rådande kulturklimatet som blåser upp förväntningar om en förestående apokalyps. Den använder till och med vetenskapen för att ge trovärdighet åt tankefiguren. Klimatkris, något mer behöver knappast sägas, men om så, finns mer att läsa här. Det blir därför allt viktigare att slutligen återknyta till lösningarna på detta problem.

På Island sätts frågan i blixtbelysning genom den regeringskris som följt i spåren av det mediala pådraget kring Panamapappren. Det är ingen tillfällighet att Island angrips, då finansiärerna till denna de intellektuellas journalistrevolt finns bland de mest politiskt aktivistiska för den globala revolutionen, bl.a. Soros. Det politiska systemet på Island behövde destabiliseras eftersom det var i färd med att ta makten från bankerna. Flera år av förberedelser gjorde att de nu stod inför det femte och sista steget  i en reformering av bank och penningsystem. De digitala pengarnas skulle inte längre skapas av privata bankerna vid lån.

Den strategiska lösningen på de problem vi har är den som Island nu är i färd med att genomföra, den överensstämmer med de analyser som Rickard Werner länge arbetet för och som Positiva Pengar verkar för i Sverige. Detta är inte allt. De ekonomiska problem som detta system leder till måste mötas på många sätt inte minst för att det skall bli tydligt hur hela systemet fungerar. Fokuset måste ställas in på att undvika en ekonomisk kris, inte låta den komma, inte skapa förespeglingar och förväntningar om att den är oundviklig, för det är det naturligtvis inte.

Sverige behöver en ekonomisk politik som stärker vår självförsörjningsgrad, som investerar i bostäder. Till skillnad mot många andra länder har vi fortfarande våra egna pengar, vår egen valuta. Vi kan själva genomföra den ekonomiska stimulans som Rickard Werner döpte till QE, men som ECB nu gör något annat av. Istället för att tillföra ytterligare pengar i realekonomin tillförs de banksektorn. För att lite pengar skall sippra ner i realekonomin krävs enorma mängder.

Evert Larsson
admin@klyvnadenstid.se