Klyvnadens tid

“Finlands sak” blev nya generationers sak, genom Okänd Soldat, Väinö Linnas fjärde och fristående del av hans nationalepos.
Den formade även den vänsters syn som hade sin storhetstid på 1970-talet, 68-vänstern. Linnas politiska perspektiv kan sammanfattas; Vinterkriget och fortsättningskriget var nationella försvars och befrielsekrig. När de finska trupperna överträdde den ursprungliga gränsen som upprättades 1918 förändrades krigets karaktär till att bli ett expansionistisk erövringskrig. Detta politisk perspektiv var möjligt även inom Vänstern genom de frihetliga vindar som kännetecknande 1960-talet. Genom vänsterns stöd till självständighetsrörelsen under Alexander Dubceks vår för en “Socialism med mänskligt ansikte”. De kommunistiska partierna hade en annan historieskrivning, men hade inte kraften att ta strid för sin analys. När nu alltfler bland kommunister återfaller i relikgrävande i sin historias annaler finns anledning att tänka över konsekvenserna mer än en gång. 

I tider av  geopolitiska och ekonomiska kriser är ett lands självbild av stor betydelse. Den gemensamma berättelse som skapas ur dess historia blir avgörande för hur den politik blir som skriver dess folk in i en ny tid. Det finns många särintressen och perspektiv som delar, men som samtidigt måste förenas i en och samma berättelse. Avgörande blir hur Sveriges folk förmår samlas kring en stark enande grundton. Den vänster som sökt inspiration i den marxistiska ideologin har i det närmaste varit tondöva för detta nationella behov. Alla politiska svar som krävts har de hämtat ur sin traditions skrifter och erfarenheter i stället för i det egna landets behov och erfarenheter.

EU faller nu sönder på grund av bristerna i dess konstruktion. Banker och storföretag undergräver demokrati och social rättvisa, ekonomiska kriser skapade av ett bankstyrt finansiellt system som hotar att lägga hela ekonomin i en kris överträffande det mesta mänskligheten hittills upplevt. Det militärindustriella komplexet i USA behåller sitt grepp över dess administration och driver de nykoloniala krigen vidare i målet att utveckla sin dominans över världens länder. NATO är dess verktyg att driva krigen på den Europeiska kontinenten. Till detta kommer immigrationsströmmarna som sätter, rättssystem, välfärd och kulturell sammanhållning på stora prov. Nationella rörelser växer för att möta dessa utmaningar, de rörelser som inte förstår riskerar istället att bli verktyg för den politiska globaliseringen. Finlands kamp för sin suveränitet kommer åter att stå som ett lysande föredöme.

I nr. 2/2016 av Folket i Bild diskuterar Jan Myrdal Per Albin Hanssons politisk för att hålla Sveriges utanför kriget. I centrum för diskussionen står det finska Vinterkriget. Myrdal menar att vi har Sovjet att tacka för att vi inte drogs in i andra världskriget, att SKP:s agerande var i samklang med samlingsregeringen och Sveriges intressen. Den stora och i sig dramatiska prövostenen för detta ställningstagande är finska Vinterkriget, kriget som för Sverige var “Finlands sak är vår”. Ett uppenbart problem för denna tolkning är att det var Sovjet som angrep en ung nation som ännu inte hämtat sig från det inbördeskrig som var dess födelseverkar. Problemet blir inte mindre av att Sveriges kommunister i SKP ställde sig på Sovjets sida mot sitt broderfolk i denna ytterst svåra situation. Detta är Myrdals syn på det hela:

Under Vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen 1939-1940 blev det ett mäktigt mediepådrag för ett modigt svenskt ingripande i kriget. Den som tar fram dåtidens svenska massmedier, press och radioutskrifter (och tar del av militär ledningens privatbrev och minnen) får intrycket  att detta är en hela folkets vilja. Men Per Albin höll emot ty han hade örat mot marken.

Att dementera JM:s insinuationer om svenska folkets bristande stöd till Finland är ingen journalsitisk bragd, det duger med en länk till en populärvetenskaplig tidning, Ur Populär Historia:

Finlandsrörelsen under vinterkriget är i sin omfattning unik i svensk historia. På drygt ett år samlade svenskarna in 490 miljoner kronor – mer än den finländska statsbudgeten – till grannlandet.

Finska krigsbarn på sin väg in i vår historia

Varför skriver JM ner det svenska stödet till Finland? JM:s minne och värderingarna fördelas märkligt även i andra avseende. Rickard Sandler som tvangs avgå som utrikesminister för att bereda väg för en kursändring i utrikespolitiken, beskrivs som en “mäktig man“, medans Per Albin tydligen inte var det, utan var mannen med “örat mot marken“. I avsaknad av sakliga argument sticker de personliga omdömena ut och bestämmer läsandet.

Myrdal skriver “1939-1940 blev det ett mäktigt mediepådrag för ett modigt svenskt ingripande i kriget”, och vill så hävda att detta var styrt ovanifrån, folket stod som vanligt på marxisternas och i detta fall på Sovjets sida. Som Populär  Historia visar stämmer det dåligt. Det stämmer inte heller att det skulle varit underblåst av makthavare. Den 8:e December valde pressen att följa det av Tremannanämnden formulerade ukas, som stoppade all publicitet och annonsering för frivilligrörelsen. Om detta skriver Vilhelm Moberg i Göteborgs Handels och Sjöfartstidningen den 16:e Oktober 1940.

…. då togs första steget på vägen mot pressens självuppgivelse. Regeringen behärskade redan radion och fick nu pressen i stort sett lydig och underdånig – den ansåg troligen, att de som arbetade för en frivilligkår till Finland endast skulle få meddela sig med allmänheten på telepatisk väg.

Vilka var det som makten var hörsam mot i detta “renhållningsarbete”, eller vad var det som gjorde att de så benhårt motsatte sig att frivilligkårens verksamhet skulle göras känd och framgångsrik, ett agerande i motsättning till folkviljan.

Vad JM undviker att ta in i bilden är skiftet i det geopolitiska maktspelet som Ribentrop-Molotovpakten mellan Tyskland och Sovjet innebar. För Myrdal är det fortfarande München-överenskommelse som gäller, dvs England-Frankrikes strategi att vända Tysklands militära förmåga mot Sovjet. Pakten mellan Hitler och Stalin ställde världen inför en helt ny situation, främst genom dess hemliga avtal om en uppdelning av Östeuropa. Kort efter avtalets ikraftträdande inleddes de krig som krävdes för att etablera fakta på marken. Tyskland angrep Polen i början av September och Sovjet sitt angrepp, listigt fördröjt ett par veckor för att göra sig till räddare från nazistisk ockupation av Polens östra delar.

Vad som styrde Per Albin var ingen mytisk folkhemsk förbindelse med sitt ödes folk utan helt enkelt kunskaper om de hemliga avtal som delade upp Östeuropa i enlighet med Sovjet och Tysklands intressen. Per Albins seende styrdes av maktens hemliga diktat, det är den troliga sanningen. Myrdal som ofta brukar kritisera “imperialisternas hemliga diplomati” och vikten att bryta och offentliggöra dessa avtal är anmärkningsvärt blind, oförmögen och ovillig att se det som vi idag faktiskt vet och som borde vara viktiga perspektiv i analysen.

Den så lämpligt kallade nonaggressionspaktens  hade inget med fred att göra den betydde krig för de i avtalet hemligt utpekade länderna och nu stod Finland på tur. För Sovjet gällde det att handla snabbt för att utnyttja sin militära överlägsenhet. Den 15:e oktober rörde sig Sovjetiska krigsfartyg västerut i Finska viken, för att möta hoten föreslog utrikesminister Sandler att de tre farlederna in mot Åland skulle mineras, men hans förslag röstades ner den 24:e. Alla militära förberedelser för Ålands skydd avskrevs. Sverige var inte utpekade som blivande offer, och regeringen visade med tydlighet att de tänkte åtlyda det Sovjet-tyska diktaten. Problemen för Per Albin var att få Finland att vika sig för Sovjets krav, något annat än de Baltiska staternas öde fanns inte som alternativ.

Man kan naturligtvis diskutera vad som var riktigt. I efterhand kan vi se att eftergivenhet skulle kunnat leda till ett införlivande av Finland med folkfördrivningar och rysk kolonialisering som följd. En politik vars konsekvenser de Baltiska staterna fortfarande lider under. Den politiska situationen i Finland öppnar upp för betydligt mörkare perspektiv än så. Det är endast två årtionden sedan det röda revolutionsförsöket slagits ned. Den växande Lappo-rörelse hade inte minskat de politiska såren. Sovjet var väl medvetna vad inbördeskriget gav för möjligheter och använde det för att splittra och demoralisera. Det viktigaste instrumentet för detta var den Quislingregering med Kuusinen i spetsen som Sovjet låtit upprätta i Terijoki, med vilken man försökte att ändra krigets karaktär till ett inbördeskrig, till en fortsättning på revolutionen 1918. Sovjet använd sedan de kommunistiska partierna för att etablera sin sanning, för vilket också Sveriges Kommunistiska Parti(SKP) var ett hängivet redskap. För en politisk rörelse vars hela idé är en väpnad revolution var detta lättsmält politisk propaganda. I de svenska ungkommunisternas Stormklockan skrevs poesi i ämnet.

Det är inte ryssar som kommer, det är kämpar för socialism
Det är finnar som kommer att hämnas, för terror och lappofascism
Det folk som försvarade landet, år arton mot kaisern och Goltz
Det har vid Gud ej förgätit, hur sen det förslavats och sålts
År arton kommer tillbaka med räkenskap och med lön
och åter skall folkhavet dåna sitt: Kuusinen eläköön!
Arbetarklassen ska åter ta vid där den stoppades då
Socialismen ska segra, kapitalismen får gå.

Myrdal berömmer Per Albin för hans mod att inte vika sig för opinionen till stöd för Finland.  SKP:s riksdagsman, Hilding Hagberg, hävdade att Kuusinen var en symbol för “arbetarklassen och dess kamp för ett fritt Finland“:

När Kuusinenregeringen installerats i Helsingfors och folket ges möjlighet att i demokratiska former avge sitt votum kommer Finlands arbetande folk att kräva en socialistisk omgestaltning av Finland. 

Finska kommunister förklarar sin syn på Kuusinens och kommunisternas roll i kriget mot Sovjetunionen.

Kuusinen har aldrig gjort sig skyldig till några terrordåd som Quisling i Norge och han
representerar icke en obetydlig minoritetsgrupp i sitt land såsom Quisling gör. Kuusinen
representerar kort och gott den finska arbetarklassen, som de finsk-svenska fascisterna har
underkuvat med hjälp av tyska trupper.

Det är kommunisternas dogmatiska egocentrism som gör det nästintill omöjligt att föra en saklig diskussion. De representerar endast sig själva, men påstår att de representerar den finska arbetarklassen. De förstår därför inte jämförelsen med Kuusinen och Quisling. Enligt dem står Sovjet för världens arbetande befolkning, oavsett vad de gör mot sitt eget och andra folk. Sin religiösa tro på sin egen dogmatik gör dem oemottagliga för sakliga argument. De har enligt sin marxism rätt att genomföra väpnande revolutioner och döda alla som står i dess väg. Något ansvar för det inbördeskrig som de startade 1918 erkänner de inte. De Finska kommunisterna ondgör sig över att deras ledare sattes i fängelse under kriget mot Sovjet, Quisling hängdes i Norge. De reflekterar inte vad det kan bero på att Hitler kunde ta Norge utan större strider medan Sovjet mötte ett enastående motstånd av det finska folket. Norge borde rimligen inte ha varit svårare att försvara än Finland. Norge låg långt från Tyskland. Det finns en uppenbar oförmåga att se pragmatiskt på på verkligheten.

Tjänande fienden, en kommunistisk analys

Det är samma dogmatiska syn på Sovjet som vägleder Myrdal i sitt stöd till Sovjet och hur han därför berömmer Per Albin Hanssons samlingsregering för att de var motståndare till att stödja Finland mot angreppet från Sovjet. Ytterst vilar detta på en på en meta-ideologi, på just tankelagarnas konstruktion(Se Strindberg), att det finns en verklighet organiserade i motsatser och inte bara som en modell utan på riktigt, i ont och gott, i rätt och fel, kapitalism och socialism, fascism mot socialism, i arbetare och borgare, och några gradskillnader finns inte däremellan. Det är samma uppdelning av världen som alla härskare gör för att tvinga folk till ställningstagande för deras intressen förklädd i exceptionella “godhet”. Det var också vad Bush predikade inför kriget mot terrorismen, “antingen är ni med oss eller också så är ni emot”.

För Finlands del var situationen komplicerad, de hade ett inbördeskrig bakom sig, vilket delade landet. På den röda sidan stod de som såg Sovjet som sitt “andra fosterland”, vilket de skulle komma att välja, då  Sovjet riktade sina vapen mot Finland. De vita som segrat i inbördeskriget sökte stöd hos Tyskland som nu genom pakten med Sovjet övergav dem. Det är alltså inte sant att Finland förde Tysklands krig mot Sovjet. Trots att Finland var övergivet av Tyskland och sviket av Sverige och Per Albins regering valde den att med Myrdals ord “att inte vika sig”. Vad hade blivit följden om de förlorat kriget, om de inte lyckats försvara sig, och så hårdnackat bjudit motstånd. Eftersom sovjet nu fallit samman och de länder som ockuperades av Sovjet nu är fria finns det utrymme för geopolitiska diskussioner, men finns den ideologiska takhöjden bland dagens “vänster” . Bland överlevare från 70-taletsvänstern ser det ut som de nu mer än någonsin försvarar sin historiska reliker, trots att realsocialismen gått förlorad. Det gäller inte enbart Myrdal det gäller även andra maoister som exempelvis Jinge.

Hjältebragder i enskildheter, må så vara, men allt slutade ändå i en katastrof, för alla dem som var närmast inblandade. Det ordas det mindre om. Vinterkriget, till att börja med, skulle kräva mer än 30 000 människors liv, enbart på den finska sidan. Efter att Finland slutit upp på Tysklands sida i ”Operation Barbarossa” i juni 1941 – kring detta faktum är krumbukterna talrika – skulle ytterligare mer än 60 000 finländare förlora livet och därutöver 400 000 människor för gott tvingas överge sina hem, efter stora landavträdelser i främst Karelen men också i andra områden som Salla och Petsamo, efter att ett fredsavtal, den så kallade mellanfreden, slutits den 19 september 1944.

Att kalla Finlands modiga motstånd, “enskildheter”, är en förminskning av dess nationella intressen, mot ett imperialistiskt Sovjetisk angrepp, som i ljuset av vad som hände Polen och Baltstaterna knappast kunde tolkas som annat är en fara för dess existens som en suverän nation. Sovjets upprättande av lydregeringen under Kuusinen underströk bara allvaret i situationen. Stater som söker åtnjuta omvärldens erkännande som neutrala måste också vara beredda att stå emot utpressningar från stormakter, i den rollen slogs Finland för alla små stater som önskar vara neutrala.

Vi lever nu i en tid då Sovjet upplösts, Ryssland dess ersättare lider inte av att försöka underminera sina grannländer genom att verka genom kommunistiska partier för världsrevolutionen. Finland har å sin sida överlevt ett halvsekel som god granne med sin forna dödsfiende. De har en betydligt starkare ställning än sin västra granne som nu är på dekis, men fortfarande uppträder som en storebror. Grundproblemet är ändå det samma, att små nationer måste hålla samman. Både Sverige och Finland stod för misstag då det gällde att bygga en gemensam säkerhet till skydd mot stormakterna. Finland genom att överskrida den 1918 fastslagna gränsen mot Sovjet. Den högerradikala Lapporörelsens inflytande i militär och regering var den huvudsakliga orsaken till att Finland satsade på att Tyskland skulle vinna kriget och Sovjetväldet krossas. Det var deras ideologiska föreställningar om ett Storfinland som styrde deras bild och förväntningar inför framtiden. Sveriges misstag att inte ge Finlands sitt stöd och bryta med den pakt som de båda totalitära staterna Sovjet och Tyskland skapat. När Sovjet vände intresset mot Finland hade Polen redan styckats och kontrollen över de Baltiska staterna etablerats. Det svenska folkets linje “Finlands sak är vår” borde även ha varit den Svenska regeringens. Det hade inte minskat möjligheten att avvisa de Tyska påtryckningar som skulle komma, tvärt om.

När Finland för andra gången i början av feburari vädjade om svenskt militärt stöd svarade Per Albin Hansson med på ett sätt som uppfattades arrogant och kyligt av såväl Finlands som Sveriges folk. Det ansågs snävt och kyligt formulerat och undvek att ge stöd till frivilligrörelsen. Reaktionerna var så kraftiga att en förtroendekrig höll på att utvecklas. I detta läge ingrep Kung Gustav den V. Källa:

Han talade om hur han med största beundran följt broderlandet Finlands hjältemodiga kamp mot övermakten, och hur Sverige från början genom frivilliga och på mångfaldigt annat sätt sökt hjälpa detta land. Med sorg i hjärtat hade han dock efter moget övervägande kommit till den uppfattningen att Sverige icke borde göra någon militär intervention i Finland. Om så skedde, skulle Sverige nämligen löpa de största risker att bli indraget i stormaktskriget och skulle då icke heller bli i stånd att ge Finland det bistånd, som det så väl behövde och som vi även i fortsättningen var beredda att ge med varmaste hand. 

I sak var det ingen skillnad, Sverige kunde inte bistå med reguljära trupper. Genom Kungens deklaration räddades Per Albin från medier och kris. Med frivilligkåren var det annorlunda och här bekände Per Albin Hansson färg. Mats Jönsson har i en mediaanalys över kungahusets agerande under kriget följande att berätta.

frivilligkårens stora civila organ, Finlandskommittén, men hade naturligtvis starkast kopplingar till kårens propagandaorgan, tidigare nämnda Nordens Frihet. Efterhand blev kommitténs propaganda så framgångsrik att statsminister Hansson betecknade kåren som det allvarligaste inrikespolitiska hotet i finlandsfrågan. Hans oro gällde i huvudsak Frivilligbyråns allt skickligare rekryteringsaktioner som skulle kunna försvaga Sveriges samlade försvarsresurser. Vid ett av den socialdemokratiska partistyrelsens möten konstaterade Hansson att det överhuvudtaget föreföll olämpligt att rörelsens tidningar »skaffade speciella korrespondenser om de svenska frivilligas insatser«. På samma möte avrådde även socialminister Gustav Möller arbetarrörelsens organisationer från att delta i den pågående »frivilligagitationen«

———————-

Denna och andra lyckade rekryteringsstrategier innebar att spänningen mellan Frivilligbyrå å ena sidan och samlingsregering samt socialdemokrati å den andra sidan efterhand blev så intensiv att hela Finlandskommittén omorganiserades på statens initiativ i mitten av februari 1940, det vill säga mitt under pågående Finlandskris. Resultatet blev att »för socialdemokratin ›mer‹ pålitliga personer« ersatte tidigare ledning. Föga förvånande stärktes samlingsregeringens – och socialdemokratins – kontroll över opinionen genom denna form av aktiva ingripanden i tidens mediebruk.

Mediernas makt kan inte överskatts i vårt “moderna konsumtionssamhälle”. Vi känner igen oss i dess Psyops idag. Tidigare brukades talesättet: “makten sitter i spjutspetsens ände” tilläggas bör att det är medierna som håller i stången, eller att spetsen numer består av grafit. Ännu mer hemma känner jag mig genom det “Tigande Sverige”

Vinterkrig. Den 26 januari 1940 inrättades nämligen Statens informationsstyrelse (sis), den högsta statliga kontroll- och censurinstansen i Sverige under andra världskriget. sis lydde under Utrikesdepartementet och man ansvarade för all informationsverksamhet i landet, det vill säga över press, radio, film och därför även reklamannonser likt Frivilligbyråns. Under 1940 påbörjade sis en så kallad tystnadskampanj i Sverige under mottot »Allvarstid kräver Samhällsanda Vaksamhet Tystnad« som sändes ut till alla svenska hushåll. Kampanjen glömdes förvisso snabbt bort, men följande år nådde sis ut med full kraft till allmänheten genom sin mest välkända slogan »en svensk tiger«

Nu som då, kan makten motverkas och solidaritet byggas endast utifrån tydliga principiella ställningstagande, och därmed är vi åter i vår egen politiska verklighet. Finlands erfarenheter av det svenska politiska etablissemangets följsamhet mot främmande makt kan inte annat än skapa en känsla av osäkerhet. Det gör att alla som står utanför har anledning att vara så mer tydliga i denna fråga. Hur såg då den politik ut som Sandler drev innan han sköljdes med av den geopolitiska tryckvåg som Hitler-Stalinpakten innebar och som Per Albin lät expediera i Sverige. Källa

Sedan mitten av 1930-talet hade Finland medvetet orienterat sig mot Norden och anslutit sig till den skandinaviska neutralitetspolitiken. Det förekom en viss diplomatisk samverkan mellan de nordiska länderna, men så långt som till ett försvarsförbund hade man inte nått. Mellan Sverige och Finland fördes det med utrikesminister Rickard Sandler som drivande kraft förhandlingar om Ålandsöarnas befästande. Som Erik Lönnroth visat i sitt väldokumenterade arbete om »Den svenska utrikespolitikens historia 1919-1939» (Norstedts, 1959), var det fältmarskalken Gustaf Mannerheim, som ursprungligen år 1934 väckte debatten i Ålandsfrågan. Han ville befästa öarna för att därigenom trygga transportvägarna mellan de båda rikena i händelse av krig. När Sandler år 1938 lade fram sin s. k. stockholmsplan om ett gemensamt finskt-svenskt försvar av öarna, var hans motiv i första hand att säkra Finlands neutralitet och nordiska orientering vid en konflikt mellan Sovjetunionen och Tyskland. stockholmsplanen föll i maj 1939 på grund av ryskt motstånd, och hela grunden för planen rycktes totalt undan, när den nazistiska och den kommunistiska stormakten den 23 augusti 1939 undertecknade sitt nonaggressionsfördrag i Moskva. Det enda kvardröjande resultatet av förhandlingarna var de förhoppningar om ett svenskt stöd i händelse av anfall, som Sandler genom sin Ålandspolitik kan ha väckt hos de finska förhandlarna. 

Nu som då pekar den geopolitiska kompassen; Norden. Nu som då, vår lösning på att dra vårt land ur krigets käftar. Att Norge och Danmark för tillfället är med i NATO är inget hinder, utan en omständighet att övervinna. Riktning Norden är inte minst viktigt för att hantera övriga länders dåliga erfarenheter av den Svenska eftergivenheten mot stormakter. Detta gäller både åt Nato/USA och Ryssland. Detta är något som de på “Vänsterkanten” som driver NATO-motstånd, har anledning att begrunda.

Hur trovärdigt blir motståndet mot militärallianser och för neutralitet, när man har svårt att inte ens då det gäller vår historia förstår vikten av att konsekvent värna principerna om neutralitet. Hur skall de länder som hamnade under Sovjets stövel få förtroende för en politik för upplösande av militäralliansen Nato, när de som driver motstånd mot Nato nu tog ställning för Sovjets annekteringar och allians med Hitler.

Evert Larsson

admin@klyvnadenstid.se

https://www.youtube.com/watch?v=9mXDKQVofRw&feature=share