Klyvnadens tid

Kommunismen är den starkaste vision om ett mänskligt och jämlikt samhälle som någonsin formulerats. Den har fångat miljontals människor som levt med dess drömmar om ett paradis på jorden. Dess trossatser formulerades av borgerligt intellektuella med rötter i jacobismens ordensväsen. Men framför allt färgades den av sin tids tro på vetenskap och industriell revolution. Den var ett barn av sin tid, ett modernitetens stridrop och dyrkande av kapitalism som vägröjare för dess seger.

Det är det konkreta resultat av denna ideologi som Kjell Albin Abrahamsson under hela sitt liv levt i skuggan av, försökt förstå och ger sin bild av. Marxister som läst har inte haft annat än glopord över hans arbete. Hur skulle det kunna vara annat, med en publik som levt med teorierna och en författare som försökt begripa sig på dess praktik.

“Landet där inte kommunist är ett fullt ord!”

Det är den första rubriken i Kjell-Albin Abrahamssons(KAA) bok “Låt mig få städa klart – om kommunister, kryptokommunister och antikommunister”. För att riktigt understryka det anmärkningsvärda med rubrikens budskap, tar KAA sats.

En person som kallar sig “nazist” eller “fascist” är ideologiskt lobotomerad, politiskt pervers och med all rätt djupt föraktad. Däremot är det rumsrent i Sverige att kalla sig “kommunist”.

Alla vill ha det rent omkring sig, rumsrent, men vad betyder det i politiska termer i ett system med allmän rösträtt, yttrande och tryckfrihet, och “värdegrunden” allas lika värde. Vem skall bestämma vem som är föraktlig, vem som skall utses till syndabock och byfåne, som vi andra medborgare har rätten att behandla allt efter den egna dagsformen. Åsikter kan isoleras och vi kan vända på dem och värdera deras värde i olika sammanhang. Men kan personer dömas efter sina åsikter, är människor så enkla att förstå, är de så okomplicerade att de går att värdera genom att bindas vid ett antal paketerade åsikter, försedda med politisk giftsymboler. Är det ens önskvärt att sköta renhållningen genom att sortera människor?

Renhållningen kan aldrig bli annat än en högst individuell fråga, försök att var trogen sig själv och det man önskar stå för. Vad tjänar det till att tro att detta går att sköta genom att sortera personer för att skapa syndabockar, en grupp eller grupper att hata efter deras åsikter. Att just inte bete sig så anses då det gäller andra sorteringskriteria än ideologi som just ytterst föraktligt, ågon som hört talas om rasism.

På vilket sätt kan vi sköta renhållning, få det rumsrent? Det är ingen enkel sak och alla som försöker ser sig själv ständigt misslyckas och begå misstag eftersom åsikter generaliserar, och måste ständigt anpassas till en föränderlig värld. På vilket sätt hjälper det att demonisera andra människor som säkerligen har samma problem att utifrån sina generaliseringar få världen att hålla samman. Visst, vi gillar inte deras tankefigurer, deras perspektiv, men det är väl just dessa som i grunden är problematiska.

Har inte det mänskliga vetandet gått längre inom psykologi och socialpsykologi? Skulle de inte kunna informera oss utifrån våra humanistiska värderingar, hur människor fungerar, om våra biologiska drivkrafter och vår hjärnas oerhörda möjligheter, vilket skapar en rikedom och komplexitet som är i ständig förändring, människor kan inte fångas med dessa indelningar.

Låt istället bodelningen äga rum på idéplanet, i ideologiernas värld, vilket förhoppningsvis skulle kunna bidra med en utveckling av tankesystem som redan hårdhänt tryckts mot prövostenen verkligheten och havererat. Det gäller naturligtvis det som är föremål för KAA:s granskning, det gäller alla totalitära ideologier, men det gäller även liberalismen som i den nyliberala totalitära praktiken, “enda vägens politik” nu håller på att ställa mänskligheten in i en djup civilisationskris.

Vad som framförallt krävs är möten mellan människor oavsett ideologier, religioner och trosinriktningar, eftersom det är ideologierna som är problemet, genom att deras generaliseringar inte längre skapar förståelse. Vems intresse är det då att dessa polariseringar mellan människor drivs och upprätthålls som dom gör. Har folket något intresse av dessa indelningar av individer efter politiska mönster. Finns det något mer som särar folk än politiska motsättningar, hur många splittrade familjer skördas på dess altare. Kan en familj hålla samman om en skriker nassesvin åt den andra? Nej, vad demokratin behöver för att fungera är saklig information och tid för reflektion och diskussion.

Denna polarisering är uppenbart ett maktintresse, se hur snabbt partitoppen i SD lärde sig att sätta skamstämpel på kritiker i sitt eget ungdomsförbund, trots att de själva under åratal behandlats med samma demoniserande epitet. För media som under de senaste årtiondena övergått till kampanj- och agendajournalistik, passar de konfliktskapande indelningar utmärkt. Istället för att skildra en mångbottnad verklighet placeras den under lämplig hårdsvärtad rubrik och saken är klar, och framför allt gäller det att sätta ett namn och ansikte på det som skildras, så att någon kan skandaliseras, ansvar krävas och syndabockar hängas ut. Vem är det då som skapar och framförallt har skapat indelningarna? Finns någon ideologi eller tanketradition som är speciellt välutrustade för hanteringen? Förhoppningsvis skall det ges fler tillfällen att svara på den frågan vid läsningen av denna bok. Upplägget talar inte för det eftersom den huvudsakligen är indelad efter att följa partiledarna, med namns nämnande som rubrik för varje kapitel.

Har man politik som intresse är det enkelt att få fiender, är man dessutom själv inriktad på person lär det bli oundvikligt. Människor måste tala med varandra. Eller med Jan Myrdals ord i en anmälan av KAA:s bok.

Skälet år inte att hans politiska hållning och ideologi är mig främmande. Sådant borde i sig inte störa. Jag har ju under åren nära umgåtts med och samarbetet med i olika projekt med sådana mig mycket främmande som Christer Strömholm. Jag har både umgåtts med och skrivit om Arvid Fredborg vilken definitivt var en politisk motståndare. Men hans ideologiska tankesystem var begripligt och vi kunde argumentera i sak utgående från vår olikhet. Ja, jag kunde även resonera med Alparslan Türkeş om pan-turanismen i historien och som samtida ideologi när han var tillfälligt deporterad till Delhi. (Han talade för övrigt med sympati om vad han menade vara Enver Hoxhas turkiskhet.) Det trots att jag kände till såväl hans roll som ledare för ”De grå vargarna” med allt vad det innebar av våld och mord och de troliga kopplingarna till Gladio och Förenta staterna. Det är både möjligt och nödvändigt att resonera med motståndare.

Detta var ett försvar för att samtala, och samtidigt en motivering för att inte tala med KAA. Selektiviteten i bedömningarna är oroande och blir inte mindre av avslutningen av Jan Myrdals anmälan av boken.

Kjell Albin Abrahamson är inte en politisk motståndare att ta även på intellektuellt allvar som Christer Strömholm, Arvid Fredborg eller Alparslan Türkeş. Hans skriverier befinner sig blott ute i dunklet mitt mellan pissränneskribenternas och en sådan traditionellt svensk akademikers som Kristian Gerner. Att Abrahamson i januari 2014 promoverades till hedersdoktor vid Uppsala universitet, Samhällsvetenskapliga fakulteten är dock intressant och säger rätt mycket om den intellektuella nivån i fasterlandet vårt.

Det är framför allt inte utrymmet som begränsar de politiska diskussionerna, det är njugghet och brist på förmåga att läsa, på att klassificera istället för att förstå. Glädjande att Kristian Gerner får godkänt eftersom han politiska ställningstagande i Ukrainakonflikten förtjänar att lyftas fram. Tyvärr avfärdas Gerner mer frekvent som “obildad kommunistjägare” :

Den svenske professorn Kristian Gerner är ett annat exempel på en felaktig läsning som inte blott kan vara obildning och intellektuell låghet. Visst, låg är han, obildad därtill och de meriter som förde honom till professuren var inte särskilt vetenskapliga; han kom sig fram som akademisk kommunistjägare.

Vad är det som gör Kristian Gerner till ett varnande exempel, näst intill ett hatobjekt hos Vänstern? En anledning kan vara att han till profession är historiker med inriktning på Östeuropa och motsäger från denna position den berättelse om Oktoberrevolution och Sovjetunionen som är så viktig för Marxist-Leninister. Kristian Gerner ifrågasätter kommunismen på grund av dess praktik som han strävar att återföra till ideologin:

Kommunismen är en humanistisk ideologi med människornas lycka på programmet. Det är en svår pedagogisk uppgift att förklara hur en ideologi med det goda samhället på programmet har kunnat åberopas av regimer som ordnat massmord på egna medborgare. Förklaringen måste sökas i praktiken, i en analys av hur kommunistiska regimer har fungerat.

Skillnaden mellan Levande historias två upplysningskampanjer ligger i att när det gäller nazismen är ideologin bakom illdåden i fokus, medan när det gäller kommunismen är fokus på de regimer som har ansvaret för illdåden. När man analyserar nazismen är det emellertid centralt att också analysera hur massmorden faktiskt gick till. När man analyserar de kommunistiska brotten är det centralt att också analysera den ideologi som förövarna har bekänt sig till och i vars namn de begått sina illgärningar. 

Citatet är hämtat från striden om huruvida även kommunismen skulle granskas för sina brott, på samma sätt som nazismens genom initiativet “forumet för levande historia”. Kjell-Albin tar även upp denna fråga, jämförelsen med nazismen har blivit något av en röd tråd, vilket passar bra för den journalistiska form som KAA valt för sitt korståg mot kommunismen. Frågan hur konstruktivt denna strategi för att tydliggöra vad kommunism är, borde resas och gör så genom Gerners reflektioner i citaten ovan: “centralt att också analysera den ideologi som förövarna har bekänt sig till och i vars namn de begått sina illgärningar”

Varje rörelse måste analyseras utifrån sina egenskaper, allt annat kommer dess anhängare att uppleva som skamgrepp och en del i den ideologiska kampen, som så självbekräftande av bärare till en dualistisk världsbild. Den politiska polariseringen gentemot nazism och fascism är en polarisering som marxister på alla sätt vårdar, och har lyckats att göra striden mot dessa marginella företeelser i den svenska politiska miljön till den dominerande. Samma sak gäller med kommunism, den har aldrig haft något stort folkligt stöd i Sverige. Dess starka ställning bland journalister, inom kulturelit, akademier och bland författare talar tydligt för marxismen som ett politisk projekt inom intelligentsian, dess främsta ideologiska tillgång. Marx, Engels och allt vad de heter var intellektuella, marxismen som en arbetarklassideologi är en myt, men en mycket omhuldad sådan.

Finns någon förutsättning för att en dialog skall etablera sig på landets kultursidor, vilket är en förutsättning för att det skall få ett genomslag? Finns någon som är intresserad av att föra en sådan strid överhuvud taget. Bland kommunisterna själva finns ingen rörelse för att likt ny vänster söka nya perspektiv. KAA redovisar två bibliotekariers, Aghed & Vegas, löften att någon skrift om “kommunismens brott”.. “kommer inte över det här bibliotekets tröskel”. Polariseringen har rensat bort det mesta av demokratiska ideal.

Detta självsvåldiga agerande ställer KAA upp mot hur nazister behandlas i Europa:

En domstol i Ungern dömde i januari 2013 en förintelseförnekare till ett lämpligt straff. Den 42-årige ungraren fick varken fängelse eller dagsböter, varken fotboja eller samhällstjänst. Istället “erbjöds” han till och med fritt val mellan olika påföljder. Förintelseförnekaren kunde välja mellan att antingen tre gången besöka Holokauszt Ernlékközpont, alltså minnescentret för förintelsen i Budapest, eller det före detta koncentrationslägret Auschwitz i Polen eller Yad Vashem i Israel, centret för hågkomst av förintelsens offer och hjältar…..Dessutom dömdes 42.åringen till 18 månaders skyddstillsyn….för att vid en demonstration 2011 burit ett plakat med texten “Shoa har aldrig ägt rum” (Shoa hebreiska för förintelsen)

Som intellektuella brukar säga, “det skaver”, först KAA:s engagerade beskrivningar av den Sovjetiska regimens jakt på demonstranter på Röda Torget i Moskva under 70-talet, ställt mot lovorden att bestraffa åsikter i detta fall. På de följande sidorna beskrivs kommunismens brott mot mänskligheten med svindlande siffror. Som fakta, anger KAA, 110 miljoner som offer för 23 kommunistiska regimer och marxistiska gerillaförband under 1900-talet. Trots detta föreslår inte KAA att även kommunister skall lagföras för sina brott. Uppgivet skriver han:

Det är alldeles självklart att kommunisters brott bör uppmärksammas mer . Speciellt i Sverige.

Det skaver, återigen. Det straff som KAA fört fram för förnekelsebrott känner jag inte till om det är representativt. Däremot finns betydligt hårdare straff utdömt för att förnekat förintelsen. Straffen tenderar att bli allt hårdare. Från DN den 6 jan 2016:

Mannen bröt mot en lag från 2010 som gör det straffbart att förneka ”folkmord begångna av nationalsocialistiska eller kommunistiska system”. Mannen dömdes till att betala motsvarande 23.000 kronor eller tillbringa 400 dagar i fängelse.

Det gäller Ungern och är hittills det strängaste straff som dömts där. Trots att nu även kommunister kan lagföras för åsiktsbrott i Europas mitt var det inget som KAA tyckte han hade anledning att ta intryck av. Inkonsekvensen skaver. Sverige tillhör ett av de länder som av yttrandefrihetsskäl, likt USA inte lagstiftat mot “förenekelsebrott”. Rättsligt går utvecklingen vidare, att Ungern nu valt att inräkna kommunism har kanske satta ett effektivt lås för att även Sverige skall bli ett land som har folk sittande i fängelse för sina åsikter. Där lagarna om förintelseförnekelse införts har straffen blivit allt högre, 2007 dömdes Zündel till 5 års fängelse.  Den intressantaste personen i den grupp som fått etiketten förintelseförnekare är ändå Horst Mahler som har en sällsynt egenskap att ställa sig i varje tids ytterlighets praktiska tjänst och ständig för det slås i järn.  Tolv års fängelse vilket troligen är ett svårslaget rekord. Noteras bör i detta sammanhang även Mahlers ideologiska bakgrund i marxism. Idag har han återvänt till sin ungdoms ideologiska källor och är en dyrkare av Hegel, ja dyrkare är faktiskt rätt ord.

Vad har då uppnåtts med att sätta folk i fängelse för att de anser att förintelsen inte existerat. Om tanken bakom är att bygga juridiska hinder för nazism så går det inte med bästa vilja i världen hävda, att det varit effektivt. Tvärtom, ger det alla som är nazister på riktigt, en välkommen arena och politisk hävstång att verka med. Det enda sättet att bekämpa ideologier är att ägna just dem sin uppmärksamhet, inte de personer som för tillfället är dess budbärare.

Genom att benämna förnekelse av förintelse för historierevisionism  kompliceras diskussionen ytterligare. För det finns som begreppet säger oss en komplexitet vad gäller värderingen av allt som hänt, som faktiskt ständigt är under omprövning och satt under diskussion. Flera av de som döms för förintelseförnekelse, förnekar inte förintelsen som sådan utan detaljer i den. På vilket sätt som judar mördades och inte att de mördades, för att ta ett viktigt exempel.

För att komma ur detta definitionsmässiga trångmål har vi förärats med ett nyspråk, politisk historierevisionism som om något av människa skapat skulle kunna frigöra sig från de mänskliga kraftfält de verkar inom. Som om politiska intressen kan kapslas in med benämningar. Diskussionerna kring förintelsen visar hur allt som sägs tolkas i politiska termer, den har hamnat i ett polariserat tankemönster där bara svart eller vitt existerar. Allt ifrågasättande är här antisemitism. Det är en gåta hur historiker låter sig disciplineras av politiska intressen, hur f.f.a. nazister lurat dem i fällan genom att kalla sin verksamhet för historierevisionism. Detta blir inte mindre snårigt då vi i vågskålen drar in Jan Myrdals insatser för att stödja Faurisson i den politiska strid som bara hans namn. Även här användes rättsväsendet för att avgöra vad som var rätt och riktigt i en känslig historia.

Det finns inget som är viktigare för sanningen än en fri diskussion, detta gäller alltid och i alla sammanhang, det gäller inte minst i frågor som rör vår historia, i detta fallet segrarnas historia. Den enskilt viktigaste anledningen till marxismens ställning är Sovjetunionens andel i segern över fascismen. Som segrare var de med att skriva vår historia. Att denna historieskrivning måste vara tillgänglig för granskning är självklart. Historien om Katyn visar det med knivskarp tydlighet.

Sovjet har hela tiden beskyllt nazisterna för att ha mördat det polska officerarna. Efter Sovjets fall och tillgången på dess arkiv måste frågan anses som avgjord, återigen har de ondskefulla “politiska historierevisionisterna”  varit framme. Varför inte KAA nämner denna händelse är anmärkningsvärt. Med dess förgreningar kastar den ett förklarande ljus över Polens situation i andra världskriget, för att reflekteras in i vår egen tid och den kamp om sanningen som fortfarande är politiskt sprängstoff. Är det Nazitysklands oskuld som gör den svårhanterad? Är det samma slag av politiskt hänsynstaganden som State Department(USA) stod för då de hemligstämplade John Van Vliets rapport skriven efter besök i Katynskogen 1943, på inbjudan av Tyskland.

Stalin använda Katynmassakern som han själv gett order om, då han misskrediterade den polska exilregeringens kamp för att få saken undersökt av det internationella röda korset. Denna mörkläggningsmanöver utnyttjades till att skapa sprickor mellan den polska exilregeringen och de allierade i England och USA. Möjligen spelade det en roll för Sovjets möjligheter att inte fullfölja sin framryckning mot Warszawa och därmed låta upproret i huvudstaden slås ner av tyskarna.

För folken värden över finns endast en trogen allierad, sanningen. Att ordna världen så att den inte kan låsas in, förtigas och mörkläggas är själva livsluften för en journalist. Att tro att den mår bra av att den regleras med fängelsedomar för åsiktsbrott? Det gör vi inte i Sverige. Det borde också rimligen vara ett lätt ställningstagande för KAA.

Detta var mina reflektioner kring de inledande sidorna av “Låt mig få städa klart” det finns anledning att återkomma till återstoden.