Klyvnadens tid

Herman Lindqvist med en stark finsk anknytning, inkluderande skedar av finskt sisu, verkar må förträffligt av att sprida förklemande omdömen om svenskar. Uttalat om vilken annan etnicitet som helst hade han dragits ner i det medialt skapade rasistträsket och utlämnats till dess drevs lynchmobb. Oavsett träffsäkerheten riskerar generaliseringar som ovan en omild behandling av ett folks intellektuella, så dock inte i landet som råkar lida under domen. Faller allt tillbaka på det mediala klimatet i ett land som inte längre vill förstå sig själv, eftersom de inte klarar av att hantera indelningarna som är förståelsens förutsättning. Det handlar om kulturkrockar och hur “rasism” beskrivs, vad det står för och hur konflikter som följer i dess spår hanteras. Med andra ord. Rasism kommer ur bristande förmåga att hantera skillnader, i ras och kultur, vilket skapar utrymme för intressen som medvetet utnyttja skillnader för att skapa motsättningar, enligt den klassiska imperialismens metod att härks genom att splittra.

Skall vi börja i HL:s våghalsiga teori, hur sann är den? Otvivelaktigt är det så att fegisar lämnar större blottor än den djärve och förslagna, men resten är trots allt en fråga om att förstå verkligheten för att rätt kunna läsa och lösa konflikter. Det enda vi har att lita till är enskilda beskrivningar över vårt konfliktfyllda samhälle. Vad finns då för berättelser som tar sig an att förstå vad som sker utifrån vår rädsla och vad det leder till? En nätundersökning bekräftar åtminstone inte någon manlig självinsikt, varför en snar förbättring inte är att vänta.

Finns då någon början till kvinnlig sisu som kan vara ett kulturellt embryo till någon form av nationell självkänsla, till för att räta ryggar. Följande erfarenheter hämtade på en FB-vägg adresserar inte specifikt männens inställning, men? Ja just det…..

Sara Duholm
Det har kommit till en punkt där jag inte ens kan öppna Facebook utan att bli förbannad. Sverigedemokrater myser när det hela tiden uppdagas nya dolda saker som invandrarmän hittar på. Och smygrasisterna hejar på och säger “vad var det vi sa? SD har sagt det hela tiden.” Och i andra ringhörnan har vi feministerna som gör allt för att försvara de stackars männen i Köln, för visst är det synd om dem!? De har ju hamnat snett och måste få hjälp. Det handlar absolut inte om kultur och uppväxt. Inte alls.
Men det som gör mig mest förbannad är att alla verkar tro att det som hände i Köln, Stockholm och Helsingfors är ett nytt fenomen. Ha! Säger jag. Själv är jag uppväxt i Landskrona, en av Sveriges mest invandrartäta städer. Min uppväxt har till stor del handlat om att lära mig att bara hålla käften och ta ord som “hora”, “fitta” och diverse andra nedvärderande saker man kan kalla någon.
Jag var 13 år första gången ett gäng invandrarkillar drog in mig i en hiss, tafsade på mig och stal min personsökare. Jag gick hem till min pappa och ljög ihop en historia om ett tjejgäng som tagit den eftersom jag skämdes för mycket för att berätta sanningen. Jag hade ju trots allt pratat med killarna ett par minuter.
När jag var 16 sa jag första gången ifrån ordentligt. Jag och min bror och hans kompis var på väg över torget då jag fick diverse mysiga kommentarer som “du blondie, kom och sug min kuk, det ser ut som du är duktig på det”. Jag svarade något i stil med att han kunde fråga sin syster istället. Det slutade med att min bror och hans kompis som inte sagt ett ord blev nerslagna. I rätten kom det fram att killen som gjort det hade dömts tre månader tidigare för att ha slagit ner en pensionär och bla krossat hans okben. Varför gick han runt på gatorna? Varför satt han inte inne?

När jag blev 18 och började gå ut hamnade jag i en ring med 10 invandrarkillar där de turades om att tafsa på mig. Jag smällde till den första jag kom åt. Då blev min killkompis nerslagen. Ett spräckt ögonbryn och en tillbakadragen anmälan. Varför blev den tillbakadragen? Därför att vakten förklarade att killarna som slagit ner min kompis tillhör en familj som man inte anmäler, för då slutar det inte bra.
Det har inte direkt blivit bättre på 20 år…

Detta är bara en bråkdel av vad jag fått stå ut med under min uppväxt. De flesta saker som hände i skolan blev bortförklara med att “men de är nog bara kära i dig, du är ju en snygg tjej”
Så ni feminister kan komma med era jävla krönikor om att det är kön som är den gemensamma nämnaren. Men jag VET att så inte är fallet. Det finns rötägg i alla kulturer, men hur kommer det sig att jag, under mina 34 år, aldrig varit med om att svenska killar gör sånt? Det är inte att jag är unik utan det är så verkligheten ser ut. Iallafall där jag kommer ifrån.

Så länge svenskar ber om ursäkt för sin egen existens, erkänner att vi helt saknar kultur och traditioner, tycker att rehabilitering istället för straff är en bra idé så är det såhär det kommer att fortsätta. Vem fan vill bli svensk när vi inte har något att vara stolta över?

Jag gissar att beskrivningen ovan är djupt problematisk för den politiska eliten som bestämt sig för att radera alla gränser i nyliberalismens och globaliseringens namn, men den är lika problematisk för en mer traditionell vänster. Taget från Nina Björk kan det låta som följer:

Ja, vi socialister ställer klass mot klass. Vi gör det som ett svar på det klassamhälle som existerar: ett samhälle där några äger råvaror, kapital och produktionsmedel och där några inte gör det och där de ägande klasserna därför har makt över de som inte äger.

Det är en milsvid skillnad mot att ställa ”ras” mot ”ras” – klasser har nämligen sin grund i samhälleliga förhållanden och förändras av dem. Om ägandet skulle bli gemensamt skulle kapitalisterna upphöra att existera. Inte för att vi hatade dem så mycket att vi sköt dem, utan för att den sociala konstruktion som var upphovet till deras existens inte längre finns och därmed inte heller kapitalisterna (i egenskap av medborgare i en ekonomisk demokrati existerar de naturligtvis även fortsättningsvis, fast som individer – inte som klass).

Att människor har olika hudfärger är däremot ett faktum bortom det sociala: ett faktum som det inte följer några som helst konflikter av – om inte vi människor aktivt skapar dem.

Det finns anledning att befara att det Sara beskriver i Ninas öron är en skapelse av hennes egna fördomar, något hon “aktivt skapat”. Ett möte för att reda ut vad som är de verkliga problemen mellan de två vore säkert intressant, men den hjälpen lär vi få vänta på, som alltid då, utlämnad till det egna läsandet är vi.

Saras berättelse är sann, de konflikter hon varit en del av är inte ett påhitt, närd av ideologiska tankmönster eller sexuella drömmar. Ninas beskrivning däremot är just en ideologisk karta med vilken hon försöker förstå världen. Det är en politisk teori där det inte finns något utrymme för konflikter som beror av “ras”, etnicitet eller kultur. Hos en stor del av denna vänster har även nationen blivit ett rött skynke och föremål för deras motstånd. Vänstern ser sig själv som en rörelse mot den rådande ordningen, på centrala punkter ser vi istället hur intressen och perspektiv sammanfaller med den riktning den politiska eliten just nu vandrar.

Men hur är det då med den fegande svensken, jag gissar att Nina Björk dissar frågeställningen, eftersom det bara är klass som är intressant i hennes ögon. Men jag tror varken “högern” eller “vänstern”, eller politiskt “medvetna” och sökande finner det meningsfullt att diskutera i dessa termer och de ser sig själva inte som fegisar. Varken Sara eller Nina passar in i personbeskrivningen. Möjligen beskriver man varandra som ryggradslösa men då med bäring på oenighet i sak. Marxister som Nina Björk beskriver ofta alla som inte ser revolution som lösningen som försiktiga opportunister. Jag gissar att det kan finnas en motsvarande beskrivning av yttersta vänstern från yttersta högern och vice versa. Eftersom de yttersta falangerna på båda håll dessutom inte är främmande för våld faller dessa motsättningar ofta ut i våldsamma uppgörelser där de kan bevisa sitt “mod”. Att ägna uppmärksamhet åt skalan mod-feghet leder så bort från det verkligt intressanta, det politiska innehållet, om det inte är frånvaron av mod som utgör flaskhalsen för en kritisk diskussion.

Så är förvisso inte fallet då Jan Myrdal ser avsaknaden av mod som orsak till varför inte vänstern ställer upp i slagordning för revolutionen i en diskussion här på ETC:

Därför har “vänstern” hittills i alla avgörande ögonblick offrat det folk den levt på att företräda. Men om de skulle våga kunna uppträda förnuftigt, “expropiera expropiatörerna”, som det står skrivet då skulle det finnas en rimlig möjlighet för folk att överleva också denna tid

Med tanke på hur det politiska läget ser ut, är det mer av dumdristighet som Myrdal saknar hos sina vänner. Att det inte handlar om det mod som krävs för att ge sig in i diskussioner finns tydliga exempel på. Inte ens fäst på JM:s egen FB-vägg leder denna min kommentar till artikel till något svar. Vad vänstern saknar är förnyelse, att hänga fast vid en lära som redan då den skapades för 150 år sedan var föråldrad, eftersom den byggde på ett fördemokratiskt borgerskaps politiska tradition.

Varken citatet från Herman Lindqvists eller texten tagen från Saras tidslinje kan avfärdas, så åter till utgångspunkten för problemet, med andra ord, brist på civilkurage, brist på personligt mod.

Att stå emot den verkliga rasismen handlar om mod, i det lilla såväl som det stora. Det lilla i den enkla människans utsatthet, det stora i maktens arrogans men också här i den enskilde individens bidrag då det verkligen gäller. Det handlar om att stå emot då det finns ett pris, att stå mot en majoritet. I en politisk kultur där “antirasismen” blivit norm, till och med anbefalld statsideologi och för medier prövostenen för att kallas människa, kompliceras det hela, “antirasism” har därmed också blivit ett maktinstrument. De som idag säger sig vara antirasister betalar inget pris annat än om de går in i högerradikala miljöer och skapar relationer som har ett pris att sätta på prov. Det är inget bevis på mod att i grupp jaga andra enskilda eller grupper, utan ett uttryck för primitiv gruppmentalitet. Det är idag inget bevis på mod att mästra andra med insinuanta glidningar om förment rasism. Det är inget bevis på mod att kasta ur sig frågan, “är du inte rasist”, det är en politisk härskarteknik.

Eftersom det är få som är rasister i dagens Sverige krävs en del politiskt “hantverk” för att ändra på det. Det görs genom att dels kalla rörelser som inte är rasistiska för både rasister och fascister. Det sker också genom att ändra på definitionen av rasism så att det kan betyda långt mycket mer än att nedvärdera personer och grupper på grund av etnisk och “ras” tillhörighet.  Idag används “rasist” för att stämpla ett omfångsrikt slag av diskrimineringar och kränkningar,  i princip allt som kan användas som markör för indelningar, kön, ålder, religion, sex… närmast allt tänkbart.

På svenska Wiki står om rasism:

Rasism definieras i allmänhet som system av föreställningar, tro och förfaranden som baseras på en världsbild eller ideologi där människan är uppdelad i separata och exklusiva biologiska enheter som kallas raser. 

Hi hi hi ….. förlåt men en jag kan inte hålla mig för skratt, när man läser den postmodernistiska tolkningen och språkbruket.

Att raser inte finns har blivit själva utgångspunkten i diskussionen om rasism som pågår i Sverige. Det blir då helt i sin ordning att diskutera något helt annat än vad ”ras” traditionellt står för, som exempelvis skillnader beroende på social och kulturell påverkan. Konflikter mellan bärare av olika kulturer har kallats kulturkrockar, så inte längre alltså. Frågan som måste ställas är om inte kulturkrockar är att fördra som beskrivningen eftersom den inte demoniserar någon av de inblandade, den ger utrymme för diskussion, tolkningar, avdramatiseringar och utökad förståelse utan att någon behöver ställas vid en offentlig skampåle.

Av intresse i detta sammanhang är att våra grannländer inte delar den svenska definitionen av vad rasism är. Norska Wiki:

Rasisme betegner oppfatninger eller holdninger om at mennesker kan deles inn i forskjellige raser og at disse kan rangeres etter verdi. 

Just det, här kommer ”rangordning” in som det kännetecknande för rasism, vilket tydliggör hur rasism skall kunna angripas.  På den Finlands-svenska sidan, www.motrasism.fi, står följande:

Med begreppet rasism avses att man ger en viss grupp människor ett lägre värde än andra grupper på basis av t.ex. hudfärg, nationalitet, etniskt ursprung, kultur, modersmål eller religion. Rasism handlar alltså om att nervärdera människovärdet hos en människogrupp eller en företrädare för gruppen. 

Det är uppenbart något som gått fel i hur diskussionerna förs i Sverige, och vi har alla ansvar för att arbeta oss ur detta känslans träsk där vi förlamas av rädsla och balanserande hat.

Samtidigt har en märklig begränsning införts. Svenskar kan som lagen om “hets mot folkgrupp” utformats inte vara utsatt för “rasism”. Enligt Norrköpings Tingsrätt är det inte hets mot folkgrupp att skriva följande:

“Svenskar är det sämsta av gojer.

Svenskar är ett folk som aldrig kunnat bete sig civiliserat, utan de har barbariet inprogrammerat i sina gener. Detta leder till att hart nära varje svensk är en potentiell sexualförbrytare, och till att svenskar inte hyser respekt för judar och andra. Svenskar beter sig som djur. Jag vill gå så långt som att säga att svenskar – såväl etniska som kulturella svenskar – jämförda med andra folk, är ohyra, vidrig ohyra. Det vore inte mer än rätt om alla svenskar utrotades – försvann från jordens yta.”

Motiveringen är:

“Bestämmelsen om hets mot folkgrupp omfattar inte uttalanden riktade mot svenskar. Bestämmelsen om hets mot folkgrupp tillkom bl.a. i syfte att begränsa spridningen av antisemitisk hatpropaganda.”

DOM 2015-04-21 Meddelad i Norrköping Mål nr T 1987-14

Går denna märkliga lagstiftning att förklara med att det är ett uttryck för politikernas, lagstiftarnas brist på ryggrad?

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson