Alice är Teodorescu och landet är Sverige. Som SP1:s sommarvärd berättade Alice Teodorescu hur Underlandet blev hennes:
Kanske var det i slutet av 1988 eller i början av 1989. Vi hade en middagsbjudning i lägenheten i Bukarest, och jag försökt som alltid fånga de rikas uppmärksamhet genom att bli en del av deras samtal. Den här gången genom att upplysa dem om att jag på Europa Libre eller Radio Free Europe hade hört att vargarna var på väg in i Transylvanien. ……. jag kommer aldrig att glömma den blick mamma slungade mot mig över middagsbordet, tystnaden som spred sig, marken som öppnande sig under mina fötter, himlen som tömdes på luft.
Att lyssna på den av USA finansierade radiokanalen betraktades som en statsfientlig handling. Rumänerna avlyssnandes, förföljdes och bevakades dag och natt av den fruktade säkerhetspolisen Securutates. I sina led hade de hundratusentals angivare, också barn rekommenderades. Angivarnas uppgift vara att lämna information om släktingars, grannars och arbetskamraters fester, kontakter, äktenskapsproblem, ekonomi, alkoholvanor. Ingen visste vad den andre visste i ett system där också övervakaren övervakades.. Syftet med det sociala kontrollsystemet var att identifiera och därefter fysiskt knäcka regimkritiker och meningsmotståndare. I Rumänien liksom i övriga totalitära regimer betraktades de som ifrågasatte systemet, de som vågade tänka självständigt, som fiender. Att äga en skrivmaskin krävde statligt tillstånd. Att åka utomlands krävde statligt tillstånd. Abort var förbjudet. Bara den som uppnått rätt ålder och fött minst fyra barn fick preventivmedel.
I de kommunistiska fängelserna torterades människor. Andra försvann på det mest spektakulära vis. Min mamma hade som barn träffat ett svenskt par på stranden i Rumänien. Under tre decennier skulle de under stort smusslande hålla kontakten. Brev och paket skickades alltid till olika adresser för att aldrig kunna spåras. Så inverkade regimen i vanliga människors ovanliga vardag.
Nej kommunismen är inte en god ideologi som misslyckats i praktiken. Om någon frågar de miljoner som i decennier på flera kontinenter förtrycktes och förintades, om slagen , om svälten och skräcken hade känts mer uthärdligom de bara förstått att bödlarna egentligen ville väl, hade svaret varit givet. Problemet är att dom inte kan tillfrågas. Dödade och tystade kan inte tala.
Just tystnaden hade jag en speciell relation till. Tidigt lärde jag mig tyda den, liksom att läsa av omgivningens minsta rörelse, skifte i tonfall eller blick. Att vara rädd har varit min stora källa till mod. Ty bara den som är rädd behöver vara modig.
Min pappa hade något tidigare lyckats undslippa kommunismens välslipade klor. Kvar i Rumänien med en gränslös saknad och skräck inför insikten om livets oförutsägbarhet fanns jag, min några månader högt älskade lillasyster, mamma och mormor, en pudel och en talande grön papegoja.
…….
Min mamma uppmanade mig att noga bevittna den kommunistiska militärparaden, hon sa att det skulle bli den sista. Om hon menade min sista eftersom vi bara några månader senare skulle lämna landet, eller om hon hade någon föraning om att det skulle bli landets sista vet jag inte. Muren föll i början av November. Bara några veckor tidigare hade vår kvinnofamilj stigit på tåget till Bukarest, för en resa som alltid skulle förändra mitt liv. Jag minns skräcken och beslutsamheten i min mors ögon, tystnaden, dom hotfulla kontrollanterna, några gömda smycken, nedsmusslade i rören på de stora ryggsäckarna vi bar. Än idag har jag svårt för ryggsäckar, uniformer, sekter, och människor som inte vågar gå sin egen väg.
Det enda jag visste som spelade någon roll var att jag efter två års saknad skulle återse min pappa. På båten mellan Tyskland och Sverige skulle han finnas. Han vars frånvaro präglat så mycket av min närvaro. I Lund kom vi till ett skralt möblerad lägenhet bortsett från bokhyllorna så klart. Mamma hade under tiden vi bodde kvar i Rumänien regelbundet skickat böcker. Att vara fattig var ingen ursäkt för att inte vara bildad. Vi såg muren falla på svensk TV. Vi såg Nicolea Ceausescu hånas av det folk hans perverterade ideologi tagit som gisslan. På Svensk TV såg vi honom skoningslöst avrättas på juldagen samma år. Under dom första veckorna gick vi i mataffärerna och jag förundrades över överflödet av julmat. Över att man slapp köa mitt i natten, över att jag fick äta hur mycket kött och grädde jag ville.
Jag såg aldrig tillbaka, varför skulle jag. Majoriteten av mina minnen skulle ju komma att skapas här i landet, som lärde mig att räkna fem myror är fler än fyra elefanter.
Så har då Alice fått ett nytt land, blivit placerad, fallit genom förändringens djupa brunn, och hon förstår att göra sig till riktig svensk, hon kämpar sig till något som de flesta svenska förlorat, en naiv och okonstlad tilltro till Sverige och dess traditioner. Det är många inom den svenska kultureliten och medievärlden som kommer att hata henne för denna fräckhet, att ta det som de själva inte vill förstå, och att Sverige står för.
Konflikten mellan AT och vänstern grundar sig i helt motsatta erfarenheter, placerade på var sin sida om det kalla krigets mur genom Europa, som de var, på var sida om USA:s Radio Free Europe. Att muren revs betyder inte att de ideologiska skiljelinjerna försvunnit. Vänstern fortsätter att odla sina politiska drömmar i Marx anda, precis som inte 1900-talets socialistiska experiment existerat. För de som kommer från öst är marxismen i de flest fall död, i de flesta fall, men det gäller inte alla. På grund av USA:s agerande i MÖ och Rysslands motstånd har det politiska fältet öppnats upp även i Sverige. Sveriges folk lämnar i växande takt sin ryssofobi bakom sig och förstår att värna den tvåhundraåriga freden som byggt på goda relationer till grannen i öster.
AT:s relationer med vänstern kan möjligen gå in i en politisk vår, och då beroende på hennes ställningstaganden i frågan om Nato. Huruvida hennes tidiga ambitioner att bli diplomat kommer att vara ett segel eller sänke återstår att se. I en chat svarade hon mycket kort på den ställda frågan: “Vad är din åsikt i frågan om Nato?”
Alice Teodorescu: Ja!
Här ges inget utrymme för spekulationer från läsare, men förhoppningsvis framtida utvecklingar från svararen. Man har ju alltid frihet att kränga av sig den roll man tilldelats och accepterat, då den blivit för trångt.
När Alice Teoderescus ställde upp i P1:s Debatt 1) med Alexandra Pascalido(AP) hade hon ännu inte tillträtt som chef på ledarredaktionen på GP. Hon hade ännu inte mötts av avdelningens vänsterjournalister som mötte henne med strejk och avgick en mass. Mötet med Pascalido gav en föraning att fler segrar var att hämta. Hur sammandrabbningen med AP förlöpte ger en hel del lärospån i vänsterns identitetspolitik, programledarens demagogi och härskartekniker, själv fick jag en ordentlig lektion:
Alice Teodorescu(AT):
Jag har ingen personlig upplevelser av rasism. Jag vet inte om jag är unik eller om jag har haft tur. Heller att det är så att det är viktigt att vi talar om vad vi menar med rasism. Och vad det är för upplevelser som kategoriseras under det. Och det är givitvis så att det finns en individuell uppfattning av att utsättas för rasism. Och så finns det standarddefinitionen av det , men jag tror att frågan för dagens debatt är feltälld, därför att vi dels inte definierar vad vi menar med hur mycket rasism Sverige tål, därför att vi inte definierat vad rasismen är.Alexandra Pascalidou(AP)
Rasism, du vet väl vad det betyder va?AT: Jag är inte säker på att mina definitioener av rasism är densamma som din eller någon annan här inne, och det är ett stort problem för den här debatten eftersom ordet rasist devalverats skulle jag vilja säga.
AP: På vilket sätt då?
AT: Det har blivit ett sätt att inte ta jobbiga diskussioner, det har blivit ett sätt att tysta meningsmotståndare där vi inte är särskilt intresserade av vad det är för budskap som sprids, utan vi är mer intresserad av vem som är avsändare.
AP: Finns det rasism i Sverige.
AT: Absolut, det finns rasism i Sverige, men jag tror att man skall passa sig för att definiera den i strukturella termer, därför att det leder till att vi inte ser det som faller utanför strukturerna. Det som är det intessant med diskussionen vi för här idag är att alla som utsätts för rasism säger att jag vill inte utsättas eftersom jag inte uppfyller föreställningen eller idébilden av att vara muslim, rom eller jude eller så vidare. Men det är ju det som vi byggt hela den här diskussionen kring, en identitetspolitik som säger att vissa människor på grund av härkomst kommer att bete sig på ett visst sätt, och det är ju det som blir problemet här, man pratar om rasismen som strukturell, men flyttar fokus från det individuella anavaret till någon slags diffus struktur som ingen riktigt kan ta ansvar för.
AP: Du sa innan att vi är frikostiga med att använda rasiststämpeln. Vad menar du med det, skall man inte kalla folk som är rasister för rasister?
AT: Då måste man säga vad man menar med att folk är rasister. Är man rasist därför att man diskriminerar? Ja!
Är man rasist därför att man tycker att man skall diskutera hur mycket invandring vi skall ha i Sverige, som är reglerad. Vi har ingen fri invandring, alltså måste man kunna diskutera hur mycket man skall ha. Är man rasist då? Knappast! Den diskussonen tas inte riktigt därför att man vill gärna inkludera så mycket som möjligt, vilket har ett syfte. Men problemet är att har man inkluderat för mycket blir det också svårt att bemöta de problem som faktiskt finn med riktiga åtgjärder. Och jag blir också väldigt beklämd av det jag hör här, där man någonstans reproducerar en bild av att växer man upp som invandrare under vissa förhållandnen så har man ingen möjlighet att lyckas i Sverige, för att Sverige är strukturellt rasistiskt. Det om något gör ju att det finns ingen anledning att varken utbilda sig, anstränga sig eller att arbeta därför att du är ändå diskriminerad och det tror jag föder en känsla av utanförskap och en känsla av att det spelar ingen roll vad jag gör för jag kommer ändå att stå längst bort.AP: ;Menar du att man istället borde skönmåla samhället som betydligt mer gynnsamt för alla, för att människor skall inspireras eller vad då?
AT: Jag menar att man behöver vara mer nyanserad. Debatten som den förs idag syftar inte till att vara nyanserad, den syftar till att vara dogmatisk och polariserande, och det leder till att vi får en väldigt svart-vit bild av både de utmaningar vi står inför, men också faktum att Sverige är ett land där vi är oerhört toleranta, där vi har fantastisk möjligheter att ta oss fram, men det finns ett pris till det, och det är att vi behöver anstränga oss mycket mer än de som är födda här och har kontakter osv.
AP: Och jag förstår att du säger det, och jag skall berätta för lyssnarna att du står här och är väldigt vacker, du är akademiker, du är jurist, du är vi, du är kristen, du är Europe och då har man kanske en världsbild där rasismen inte är en vardaglig uppleverlse, eller ett sår, eller ett trauma som man bär med sig.
AT: Jag tycker det är ett väldigt fördomsfullt sätt att säga, för det enda du gör är att betrakta mig utifrån, och inte lyssnar till den berättelse jag har, som handlar om ett väldigt hårt arbete för att komma dit jag är idag. Jag har inte fått något gratis, och det är när vi först tror att allt kommer gratis, då är det lönt att lägga sig ner och dö, för vi kommer aldrig att lyckas.
AP: Men vilka är det som tror att allt är gratis, och kan du förstå att det finns rasistiska hierarkier inte bara i Sverige, utan i hela världen finns det rasistiska hierarkier.
AT: Absolut, visst finns det rasism i alla länder, men det är viktigt att komma ihåg att när vi börjar prata om den strukturella rasismen av något som utövas av en vit majoritet mot en ickevit minoritet. Det första vi gör då är att se skillnader på människor baserat på hudfärg. Det är det samma som vi anklagar rasisterna för att göra, och det är helt fel väg att gå.
Att föra diskussionen i termen “strukturell” rasism innebär ett problem, att man bygger upp en gigantisk ideologisk bubbla som inte går att angripa eftersom rasism bärs och utövas av individer, det är ett synsätt som AP uppenbart inte vill ta till sig.
Viktigt att komma ihåg är att denna diskussion utspelade sig före höstens massimmigration och maktelitens övertagande av SD:s “främlingsfientliga” politik. Reaktionerna från vänster kom snabbt. Att som man angripa AT var politisk riskabelt, diskussionen följde därför strikta könslinjer. Lisa Bjurvald(LB) var snabbt på, och högg in på ett högvilt som skulle visa sig henne övermäktigt. AT enligt LB:
..mest känd för att låtsas som om hon inte förstår att en vit, europeisk invandrare och en mörk, utomeuropeisk sådan kan ha skilda erfarenheter av bemötandet på exempelvis arbetsmarknaden. Det återstår att se om den typen av ungdomsförbundsretorik håller för en vuxen chefsroll.
Oj så fel det blev, politiskt önsketänkande skall man akta sig för att låta ge spår i trycksvärta, de är svåra att sudda ut. Att fortsätta med de rasistiska indelningarna i “antirasismens” namn har blivit ett kännemärke för inte minst kvinnliga debattörer på vänsterkanten. AT har nu etablerat sig som “liberal-konservativ” och chef för GP:s ledaravdelning, och allt gå väl i händer.
Alexandra Pascalidous försök att mästra Alice Teodorescu fick till och med efterverkningar, SVT-huset att skaka av en framtvingad ursäkt. AP med ett följe av chefer tvingades ner på knä för sitt arroganta uppträdande.
Det är olyckligt om du känner dig förminskad, så ska det naturligtvis inte vara. För det ber vi uppriktigt om ursäkt.
Alexandra Pascalidou, programledare P1 Debatt
Louise Welander, chef och ansvarig utgivare samhällsredaktionen P1
Marie-Jeanette Löfgren, producent P1 Debatt
Vänsterns dom över detta framträdande var ljumt avvisande, för att ta det med de små orden. Trots denna behövliga och befriande lektion i nyansering, fann den ingen nåd. De visade som så många gånger tidigare att de inte är intresserad av diskussioner, att deras positioner i medierna skall användas som ett maktinstrument för att upprätthålla sin politiska dagordning. Vänsterjournalisterna hade uppenbart blivit trampade på fötterna.
Alexandra Pascalidou hade även bjudit in Paula Bieler 2) för att grillas inför en väl vald publik:
AP: På SD-kuriren, försöker ni öka den etniska mångfalden?
PB: Det är vår partitidning så det är våra partimedlemmar som skriver, men vi har haft krönikörer av personer med invandrarbakgrund. Jag själv är andra generationens invandrare och jag är chefredaktör, så det beror väl på, men det är i sig inget, vi enas ju kring vår politik.
AP: Hur upplever du rasismen i Sverige.
PB: Jag tror jag ligger nära det Alice sa tidigare. Det är väldigt viktigt att definiera vad man menar, självklart. För mig är det väldigt mycket som landar vi själva ordet, och man använder rasism hit och dit istället för att se vad det är för problem vi upplever. Det finns fördomar men alla fördomar är inte rasism, och för mig är det väldigt stor skillnad om det är något som är medfött, ens etniska bakgrund, ens hudfärg. Det är självklart rasism, sen kan det vara precis lika vidriga fördomar beroende på vilka åsikter man har heller vilken grupp man tillhör. Men det är ju ändå en slags skillnad i om det är något man själv står för, den personlighet man byggt, eller det är något utifrån någon egenskap jag har fötts med. Jag har själv upplevt rasism, och det intressanta är här att jag upplevt det som Sverigedemokrat, inte i mitt parti, men i valstugorna får jag höra att jag är blodsförrädare, att jag är Polack i blodet och borde veta bättre än att rösta på mitt parti. Jag borde ha andra åsikter med min bakgrund.
AP: Men det är väl inte rasism när människor är kritiska mot ett parti.
PB: De är inte kritiska mot mitt parti, utan på grund av mina gener, mina föräldrars bakgrund.
AP: Du borde ha vetat bättre, kanske dom menar.
PB: Jag borde ha andra åsikter på grund av vem jag är, istället för att se mina åsikter och varför jag har dom.
AP: Vad du menar är såklart att annan etnisk bakgrund eller att man har invandrarföräldrar inte behöver vara nått vaccin, eller behöver betyda att man per automatik är antirasist.
PB: Ja, men det är klart att jag är antirasist.
AP: Är du antirasist?
PB: Ja självklart.
AP: Hur arbatar du och Sverigedemokraterna mot rasismen.
PB: Jag anser att vår politik är den som är mest antirasistisk eftersom vi vägrar att definiera människor efter varifrån de kommer, utan vi tror att alla kan gå in och bli en del av samma gemenskap.
AP: På vilket sätt då, för ni har ju ändå varit de som är ganska bra på att hitta, försöka sätta gränser och exkludera människor. På SD-sidor kunde man läsa allt från olika nationella attribut, förutom att man kunde ha trasmattor eller vad som ingick i definitionen av svenskheten.
PB: Det är ju väldigt vanligt att vi får frågor om vad som menas med svensk. Det är hur du själv definierar dig om du är svensk. Hur du definierar dig, hur du känner dig. Kan jag solklart säga att detta är mitt hemland när jag är ute och reser. Vart längtar jag till, våra skogar vårt land därför att jag lever här. Ja då är man med största sannolikhet svensk. Sen är det många som vill ha en specifik definition, ja men då kan man väl räkna upp…Det är många som ser det som Marios Rjosa som säger att vi fortfarande är bönder, att vi inte vant oss vid storstadskulturer än. Man brukar tala om att man står i ett längre avstånd än i andra kulturer, det finns många olika kulturella drag.
AP: Den senaste tiden har ju många av era medlemmar också hängts ut som dom som sprider näthat, som också sprider rasism.
PB: Jag vet inte om det är så väldigt många medlemmar. Det har varit ett antal enligt researchgrupper, det var kanske 1500 men det är knappast så att alla var medlemmar. På senaste partistyrelsemötet uteslöts medlemmar, det tillåts inte att vara rasist i SD.
AP: Vad gör ni för att motverka islamofobin?
PB: Det är samma sak där, man måste skilja, se skillnaden på om man kritiserar vissa drag, vissa extrema händelser, eller åsikter som förs fram i kontrast till att man skulle peka ut alla muslimer för att vara extremister, det menar inte jag heller att man skall göra. Det gör inte vi och det är viktigt att lyfta fram den skillnaden. Det är säkert att vi som alla andra kan bli ännu bättre på att lyfta fram den skillnaden. Men man sätter många likhetstecken idag… börjar man närma sig ett visst ämne ja då är man antagligen rasist. Om man börjar prata om invandringens omfattning och vilka konsekvenser det får,om man pratar om om vilka konsekvenser olika kulturkrockar kan ha, om konsekvenserna av särbehandling. Börjar man bara närma sig att prata om att det finns extremistisk politisk islam, sa då är man per automatik inkopplad i samma grupp som islamofober.
AP: Ni slåss för rätten att säga vad ni vill utan att kallas nånting..
PB: Nej det gör vi inte, det är klar folk skall kallas för saker.
Vad SVT:s publicistiska principer, är i ljuset av Alexandra Pascalidous prestationer, kan man undra över? Allas lika värde? Ja kanske, om Paula Bieler också fått en ursäkt, men så icke.
Programmet som hade som uppenbart syfte att blåsa upp den “strukturella rasismen” hade rubriken “Hur mycket invandring tål Sverige”. Sätt de avslutande halelujabetonande minuterna av programmet i kontrast till Alice Teodorescus nyanserad och problemlösande angreppssätt på ett samhällsproblem, JA, just det, men som inte blir bättre av att man blåser upp det för att skapa angreppsmöjligheter på politiska motståndare.
Är det dessa erfarenheter som kommer att göra Alice Teodorescus Sverige, som möjligheternas land, till “underlandet” i Loise Carolls mening.
Låt oss börja i “underlandet” Sverige som tydligen också hamnat i en Carolls klyvnad, i ett tillstånd av att inte kunna hantera sina känslor och relationer mot omvärlden. Som ett litet land klämt i stormakters geopolitiska spel, gäller det att väcka sympati i sin omvärld. Sverige har under de senaste femtio åren utvecklat sin förslagenhet. Kollektiv säkerhet, motstånd mot stormaktspolitik, inte minst den amerikanska varianten, u-landsbistånd, flyktingpolitik, en hög profil för fred i internationella sammanhang. Det är för detta som det svenska hjärtat fortfarande slår.
Det har hela tiden funnits en parallellvärld i våra företags vapenaffärer, och allianser med främmande makter, som alltsedan EU inträdet accelererat. Sverige har alltmer dragits in under USA-Natos politik för destabilisering av, och krig mot misshagliga stater, motiven har varierat medan cynismen varit konstant. I spåren har vi ett Mellanöstern och Nordafrika med flyktingfördrivningar, socialt- politiskt sönderfall och kaos. Konsekvenserna har under hösten blivit uppenbar och slår genom flyktingströmmar in med full kraft, även Sverige hotas av sönderfall och kaos. Förnekelseindustrins mediala försök att tvätta de offentliga fasaderna störs av vardagsverklighetens bristekonomi, röken från mord och bilbränder, organiserad brottslighet och social oro.
Den politiska eliten har försökt möta denna “sköna nya värld” med demonstrativt vitt utsträckta och välkomnande armar, som under de sista månaderna slogs igen i en självbevarande egenomfamning. Globalisterna inom vänstern, oförmögna att förstå den geopolitiska verkligheten tolkar förändringen som en pervers självkärlek, men avslöjar bara sitt eget hat och förräderi mot den viktigaste kollektiva tillhörighet de har, i landet de lever i. I totalitär och egenmäktig desperation drömmer du nu om att sabotera den identitetskontroll som införts.
I denna politiska glasbutik träder Alice in för att ställa till rätta. Med en gedigen bakgrund i svenskt näringslivs opinionsbildning och för övrigt skicka fasoner har hon genom platsen på Göteborgspostens ledaravdelning tilldelats ett eget hörn i butiken. För att lära känna kvinnan under publicisten kommer här ett litet utdrag från Alice egen värld
Det var svårt att hålla tillbaka glädjen vid åsynen av Kates vackra brudklänning tidigare i dag! Som jag skrev i går hoppades jag just på en klassisk, elegant klänning med kunglig touch. Kates klänning har inte en riktigt lika rik kjol som Graces, men är en klockren modern prinsessdröm. Den sparsmakade men mycket romantiska bruketten tillsammans med hennes svala frisyr skapar ett felfritt helhetsintryck, såhär lyrisk har jag inte varit sen kronprinsessan Marys bröllopsklänning (bild nedan).
Var säker på att detta är en person som kommer att fortsätta göra avtryck i det offentlig rummet. Så har då vi fått en kvinna med allt vi kan önska av skönhet, huvud och skinn på näsan. I bilderna av Alice som via nätets sökfunktionerna når oss möter vi en mild men bestämd framtoning och en nyfiken och välkomnande blick.
Att det måste vara en person med stor självkänsla och politisk integritet är självklart. Nästan lika självklart har det också blivit att de avvikande själva är avvikare i bästa bemärkelse, inte sällan kommer de själva från andra länder och tar därmed inte land och nationalitet för givna, det är något de har förstånd att kämpa för. Här har hon goda medresenärer i Mona Walter, Tino Sanandaji, Marcus Birro. På just detta tema drar hon tankarna vidare i en krönika, där hon reflekterar över det året som var 2014
Under året har det blivit uppenbart att det finns en föreställning om att enbart vissa människor – med trovärdighet – kan hävda vissa saker.
I denna världsbild handlar mångfald inte om åsikter och värderingar utan om kön och etnicitet. Ur samma idé springer uppfattningen om att vissa människor alltid är offer, andra förövare. Det individuella ansvaret för livsvalen sätts på undantag, din bakgrund är viktigare än ditt agerande och din slutdestination.
Troligt är att Alice Teodorescu hade erfarenheterna i tankarna då hon ifrågasätta de gängse schablonerna i debatten om rasism.