Klyvnadens tid

Det finns inte något ont som inte drar något gått i släptåg. Det blev ett fjäderlätt konstaterande efter att ha läst Göran Greiders ledare i ETC den 18 nov. Lättnaden var inte mindre av att ämnet var terrordramat i Paris och dess politiska efterdyningar i vars strömmar också GG flöt fram. Om det endast var fråga om krutröken som orsakade hans politiska tillnyktring får framtiden utvisa, men på flera punkter har denne så yviga socialist tvingats ta grus i mun.

Rubriken på GG:s politiska övningar var “Varning för Vedergällningstanken”, en flagg som inte denna ledare är ensam om att lyfta, och faktiskt på goda grunder. Visst är det så att Frankrikes ledare nu i nationens intresse talar maktspråk men något mer är inte att vänta. Mer bekymmersamt är om det franska ledarskapet väljer att styra in den reaktion som förväntas in under det USA:s ledarskap, då finns risk att Syrien kan utvecklas till något annat än en plats där IS inte längre är, till ytterligare en söndertrasad stat, för ett delat Syrien är mycket väl vad som kan bli följden av USA:s krav att Assad skull väck från Syrien.

Efter ett lite tröttsamt psykologiserande över IS hänsynslöshet, utan att gå in på realiteter i kultur och religion och att nämna USA:s bestialitet, är risken att vi får en demonisering av ett folk grundad på biologi och genetik, ett parallellfall till skuldbeläggandet av Tyskland efter andra världskriget. Då det gäller förmåga att föra krig och utrota andra folk har de allra flest en garderob välfylld med lik. Det må vara Frankrike, USA eller England, Tyskland, Sverige eller något kalifat från svunnen tid. Krig och folkutrotningar är inte framförallt en konsekvens av individuella val, det är kollektiva handlingar utförda av stater. Det är här den största blodtörsten finns, det stora ansvaret att utkräva, från de, som inte färgat skjorta med manschett i blod.

Under åratal har GG stämt upp i den nyliberala kören i ett tondövt och falskt skrikande mot nation och nationalism. Det var därför med en lätt rysning av intellektuellt välbehag jag drog in följande meningar till mina ögons näthinnor..

En hel region destabiliserades och nationalstaten Irak kollapsade. Många på vänsterkanten som ibland bara har förakt till övers för ”nationalstater” bör för övrigt skåda de faktiska konsekvenserna av nationalstaters kollapser: Total anarki, allas krig mot alla, religiösa övertygelser som hänsynslöst exploateras politiskt, hundratusentals döda.

PUNKT……..

Ja det där tar faktiskt en liten stund att smälta, för nation har även för vänstermannen GG, varit en fråga om nationell exklusivitet och högfärd, krig och nationell klassarrogans. Vi får hoppas på mer av ovan, att han som dalmas i vardande förstår att knyta an till sitt landskaps rika traditioner.

I nästa nedslag handlar det om det politisk perspektiv som terrorismen ytterst tvingar oss att dra, ett tema  som varit så vanligt bland de politiska kommentatorerna de senaste dagarna.

Världen formas sedan snart tjugo år nästan enbart av militant konservativa världsbilder och av nyliberalism. Västlig nyimperialism och militant islamism har nu i årtionden levt i ett slags ödesdiger symbios och detta dessutom i en värld som i tilltagande grad har nyliberaliserats – med skenande ojämlikhet och ökad otrygghet som i utsatta miljöer i Europa skapar grogrund för mentala och ideologiska kortslutningar hos ett litet antal människor

Med följande fortsättning……

Bara från Sverige har åtskilliga hundra unga män och kvinnor avrest för att delta i bygget av kalifatet. Varför? I grunden beror det naturligtvis på att deras medvetanden formats av den där blodiga och komplexa dialektiken mellan två högervärldsbilder och en nyliberal verklighet. Ingen vital vänstervärldsbild existerar som förmått eller förmår kanalisera ilskan och frustrationen i progressiva banor.

Det är uppenbart att GG har blivit riktigt uppskrämd. En så klart formulerade självkritisk ståndpunkt om den egna vänsterns tillkortakommande brukar inte falla över detta verbala orakels läppar. Det brukar tvärtom handla om en ganska uppblåst vänsterideologisk självbelåtenhet. Men nu står faktiskt terrorismen och bultar på den egna dörren, och vi kan bara fundera över vilka samtal chefredaktören fört angående redaktionens säkerhet.

Till ämnet, jag upprepar “Ingen vital vänstervärldsbild existerar som förmått … kanalisera ilskan … i progressiva banor”. Här har vi det nu svart på vitt, och glöm det aldrig, för här lovar han, Göran Geider, om än indirekt, att för framtiden bli en tribun för att återge vänsterns dess förlorade förmågor. Att återskapa en Vänstervärldsbild är ingen enmansuppgift som kan klubbas på ett redaktions eller partimöte, det är en fråga för hela den vänster som här adresseras. Att frågan reses är hur som helst ett först steg, problemet har identifierats, trådänden funnits, nu handlar det om att se till att inte greppet om frågan löses upp och tappas bort i TV-soffor och kändisbrus.

Även om det är så att insikten väckts på ett sidospår, på frågan om den minoritets problem som tillhör de nya medborgarna i Sverige, insikten kommer inte ur problem från vänsterns huvudfåra i svensk arbetarklass. 

Det finns onekligen mer att säga, men vi låter tanken vila där …………men bara vila, tråden med löftet släpper vi inte…