“Julias Caesar” den av DN avslöjade krönikören har inga sympatier bland vänsterfolk. 8-dagar har åtminstone gjort ett hederligt försök att förstå vad det hela handlar om. Stefan Lingren(SL) griper sig an problemet med detta inlägg.
SL:s kommentar kan sägas var ett bidrag kommet snett in från en vänster, där vänstern i övrigt stått för frontalangreppen. Vad är det då som inte bara gör det snett utan också aningen skruvat.
Vad som varit huvudfrågan i fallet Julias Caesar, rätten till anonymitet, och den därvid anknutna frågan om skyddet för yttrandefriheten nämns inte av SL.
Tanken slår mig att det är följande rader som är ett slags istället för ett ställningstagande.
Under pseudonymen “Julia Caesar” tillät hon sig beskrivningar av olika invandrargrupper som utan tvekan är straffbara. Hon gjorde misstaget att tro att en pseudonym tillät henne att skriva sådana känslomässiga utfall mot främlingar som många tillåter sig vid köksbordet, i byggfutten, i jaktlaget eller i en äktsvensk bastu.
Nu har jag inte läst vare sig hennes krönikor eller böcker och vet inte i vilken mån hon dessutom hade ett i sak relevant budskap.
Men utan att ha läst henne, ändå leverera ovanstående omdöme, kräver tydligen ytterligare en brasklapp, med budskapet, vad som i övrigt skulle kunna räkna henne till godo kan man bortse från, vilket åter ställer ursprungsfrågan, den om yttrandefriheten, som borde fått ett svar och ställningstagande.
Vad som triggar är istället den maktkamp som råder på vår ”största malligaste morgontidning”. SL ställer en i mitt tycke mycket underlig fråga; varför inte DN-journalisterna ställer sig frågan hur det kunde komma sig att det i deras krets kunde finnas en ledande journalist som hyste helt motsatta åsikter mot den DN stod för.
Jöberger som är den röjda identitetens riktiga namn arbetade på DN i tjugo år fram till slutet av 80-talet. Frågan förutsätter att åsiktsbyta inte är en option bland journalsiter. En gång liberla alltid liberal osv. Detta gäller naturligtvis inte alla människor. Mig personligen inte. För att ta ett exempel så reagerade jag våldsamt negativt på på Socialdemokraternas och Ingvar Carlssons Luciabeslut i början av 90-talet. Det är en fråga som jag idag ser med nya ögon och i ett nytt ljus. Inte i kontrast och upplyst av lasermannens terror utan av förortskravaller, brinnande bilar, exploderande granater och skjutningar.
Lever journalister i en så förtätad miljö av maktkamp och intriger att åsiktsbyte inte ses som möjliga. För att överleva i denna miljö krävs yrkesbröder, vars vänskap man för evigt är beroende av?
Eller är tidningsredaktioner att se som partiorganisationer, med dess typiska konfrontationer mellan centralism och demokrati, mellan behovaet av samförstånd och handling. Det verkar åtminstone som SL ser tidningarn som en möjlig arena för demokrati. Är det den egna yrkesrollen som spelar SL ur händerna och får honom att önskedrömma om dess roll som den tredje statsmakten, trots dess egenmäktiga uppblåsthet om sitt demokratiska uppdrag. Tillsammans med statsbidragen har de senaste årtiondenas mediala utveckling lett till en centralisering utan motstycke, att i stort sett allt av folkrörelser försvunnit från denna arena och därmed också mediernas demokratiska roll.
Medierna är idag själva maktens centrum, att tro att det inom dess hägn skall finnas det minsta utrymme för demokrati är dessvärre illusioner. Att så lite diskussion förs i denna fråga i MSM är inte konstigt, att diskussionen i de alternativa medierna är så ytlig och i avsaknad av systemkritik kan kanske bero på att även de alternativa medierna i många fall är födda ur fadershuset, läs Bonnier, och genom yrkets alla tusen trådar även binds till det som idag är.
MSM gör allt för att idag lösa upp skillnaderna mellan sig och de alternativa medierna, om de fria bloggarna och de sociala nätverkens alla kommentatorer skall fortsätta att ha något lite initiativ kvar så måste de precis som MSM formulera en strategi för sitt agerande. En strategi som både kräver en politik för en decentralisering och demokratisering av medielandskapet, men också metoder som skall användas för att få genomslag och stöd för en sådan politik.
Det är här, i undertryckandet av de enskildas uppfattningar, i den diktatoriska åsiktspyramiden och närmast militära kommandoordningen som fenomenet Jöberger uppstår. Och hon är inte ensam.
”Den diktatoriska åsiktspyramiden och närmast militära kommandoordningen” därmed upphäver SL det jag ovan benämner illusioner, gått så, men här ryms en tvetydlighet och inkonsekvens som lever vidare i analysens fortstättning. Att se Jöberger som en produkt av denna ordning döljer det väsentliga, att alla människor är sina egna universa och därmed omöjliga att fånga in och förklara utifrån mediernas makt. Jöberger är inte ensam avslutar SL i bemärkelsen produkt av mediernas makt. Jöberger är inte ensam om sina åsikter utan reprsenterar en växande oppinion, inte bara i strid med medierna utan med hela den ekonomisk-politiska eliten. Just så är hon inte ensam och det är som krönikör och förmedlare av ett budskap som gör Jöberger intressant vilket SL inte ens bemödar sig att läsa. På detta sätt deltar SL i en maktens förminskning av Jöberger.
I det avslutande stycket presenterar SL något som jag såg som hans lösning både på ”fenomenet Jöberger” och den mediala situationen. Vid återläsning ser jag till min besvikelse att det troligtvis endast är Jöberger som avses. Men det underliggande problemet är så stort så frågan är om inte hon skakar om hela grundvalen för medierna och dess politiska trovärdighet. Genom Jöberger handlar det framför allt om invnadringen den skiljande frågan, den fråga där vänstern och medierna arm i arm sattsat hela sin trovärdighet, den fråga som nu håller på att klyva vårt land på grund av det sönderfall och det kaos den skapar.
Botemedlet är naturligtvis civilkurage. Enskilda journalister kan ta avstånd från de förenklade och avproblematiserade beskrivningarna av invandringen och faktiskt intressera sig för vad de 39 procenten av svenska folket som vill minska invandringen tycker, vad som är grunden till det svenska missnöjet som nu håller på att lyfta en obskyr samling äventyrare till regeringsmakten – och ta reda på hur en demokratisk lösning skulle kunna se ut.
Att SL landar i lösningen journalisternas civilkurage är inte förvånande eftersom han enligt min erfarenhet, av vad jag sett från Stefan Lindgrens penna och personliga ställningstagande, så står han personligen på fast mark. När vänsterns tröskverk, utrensningsmaskin, drar igång, då ”rasister” och ”nyfascister” skall sorteras bort, står han lugnt kvar, mer vårdande personer och allt de representerar än att låta sig dras med i apparaternas och ideologernas indelningsväsen. Denna grundläggande humanism visade han långt innan han själv blev måltavla för dessa osaklig påhopp. Det finns knappast något mer värdefullt än personer med civilkurage.
Frågan som osökt reser sig är om inte även Jöberger är ägare av denna egenskap, trots sin anonymitet. För att reducera hatet och minska polariseringarna måste vi inom vänstern kanske närma oss tanken. Men för att över huvud taget kunna ställa den måste hennes krönikor läsas och kritiseras, vilket också i relation till Jöberger och invandrarfrågan är en förutsättning för att kunna bära vidare och utveckla det egna civilkuraget i denna fråga. Det kommer att bli nödvänigt att ta del av Julias Cesars krönikor om vänstern skall kunna utveckla en självständig linje i det invandringspolitiska komplexet.
Frågan om civilkuragets sociala och politiska räckvidd för att ge en demokratiska ryggrad åt våra medier återstår att fundera över. Att journalister odlar tanken för att ge kred åt sin profession må vara, att Sveriges folk skulle sätta någon större tilltro till förslaget är mindre sannolikt. Alla som är en del av en av arbetslöshet stressad arbetsmarknad vet att priset på civilkurage sjunker i med att pengar och makt får inträde. Hur det står till med den saken på Sveriges redaktioner har redan SL berättat.