Freden, folkrörelsen
Tage G Pettersson(TPG) skrev för ett år sedan en artikel som fick en del spridning på nätet, i år lyfts den åter fram inför det av Folket i Bild arrangerade Nordiska Fredssamtalen i Degerfors. TGP:s ärende är angeläget, det gäller behovet av en en folkrörelse för fred. Fredsfrågan är en tydlig vänsterfråga varför det finns anledning att från detta håll ägna frågan stor uppmärksamhet. Framgångar för det arbetande folket är i högsta grad beroende av just fred.
Den tidigare försvarsministern.
I dag har freden hamnat på undantag. Få talar i dag om freden. Krig och konflikter har tagit överhand. I vårt eget närområde har vi Ukraina, som kan om det går illa utvecklas till ett storkrig mellan USA och Ryssland. Irak håller på att spricka. Kriget i Syrien avtar inte. Konflikten mellan Israel och palestinierna har åter väckts till liv. Läget i Syd-Sudan är alarmerande. Allt verkar ha gått fel. Men det hindrar inte att dess ledare lägger ner lika mycket pengar på vapenköp som FN vädjar om skall ges till Syd-Sudans lidande folk i humanitärt bistånd…….
Världen har länge trott att krig är vägen till fred. Med denna tro har man rättfärdigat kriget. Men jag hävdar att det är freden som är vägen till fred. Freden sår inte hat och revanschlust. Freden bygger broar mellan länder och folk. Därför behövs en ny folkrörelse för fred.
Svårt att tänka sig ett viktigare budskap, lika anmärkningsvärt är vad lite som faktiskt görs för att skapa en verklig folkrörelse i enlighet med Sveriges traditioner. Varför saknas ansatser till en verklig bred folkrörelse, varför ekar Tages uppmaning så tomt mot det offentliga rummet och dess samtal, varför träffar det inte, häftar vid. Det är rimligt att anta att svar på ovan ställda frågor kommer att vara av stort värde för att åter formulera maningarna till fred och på ett sådant sätt att de fäster och ger resultat.
För att kunna närma oss svaren behöver vi skapa ett historiskt perspektiv på fredsfrågan. Vår tid behöver ett bakgrundsljus, satt av tidigare erfarenheter för att vår situation skall bli tydlig och förutsättningarna för fred möjliga att urskilja. Freden har varit en central fråga för nästan alla de folkrörelser som var ryggraden i Sveriges utveckling in i modernitet och demokratiskt genombrott. Det gäller inte minst frikyrkorörelserna, de liberala rörelserna och arbetarrörelsen. Inte minst har fredsfrågan haft en stark förankring bland kvinnor och kvinnorörelser. Vid sekelskiftet ”drabbades” världen av en andlig rörelse, teosofin, som också blev en inspiration för fredsrörelsen. Den antimilitaristiska rörelsen hade många företrädare som levde och verkade ända in i 1900-talets senare hälft.
Den arbetarrörelse som växte fram vid förra sekelskiftet levde i en levande kristen tradition, som i frikyrkorörelsen satt individen och hennes moraliska val i centrum, det syntes inte minst i det arbetsideal som var dominerande inom arbetarrörelsen vid denna tid. Genom politisk prioritering av arbetets som sammanhållande kraft byggdes en stark solidaritet i en balans mellan rättigheter och skyldigheter, med arbetet i centrum fanns även en tydlig balans mellan individ och kollektiv. I dag är inte längre arbetet den bärande idéen för ideologisk och politisk organisering, det mesta handlar nu om kollektivens kamp om produktionens mervärde och fördelningen av ett hutlöst beskattat arbete. Istället för ett givande i arbete har vi fått ett politiskt system fullt av strider och konflikter mellan olika intressen.
Inriktningen på fördelningen av samhällets resurser, dess materiella värden har allmänt sett försämrat för de stora frågorna om fred och frihet. Kyrkan mitt i byn, är idag ett köpcentrum.
Ett annat perspektiv på att mäta förutsättningarna för fredsrörelser är att värdera hur ställningen för fredens motpol våldet utvecklats. Sett ur ett riktigt långt perspektiv har vi flera uppenbara nederlag för fredens krafter att åtminstone reflektera över. För sex tusen år sedan drog de nomadiserade hästberidna folken in över Europa från Asiens slätter, en kultur av fredsgudinnor ersattes av hästburna krigsgudar, som våra egna Thor och Oden. När vi nu genom feminism skulle kunnat få en förstärkning av den på många sätt kvinnoburna fredsrörelsen genom en återknytning till fredsgudinnorna, har vi fått en krigshetsande statsfeminism och ockupationsfeminister. Eller om möjligt än värre de feminister som likt F! anser att Sverige skall nedrusta men genom sin internationalism öppnar upp för stormakter att möblera om på världsscenen.
När den politiska högern nu växer sig allt starkare, saknas som vanligt från dessa politiska traditioner en underliggande tilltro till fredens principer. Fred handlar här mest om att bygga den på den egna statens, nationens styrka, militärt och ekonomiskt, men för fred krävs förståelse för både förmåga att försörja sitt folk och försvara dess samhällen och att tillsammans med andra folk verka för en gemensam säkerhet.
Tilltron till våldet som politisk möjlighet bärs dock inte enbart fram av högerkrafter, för den ideologiskt dominerande riktningen inom arbetarrörelsen, marxismen, intar våldet en särställning för att uppnå dess politiska mål. Världsrevolutionen är ingen tebjudning.
Efter sovjetunionens fall uppstod nya möjligheter att börja en ny tid av fred och utveckling bland världens länder. Det var f.f.a. USA som enda kvarvarande supermakt som hade denna möjlighet. Idag vet vi att det inte för ett ögonblick föresvävade dess administration att ta initiativ för en sådan utveckling. Tomrummet efter Sovjet har istället fyllats av amerikanska vapen, militära installationer och baser, allt i enlighet med deras planer för en ny världsordning. De senaste 25 åren har kännetecknats av ökad våldsanvändning och ansvaret därför vilar tungt på USA:s ledare. För Sveriges del har denna utveckling varit katastrofal eftersom våra ledare i samtliga politiska partier på olika sätt varit delaktiga i den anpassning att följa USA i spåren, vår utrikespolitik har förlitar sig på Västvärldens styrka och militära överlägsenhet, på våld.
Att detta tillåts att gå under benämningen feministisk utrikespolitik verkar för alla feminister vara helt i sin ordning. Inför beslutet att Sverige skulle delta med stridande förband i Afghanistan drevs samtidigt kampanjer via pressen om vikten av att befria de förslavade Afghanska kvinnorna. Utan protester klädde sig feminismen så i vapenrock. När den feministiska rörelsen vågar ifrågasätta förnekandet av kvinnans unika roll i reproduktionen, hennes moderskaps betydelse kan kvinnorörelsen möjligen hitta åter till sin centrala betydelse för freden.
Avsaknaden av verkliga folktribuner för fred och fredliga lösningar på konflikter, mot militarism och rustningar är slående. Den vanligast förekommande föredömet som syns skymta bland nätaktivister är Gandhi. Men mycket mer än en uppmaning till fredsvisionärens efterföljd blir det inte. Hur Gandhis saltmarscher skall förstås i vår tid, ställs inte ens som en befordrande fråga. För de flesta ligger Gandhi långt från våregen kulturkrets, möjligen är det i aktionsgruppen Ofog som hans ord trots allt får organisatorisk gestalt. Genom Ofogs aktioner blir sprickan mellan dess universala principer och fredssträvandenas nationella kraktär uppenbar.
Det är hög tid att de som önskar bidra till skapandet av en folkrörelse för fred börjr diskutera om de politiska och ekonomiska förutsättningarna. Lever vi i en världsrevolutionens epok eller lever vi fortfarande i de nationella revolutionernas era. Hur denna fråga besvaras är helt utslagsgivande för en fredsrörelses målsättningar och metoder. Under 70-talet gav kineserna sitt svar i ”teorin om tre världar”, även om ingen organiserad diskussion förts så har dessa ståndpunkter sakta undergrävts till förmån för den ”proletära internationalismen”
Den kinesiska teorin hade en uppenbar svaghet för rörelser som syftar till att verka för folkrörelser, eftersom den i huvudsak var inriktad på stater och dess politiska formering globalt. Den gav lite vägledning för den politiska och sociala kampen underifrån. För frigörelse av politiska energier behövs en global klassanalys, som ger förståelse för den gemensamma kampens förutsättningar. En grov politisk bedömning ger världens bönder en särställning i kampen för mänsklig frihet mot det globala kapitalet och dess internationella företagsstruktur. Det är livsmedel produktionens betydelse för varje folk och dess decentraliserade, areella karaktär som ger världens bönder denna centrala roll. Livsmedelsproduktionen är idag den enda produktion som inte kontrolleras av banker och storföretag, om så sker står mänskligheten inför en helt ny situation, grundvalen för individuell frihet är då helt under det internationella kapitalets kontroll.
På det ekonomiska planet lever vi i en plutokrati en värld styrd av internationella banker, medan vi på det politiska planet kontrolleras av en mediekrati. Utan att förstå båda dessa mekanismer kan en folklig fredsrörelse inte förstå sin tid och dess ekonomiska och politiska förutsättningar. Den helt avgörande frågan för ekonomin är att ge ett korrekt svar på orsakerna bakom den sedan 2008 pågående skuld och finanskrisen. Utan ett svar på denna fråga kommer vi att liksom det grekiska folket inte förstå hur bankerna och skuldkrisen skall hanteras. Det isländska folket har här börjat en politisk resa som finns anledning att ge större spridning.
Det är genom makten över folks tänkande som kontrollen över den politiska dagordningen etableras. Under det demokratiska genombrottet under 1800-talets senare hälft organiserades folket enligt demokratiska principer. Tilltron till vad principerna en man en röst och vad stadgeenligt resta organisationer betydde var avgörande. Här gavs känslan för ordets makt och allas rätt oavsett social status, ”votering är begärd och skall verkställas”. Utan dessa övningar i demokratiskt tragglande på hårda träbänkar vore inte det genombrottet i rösträttsreformen den folkets seger som det trots allt var och under en kortare tid förblev. Idag har dessa folkrörelseburna segrar klingat av och ersatts av en av monopoliserade medier kontrollerat politiskt system. Utan en strategi för hur dessa medier skall hanteras är alla rörelser dömda att kontrollers av dess makt att styra sättande av den politiska dagordningen. Genom sin dominans har de makt att välja och vraka bland vilka de skall ge tillgång till megafoner och bandbredd, och så styra vad som kan och inte får sägas. Medierna måste utmanas och deras politiska legitimitet ifrågasättas, vilket kommer att kräva att folket bygger upp en egen till individnivå decentraliserade mediemakt.
FNL-rörelsen under 60-70-talet beskrev sig inte själv som en fredsrörelse. Den motsatte sig den redan etablerade Vietnamrörelsne paroll ”Fred i Vietnam” till förmån för sin egen, USA ut ur Vietnam, som var tydligare med att ställa vilkoren för freden. USA var angripare, en fred förutsatte, deras tillbakadragande. De förenade Fnl-Grupperna, DFFG, var ryggraden i den folkrörelse som växte fram och bidrog till USA:s isolering och Vietnamesernas seger. En kortare granskning av vilka förutsättningarna var för denna framgång kan även det skänka perspektiv.
Det handlar om de tio åren mellan 1965 och 1975. Det var en tid av allmänt vänsteruppsving av ett omfång som vi inte sett varken förr eller senare. För det första så har denna tid föregåtts av kulturell revolution i form av den amerikanska ungdomskulturen som hade en materiell bas i efterkrigstidens ekonomiska utveckling och allmänna optimism. Rörelsen kulminerade i flowerpower kulten i slutet på 60-talet.
Ungdomsrevolten gav jordmån och utrymme för politiskt fritänkeri, och alternativen fanns redan förberedda i kulturmarxistisk förpackning i rikt mått på de amerikanska universiteten.
Efterkrigstiden övergick snabbt i kallt krig, under kärnvapenbalans. Grundproblem som skapade freds och antikärnvapenrörelser med ett brett inflytande även inom det etablerade politiska partierna. Även miljö och kvinnorörelser började organiseras och gav uttryck för ett allmänt missnöje med socialdemokratiskt partivälde och övertro på industrialismens välsignelser. Gröna vågen såg dagens ljus.
Även inom den världskommunistiska rörelsen skedde en förnyelse som fick stor betydelse. De Kinesiska kommunisterna bröt med Moskva och gick öppet ut i konfrontation mot Sovjetisk maktpolitik och imperialism. Genom kulturrevolutionen ansåg sig kineserna att de löst problemen med den förstening av socialismen som ägt rum i Sovjet. Detta var mycket starka politiska signaler och händelseutvecklingen i Kina teckandes både ofta och positivt i de stora tidningarna.
På denna politiska värdscen med ställda förhoppningar om frihet och fred genomförde USA ett hänsynslöst krig som upprörde en hel värld. Några framsynta kommunister upprördes och förstod vikten av frågan. Jag kommer själv ihåg bilderna på de första Vietnamdemonstranterna och hur de släpades bort av polisen. Det var en politisk läxa förmedlade genom en enkel svartvit bild, som jag inte fått varken förr eller senare. Det var ett allmänt uppsving för mycket radikala idéer. På den gymnasieskola jag nyss lämnat fick Kfml stort genomslag i skolvalen.
Fnl-grupperna fanns representerade på de flesta orter i Sverige här fick tusentals unga människor genom motståndet mot Vietnamkriget sina första politiska erfarenheter, många gånger tillsammans med kommunister. Med tanke på den marxistiska närvaron är det viktigt att understryka att FNL-rörelsen själv inte gjorde sig till en del av en världsrevolution. Den politiska kampen handlade om en nationell frigörelse, det var en fortsättning på, en del av tredje världen frigörelse från imperialism. Det Vietnamesiska folkets seger sades det, skulle bli ett viktigt bidrag till kampen även för Sveriges oberoende. Av denna inställning finns tyvärr idag inte mycket kvar av inom vänstern. Idag är det ”proletär internationalism” och världsrevolution som gäller oinskränkt.
1975 kastades USA ut ur Vietnam och själva grundvalen till en framgångsrik folkrörelse försvann. Detta var nog också höjdpunkten på vänsterns inflytande som traditionellt organiserad folkrörelse.
FNL-rörelsens arbetsmetoder grundade sig på att lita till egna krafter, flygblad och affischer trycktes och spreds, tidningar såldes mest utanför systemet. Studiecirklar hölls, filmer och kultur spreds genom möten. Här fördes i bred och djup mening svenska folkrörelsetraditioner vidare, det handlade inte om jakobinism och hemliga celler.
På vilket sätt skiljer sig då detta från dagens politiska situation. Det finns ett politiskt skifte som är markant och genomgripande för hela det ekonomiska, sociala, politiska och ideologiska livet, det handlar om globaliseringen.
Den har nu mognat ut i en situation där internationalism och kampen för nationell självständighet ändrat plats i de flesta politiska och ideologiska system. Idag saknas ett organiserat nationellt kapital, företagarintressena är organiserade för att tillfredsställa de stora exportinriktade företagen. Inte ens då den förra regeringen gjorde satsningen på ”Det nya matladet” talades om att utgå från och utveckla en lokal marknad, nej exportkrediter ordnades och småföretag skolades till att göra exportsatsningar. Samma förändring kan iakttas inom det politiska livet. Den nyliberala revolutionen har i grunden ställt om samtliga politiska partier från att ha varit nationalistiska till att vara internationalistisk. Det är det internationella kapitalet som är det grundläggande intresset bakom denna utveckling. De rörelser som inte förstår detta skifte har blivit förändringsagenter eller gatans politiska mobb med syftet att destabilisera nationalstater och dess politiska system. När nu hela det politiska etablissemanget bytt fot och följer kapitalet och lämnar över kontrollen, var står arvtagarna till den Fnl-rörelse som för 40 år sedan var så framgångsrik.
En framgång som förutom den starka folkrörelseprägeln bestod i att söka placera rörelsen i det svenska politiska livets mitt. ”Vietnams sak är Vår” placerade kampen inom den nationella frigörelsens domän. Det blev en viktigt avgränsning mot de krafter som försökte dra rörelsen ut i revolutionsromantik och sekterism. Vietnams seger och självständighet gynnar även Sveriges möjligheter att stå emot USA eller Sovjets imperialistiska stormaktspolitik, det var den ofta uttalade tanken. Detta var en robust internationell solidaritet som inte ställde nationen i motsättning till solidaritet mellan folken utan tvärt om såg det som en förutsättning.
Dessa robusta politiska erfarenheter har under årtionden malts ner av marxistiskt testtuggande av ständigt nya generationer som förläst sig på Marx utan att ha ett uns av politisk praktik, de nödvändiga erfarenheterna för att kunna korrigera och finkalibrera den politiska rörelsen. Idag talar istället arvtagarna, eller till och med de som var med då det begav sig om att nationalsim är lika med fascism. De har dragits med av de nyliberala attackerna på nationen, under parollen ”Proletärer i alla länder…..” har allt blivit tillåtet. Att även folkens organisering i stater skulle kunna vara en del i en slags proletär förening, om man nu väljer att kalla det så har i dess överhettade revolutionshjärnor blivit omöjligt. Proletärer i alla….. osv har istället blivit ett signalord för att kleta samman fascism och nationalsim.
Teoretiskt finns det nu kanske de som skulle hålla med i ovanstående, men på dess praktiska tillämpning visar de ändå färg, prövostenen heter SD. I stort sett hela vänstern sällar sig till den skränande mobb mot det parti som faktiskt är det enda som visat på att göra lite motstånd mot den nedmontering av vår självständighet som pågått under hela den tid vi här försökt har överblick över.
Istället för att försöka utveckla förståelsen för sin egen historia och vad övergivande av det nationella perspektivet betytt för SD:s framgångar, löser de det politiska problemet genom att bli drivande och ytterst aktiva i att upprätthålla en osaklig demonisering av SD. De politisk kodorden är rasism och fascism. Den sakliga kritik av massinvandringen, som trots den politiska eliten försök att tysta den blir allt bredare och djupare bland Sveriges folk stämplas kritiken som främlingsfientlig och rasistisk, ledande i denna politisk kampanj är Vänstern. Det har till och med under de senaste åren blivit dess huvudsakliga verksamhet. Tar sig inte vänster ur detta globaliseringsträsk kommer dommen över dess heder och eftermäle att bli mycket hårt och för överskådlig tid placera vänstern i det politiska livets yttersta periferi, i dess mörker så att de inte skall påminna omgivningen om dess politiska brott.
Även för en fredsrörelse är det nationella oberoendet en central fråga, eftersom det är i dess institutioner som stödjepunkterna finns för att förankra motståndet mot kriget, de självständiga staterna är ju de yttersta måltavlorna för att nå världsherravälde.
För att på ett tydligt och effektiv sätt kunna verka för fred och uppbyggandet av en folkrörelse har vänstern ställt sig fel i den mest avgörande frågan. Tage G Persson som inledningsvis reste frågan om behovet av en fredsrörelse är ju själv en del av den politiska elit som verkar hårt för att undergräva Sveriges oberoende. Vilken politisk bas representerar han och duger dess politiska perspektiv till att vara en utgångspunkt för en fredsrörelse? Den svensk politiska eliten blir alltmer sammanväxt med den härskande klicken i USA. För att ifrågasätta och bekämpa denna koppling och den politik den står för krävs ansenlig politiskt mod och styrka, och inte minst mediala muskler för att upprätthålla och utveckla kritiken, utan mediala muskler saknas medel för att kunna agera självständigt över huvudtaget. En fredsrörelse behöver inte bara medel för att kunna garantera sitt oberoende och integritet för att bli trovärdig bland Sveriges folk. Den behöver dessutom en politik som lägger den materiella grund som gör motstånd möjligt.
Hur hanterar då Fib och inbjudna till Degerfors denna politiska fråga? Försvarsfrågan diskuteras, militär förmåga är naturligtvis en av dessa materiella förutsättningar för att kunna försvara sin frihet och sitt oberoende. Vad som är sorgligt frånvarande är frågan om Sveriges självförsörjning, och beredskap för att kunna föda landets befolkning i händelse av krig eller ekonomiska sanktioner, eller allvarliga störningar i de internationella försörjningslinjerna. Sverige är idag i en sådan situation att det inte behövs några militära medel för att få landet på knä, det räcker att något störa det kontinuerliga inflödet av f.f.a. mat för att landet efter några veckor kommer att välkomna alla soldater med en välfylld ränsel.
Att inte politiskt hantera denna fråga är helt obegripligt, det är ju inte på något vis okänt att Sverige hör till de ytterst få länder som förlitar sig på den globala ekonomin i dessa strategiska frågor. De som nu samlas för att diskutera en fredsrörelse bryr sig inte heller. Vilken trovärdighet kan man över huvud taget sätta till en sådan rörelse? Vems intressen tjänar på dessa underlåtenhetssynder? Vilka sitter i toppen på beslutshierarkierna, vilka är de informella ledarna? Att ställa dessa frågor är kanske det effektivaste sättet att få saker att börja röra på sig?
Detta är bara ett exempel på den brist till politisk förnyelse som kännetecknar denna rörelse. Det stora problemet är den ideologiska dogmatism som håller den fången likt en psykpatient i sin tvångströja. Avsaknaden av vilja och förmåga till politiskt nytänkande är slående. Det är marxismen som är den ideologiska tvångströjan. Någon allmän uppgörelse med detta ideologiska arv är inte att vänta, det skulle vara att hoppas på mirakler. Men eftersom Fib vill se sig som en enhetsfront borde åtminstone en demokratisk förnyelse kunna vara möjlig.
Idag odlas vad som kallas den jakobinska traditionen, vilket är den fördemokratiska borgerlighetens former för politiskt arbete. Att hänvisa till dessa traditioner är ett effektiv sätt att stänga ute 1800-talets erfarenheter av folkrörelser. Det gäller hur Sveriges folk i skydd av det nationella uppvaknandet erövrade sitt medborgarskap. Kristendomen, togs från överhet genom genom de frireligiösa rörelserna. Så fortsatte denna helt omvälvande demokratiska reformering som möjliggjorde ett fredligt övergående in i vad vi kallar modernitet. Genom rörelsernas demokratiska regelverk upplöstes sociala skrankor, ekonomiska beroenden och släktskap till förmån för det individuella ställningstagandet, genom principen ”en man en röst”, ”votering begärd och skall verkställas.”.
Eftersom Fib har stadgarna hänger det bara på medlemmarna att se till att de praktiseras. Att det är de jakobiniska principerna och inte de folkrörelsedemokratisk som gäller finns erfarenheter som talar tydligt. Under två år har jag försökt att få närvara med ett litet bokbord på fredskonferensen i Degerfors. Båda gånger har ett nej varit beskedet med motivering att det som säljs skall ha anknytning till fredsfrågan. Vad jag velat sälja är medieprodukter som handlar om orsakerna till den rådande ekonomiska krisen, och om den politiska händelse som betytt mest för ”kriget mot terrorismen”, terrorattentaten 11 september 2001.
Att båda dessa ämnen är viktiga för en fredsrörelse det tänker jag inte ens argumentera, för det är självklart. Att Fib som enligt Jan Myrdal säger sig vara ”yttrandefrihetsfundamentalister” borde rimligtvis av dess medlemmar ses som en skandal och ansvar utkrävas av de som fattar sådana beslut.Hur skall en fredsrörelse med munkavle tros leda till någons slags uppslutning och entusiasm?
Det finns annat som tyder på att de som styr Fib inte är intresserade av en bred fredsrörelse utan endast att hitta former att exponera sin ideologiska och politiska skrud. Det är sektens sätt att dra nya till sin verksamhet.
Då det gäller frågan om inbördeskriget i Ukraina så försitter folket kring Folket i bild(Fib) varje chans att skapa enhet kring en politisk normalisering av den svenska hållningen gentemot Ryssland. Istället för att diskutera den aktuella situationen i Ukraina väljer man att föra strider över kultursidorna om Röda armens betydelse kampen för demokrati och frihet, och detta med personer som visat prov på tydlig kritik mot den svenska utrikespolitiska linjen. Beskrivs här.
Vad som skulle behövas är ett svenskt medborgarinitiativ för fred i Europa. Det handlar om att åter ge fredspolitik en plats på den politiska dagordningen. Det handlar om att ge den en organisationsform som står i överensstämmelse med svenska folkrörelsetraditioner. Nätet ger möjlighet till snabb kommunikation, men utan en fast fysisk organisation saknar man det oberoende och därmed frihet som är nödvändig. För en fredsrörelse är det en självklarhet att ta avstånds från alla slags våldsanvändning och revolutionsromantik. Troligen är detta ett av de svåraste politiska problemen för vänster med traditioner i marxism och kommunism att komma över. Orsaken är att marxismen har en tradition att rättfärdiga våld för social förändring, det är en del i deras teorier om klasskamp och statens klasskaraktär. Dessa teorier är fel från börja till slut och har sina rötter i en fördemokratisk borgerlig tradition, jakobinism. Det är bara de som står för smala särintressen som behöver våld i den sociala och politiska kampen, allmänintresset behöver det aldrig. Att som marxister relativisera kring det sociala våldet är att ge de som står för särintressen en förevändning att kunna använda våld. Det riktigt allvarliga i sammanhanget är att relativiserande av våldet inte endast kommer att gälla de egna älsklingskonflikterna, de kommer att gälla generellt och öppna upp för våldet i alla konflikter, ser vi vad som händer idag så är det helt andra konflikter som kommer att stå i förgrunden. Inte minst handlar det om de konflikter som växer i efterföljden av massinvandringen.
Det är flera samhällsförändringar som gör våldsanvändning för demokratiska rörelser alltmer felaktig och verklighetsfrämmande. För det första är den verkligt stora makten i händerna på ett sådant fåtal att våld riktat mot dessa skulle gå nästan spårlöst förbi. Så varför då göra detta behov av våld så principiellt viktigt, ja man kan verkligen undra vad som är meningen.
Genom den teknologiska utvecklingen blir vapen allt dyrare och effektivare och knyts alltmer till de som har de ekonomiska möjligheterna.
Samhällets alltmer avancerade arbetsdelning ger helt andra möjligheter att kontrollera det politiska systemet, våld blir förlegat. Moderna samhällen är mediekratier, medierna har den centrala rollen då det gäller att skapa den nödvändiga enigheten och sammanhållningen, och därmed makten över folkets tänkande.
Det krävs medier för att driva fram krig, och det är också deras verksamhet som varit en förutsättning för att Sveriges fredliga utveckling har brutits och Sveriges krigsinsatser i Afghanistan och Libyen kommit till stånd.
Genom medierna startas krig, en fredsrörelse måste mer än andra förstå sanningen i detta. För en fredsrörelse krävs oberoende till medierna, det krävs egna kanaler för kommunikation som inte kontrolleras av andra än rörelsen själva.
