Krig&Fred

Fredens dödgrävare

9 jul , 2015  

Allvarligt talat, fredens dödgrävare, Lena Andersson

Elitens kreatörer ges makt att tala om de förstår att på rätt sätt använda sin begåvning. Sluta därför aldrig att ifrågasätta de Orwellianska nyspråkligheter varmed de söker ta din verklighet ifrån dig. Så har rasbegreppet, och svensk nationell tillhörighet klassats som rasism, nu är det Lena Andersson som är på krigsstigen och finner ordet fred allt för provocerande och i relativismens namn dags att avveckla. Fred finns ju egentligen inte, är hennes bidrag till att rätta vårt seende efter den verklighet som de styrande har att erbjuda.

Att få förtroendet att svara på svenska folkets frågor i dess nationella radiokanal är ett uppdrag som förpliktar. Dessvärre nådde du inte upp till fotknölarna på ett folksagornas skogstroll då du den 26 juni svarade på Margareta Radkes fråga. Vad som gör frågan intressant är att den sträcker sig långt utöver det privatmoraliska perspektiv som vanligtvis kännetecknar dessa ”samtal”.

Margaretas fråga:

”I hela mitt liv men kanske mest de senaste 30 åren, ja är nu över 70, har jag funderat över varför vi inte lyckats bli av med krig och annat elände som kommer över oss människor, stort som smått. Under livets gång har jag mött många människor och inte en enda har haft en annan uppfattning eller önskan än den jag har om fred och frihet. Varför blir det när vi alla önskar det? Jag hör själv hur barnsligt min fråga är, men det struntar jag i.

Trevliga hälsningar från Margareta.

Frågan är ställd, ”varför VI”, och leder oss så rätt i det som borde blivit ett svar. Krig är ju inga individuella val, beslut som fattas till följd av en upparbetad aggression som till slut brister ut i organiserad våldsutövning, från ett helt folk, en hel stat. Krig är kollektiva beslut, staters angelägenhet som kräver inte bara ett beslut utan många, det handlar om en planering för att mobilisera en stats materiella och intellektuella resurser, det handlar om långtgående och detaljerade planer

Fortsättningen av frågan drar dock i en annan riktning, mot att individualisera det ställda problemet. Det är dels ”och annat elände som kommer över oss människor, stort som smått” och oron över att frågan skulle vara ”barnslig”. Individualiseringen är en eftergift för det infantila, barnets svårigheter med att förstå abstraktioner, strukturer och system, en eftergift eftersom kriget inte har sin orsak i individuella handlingar, drifter eller lidelser.

Det finns visserligen antropologer som påstår sig finna grund för att individuella handlingar driver till krig. LA har uppenbarligen tagit vara på dessa möjligheter och ägnar hela sitt svar åt att diskutera individuella motiv och bevekelsegrunder för krig. Innan vi går närmare in på Lena Anderssons svar låt oss betrakta vår nuvarande geopolitiska situation, och vad den lett till i fråga om krig och fred.

En vanlig uppfattning är att Sverige har haft fred i 200 år, mellan 1814 och 2014. Men detta stämmer ju inte. Sverige har sedan 2003 bidragit med stridande förband i Afghanistan. Vår närvaro har lett till motstånd och väpnade strider med svenska förluster i dödade och sårade. Konflikten har även fått våldsamma konsekvenser för vårt eget land, genom det enda islamistiska terrordåd på svensk jord som ägde rum i det Stockholmska julstöket för att antal år sedan. Självmordsterroristen anger själv Sveriges deltagande i Afghanistankriget som motivering till attentatet.

Genom terrorismen flyter det individuella och kollektiva samman, gränserna mellan det individuella våldet, terroristdådet, och det kollektiva kriget suddas ut genom föreningen i det urskiljningslösa dödandet i massomfattning. Även kriget är urskillningslöst även om de krigförande imperierna vill få det till något annat. Det som möjligtvis trasslar till frågan ytterligare är att terrorhandlingen kan vara en del av ett större sammanhang och mönster, krig. Även om krig förutsätter individuella beslut betyder det inte att ens en terrorist kan starta ett krig, däremot används det, terroristhandlingen, som förevändning att starta krig.

De krig som Sverige deltagit i, har i båda Afghanistan och Libyen, förts som en den ”fri världens” reaktion mot terrorism, närmare bestämt som en följd av terrordådet den 11 september 2001 Redan ett par månader efter 11 september inledda USA sin krigföring mot Afghanistan vilket tyder på att det måste ha varit förberett långt tidigare. Krigsplaneringen fanns och terroristdåden 911 blev den nödvändiga förevändningen för att sätta planerna i verket.

Det finns en vanföreställning om att det är enkelt att starta krig, att det på något sätt skulle kunna växa ur individuella val och att mänsklig ”ondska” spontant gradvis utvecklas till krig. För att sätta USA:s folk på krigsfot i Irak behövde administrationen ett skäl som accepterades av dess befolkning. Den irakiska regimen gick inte att knyta som syndabock för den 911, därför konstruerades vid underrättelsetjänsterna lögnerna om massförstörelsevapen. Samtidigt med denna kraftsamling för att börja kriget mot Irak hade USA:s administration formulerat avtal för handel och fredligt utbyte med Irak klara för underskrift. Det var kanske utgången av presidentvalet 2000 som fällde avgörandet till neocons fördel, och krigsmaskinen kunde sättas på fötter. Den inleddes med att två skyskrapor omvandlades till rykande högar av spillror och fick namnet Ground Zero.

Men hur är det då med alla soldater som behöver rekryteras, hur kan arméer sättas upp utan deras individuella val? Naturligtvis finns ett personligt ställningstagande här. Men? Har det någonsin under historiens gång fattats maktmedel kategoriserade i enlighet med principerna för piska och morot, tvång eller belöning för att ur befolkningen stampa fram det soldatblod som behövs. Vilken roll har den under 90-talet så lämpligt skenande arbetslösheten haft för att fylla de lika lägligt upprättade kontraktsanställningarna för utlandsuppdragen haft. Hade detta arbetslöshetstryck saknats hade det privatiserade försvaret tvingats förbättra anställningsvillkoren, vilket med största sannolikhet lett till bättre arbetsförhållanden och en ”effektivare” insats.

Kännetecknande för samtliga de krig som USA iscensatt efter den elfte september har varit den nidbild de genom medierna med stor genomslagskraft förmedlat om det tilltänkta offret och dess ledare. Denna Hollywooddramaturgi sväljs av all expertis, eller så tillåts inte kritik komma fram. Saddam Hussein, och Gadaffi beskrevs båda i ihållande kampanjer som diktatorer och folkmördare, medan deras motsvarigheter allierade arabländer, som Saudiarabien, går fria. Istället för att bidra med kunskap om konflikternas ekonomiska, politiska, ideologiska, religiösa och kulturella orsaker fördummas den egna opinionen med denna syndabockspropaganda som inte kan beskrivas annat än som ren krigshets, som en förberedelse för krig. Med facit i hand kan vi se hur effektiv den varit i båda de krig, Afghanistan och Libyen, som Sverige deltagit i.

Mediernas roll för att sätt folket på krigsfot kan knappast underskattas. Det kan vara på sin plats att ha denna bild i åtanke då vi nu tar oss an och försöker förstå Lena Anderssons svar till Margareta, som uppenbarligen söker och är inställd på ett hoppfullt svar.

Lena Andersson:

Jag håller med om förutsättningarna. Antalet människor som vill ha krig är så försvinnande att vi kan bortse från det. Hur kan det vara så samtidigt som det finns så många krig? Frågan är allt annat än barnslig om man tänker ordentligt på den, eller rättare sagt, barnens frågor är av det slaget att dom vuxna lämnat dom, därför att svaren generar.

Bryt!

Vad menas? Bara för att antalet som vill ha krig är försvinnande få, skall man bortse från det, men varför det? Även då de är få så kan de representera stora intressen med betydande makt. Makt förutsätter fåtal. Istället för att komma åt det VI, som frågeställaren pekar ut, i hierarkiska, ekonomiska och politiska strukturer, väljer Lena Andersson att ge sig på människans som sådan. Vad detta angreppssätt leder till finns anledning att i detalj analysera, inte minst eftersom LA själv lovat att hon tänkt ordentligt innan hon presenterade sitt svar.

Åter till Lena Andersson:

Schematiskt kan man säga så här. Människor vill ha fred men de vill också ha annat och fred är inte det viktigaste av allt de vill, därför blir det krig. Människor vill även frihet, men bara så länge de inser vad friheten innebär, att man aldrig kan tvinga någon till något för att uppnå sitt mål. För det är väl så att människor får makt över andra genom tvång, för att uppnå sina mål. Dom vill inte heller ha krig, och det blir inget krig om andra gör som dom säger. Men människor vill inte göra som andra säger, därför blir det konflikt, och i värsta fall våld.

Slutsatsen är uppenbar, kriget beror på människan som sådan och någon lösning på problemet krig finns då inte. För att leva sina liv behöver människan livsutrymme, frihet att odla sin kreativitet, de materiella behov detta leder till orsakar tydligen krig, punkt slut.

Kan man dra in ett kollektivt politiskt skeende som krig in under avdelningen för mänskliga begär och lidelser så upplöses tydligen alla politiska och ekonomiska beroenden, allt blir en fråga om den personliga skulden. Denna skuld som LA så oblygt smetar ut över hela mänskligheten lika för alla att bära är naturligtvis gefundenes Fressen för de som sitter med verklig makt, de som har verklig makt att påverka de avgörande besluten.

Bakom LA:s teorier döljer sig ytterligare ett logiskt felslut i det att hon ser individers lidelser och behov som enkla summeringar för de kollektiva strukturer i politiska enheter de tillsammans skapar. Men varje företeelse är alltid större än summan av dess delar och kan bara förstås genom att de nya strukturer och beroenden som de ursprungliga delarna skapar görs synliga.

Ett sätt att testa LA:s psykologiserande av orsakerna till krigen är att försöka förstå ett givet krig utifrån hennes utgångspunkter. Hur blir krigen begripliga som en följd av de enskilda individernas önskan om att leva ett liv i enlighet med sina kulturella säregenheter och intressen, i politiska system som ger utrymme för individualitet och frihet.

De svenska soldaternas deltagande i kriget i Afghanistan, vad var deras bevekelsegrunder, sammanföll de på något sätt med deras intressen som startade kriget, den styrande klicken i USA:s administration? Sambanden blir ytterligt svåra att hitta och är av ytterst litet intresse för att förstå orsakerna bakom Sveriges deltagande i detta krigsprojekt. Vad som förde den svenska politiska eliten till att skicka svenskar att strida för USA:s intressen i Afghanistan däremot har skapat en skuldrelation som borde synas. Här hittar vi troligtvis det fåtal som LA ej anser det vara mödan värt att ens fundera över.

Åter till Lena Anderssons svar:

Ett sätt att besvara din fråga Margareta är att formulera om den. Varför vill människor bestämma över andra mot deras vilja, för det är just vad våldskonflikter och ofrihet handlar om. Och svaret är enkelt. Människor vill bestämma över andra för att dom anser att det blir bättre så. Fredens problem är att den inte är något i sig själva. Den är ett tillstånd som bara är värt att noter i kontrast till sin motsatts, kriget, och vid en jämförelse med det. Det är bara då det varit krig som fred är ett begrepp att bry sig om, på samma sätt som man mest njuter av hälsa när man nyss varit sjuk, bara då ter sig dom två, fred och hälsa som riktigt åtråvärda. Annars är det standard och trist normalitet. När freden varat ett tag har den inte ens ett namn, för den behöver inget. Freden bara är, den lunkar på, den står inte för något särskilt. Den saknar undantagstillståndets laddning och passion. Dess specialregler, lydnad och sammanhållning i gruppen, där inre konflikter försvinner i samma stund som det yttre trycket tilltar. Detta är krigets lockelser för vissa, så eventuellt är det inte sant att nästan ingen vill ha krig, somliga vill nog. Men det är inte död och lidande dom vill se, utan dom söker kriget ändå, undantagstillståndet, gemenskapen, och flykten från vardagen. Dom vill att något skall stå på spel i livet, att tillvaron skall få skarpare konturer, och inte bara bestå av futtiga bestyr och småborgerliga bekymmer. En viss sorts temperament älskar undantagstillståndet och därmed kriget.. Även om kriget alltid kan förklaras bort som en oönskad följd av att alla folk inte gör som man säger till dom. Alla söker det goda, vi har bara olika syn på vad det goda är och vad man på kort, medellång eller lång sikt har rätt att göra mot andra för att driva igenom det.

Ämnets vikt och allvar kräver att hela Lena Anderssons svar återges och bemöts. Det grundläggande problemet är att LA tror sig kunna förklara en politisk företeelse med individuella motiv och beteenden, omvandla problemet till socialpsykologi utan att ens ta upp den för människans handlande helt avgörande sociala ordningen och dess hierarkier, gör förklaringarna till ett platt psykologiserande.

Den grundläggande teorin för förståelse av krigets natur formulerades i början på 1800-talet av den tyske generalen von Clauswitz, för vilket hans mest kända centens: ”Kriget är politikens fortsättning med andra medel” också ger vägledning för förståelse av de geopolitiska överväganden och situationer vi befinner oss i idag. Att alla krig har en förhistoria i de politiska och ekonomiska konflikter som föregår det är faktiskt ett synsätt som alla historiker tvingas att följa för att inte behöva se kriget som kommet ur ingenting, och som en naturkatastrof slår sönder människor och deras existensvillkor.

En viktig del av detta har varit de ekonomiska intressen som alltsedan det privata banksystemet etablerade sig efter Napolionkrigen, inte minst genom den särställning som gavs Schweitz i Wienkonferensens överenskommelser. Alltför lite intresse har ägnats bankernas roll under de senaste tvåhundra årens krig, vilket inbegriper de två världskrigen. Riktigt allvarligt blir detta i vår egen nutid då bankerna genom att ha försatt en hel värld i förlamande skuldberoenden ställer villkoren för stater, och hela kontinenters liv.

Inget krig har någonsin kunnat startats utan att de nödvändiga krediterna i fom av klingande mynt och prasslande sedlar har funnits på plats. De finansiella intressenas grepp över ekonomin och kreditströmmar har aldrig någonsin varit starkare än i vår tid, utan de privata bankernas spekulationer genom långivning är överhuvud taget inga krig möjliga. De sjunkande räntorna är bara ett uttryck för det beroende som bankerna försatt ekonomin i, ju lägre dessa räntor sjunker dess hårdare dras deras skuldsnaror om ekonomin, dess hårdare slag kommer de att kunna rikta mot statsbudgetar och privatekonomier.

Det finansiella systemet är idag i en sådan obalans att det i sig själv utgör det största hotet mot de sociala och politisk system som utvecklats, utan att se och förstå bankerna och de finansiella eliternas roll är ingen fredspolitik möjlig.

Några rader ur LA:steorier är så anmärkningsvärda att de avslutningsvis behöver lyftas fram:

Fredens problem är att den inte är något i sig själva. Den är ett tillstånd som bara är värt att noter i kontrast till sin motsatts, kriget, och vid en jämförelse med det.

Vad är detta annat än ren krigsromantik? Skulle dessa nästan två hundra år av fred som den målmedvetna alliansfriheten som kännetecknat Sveriges utrikespolitik inte förts med just freden som mål? Skulle aldrig under denna tid freden formulerats som förutsättning för välstånd och demokrati? Var i Lena Anderssons föreställningsvärld finns de nationella mobiliseringar i folkrörelser av alla de slag som tydligt värnade freden. Man slår sig för pannan, och undrar stillsamt, lever vi i samma värld?

Är detta representativt för vad den svenska intellektuella eliten anser så finns mycket lite av förmåga att stå krigsintriger emot. En första förutsättning är att det finns en kollektiv beredskap och förmåga att över huvud taget se krigshoten och de krigsdrivande händelser som nödvändigtvis kommer att föregå det. För det andra måste de finnas i tillräckligt antal för att skingra de mediala ridåer av krigsdrivande lögner som hittills föregått de krig som Sverige varit indragna i.

Är detta Lena Anderssons svar på Margareta Radkes fråga kännetecknande för den svenska intellektuella eliten, måste situationen för Sverige ses som mycket allvarlig, vi står då utan en kollektiv förmåga att förstå orsakerna till varför krig uppstår och därmed också hur de skall kunna undvikas.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *