Klyvnadens tid

Tjuven i fråga var inte inbjuden och han tillhör inte mina vänner trots mitt tydliga handslag kring gästens välutrustade griporgan. I köket hamnade han som ett led i en omsorgsfullt genomförd omskolningsvandring, vars syfte var att i jägaren knyta skräck och rädsla till den plats han nu befann sig och det så grundligt att alla framtida planer på att ytterligare decimera min hönsflock skulle framstå som en mardröm.

Är det på detta sätt man brukar hantera duvhökar som ger nedslag i den omsorgsfullt vårdade hönsflocken? Troligen inte. Men för mig är det fjärde gången jag håller en hönshöks kraftiga klor och ben i min hårt och beslutsamt slutna hand. Fyra gånger men bara tre olika hökar. Det har vid alla tillfällen rört sig om unghökar i det aktuella fallet troligen en avkomma av förra årets ruvning. Det är den brunbeigea färgen och bröstfjädrarnas vågräta randning som avslöjar juven i höken.

Just det, slutsatsen blir att jag två gånger lyckats lägga vantarna på samma hök. Anledning till min tvärsäkerhet är två hökbesök med ett par veckors mellanrum hösten 2005 och båda hade något så ovanligt som en klo för lite på sin vänstra fot. Detta var också mitt tredje fysiska hökmöte vars avslutning inte avlöpte som vanligt, på en för höken lika lyckligt vis. Troligtvis var det detta hans handikapp, som gjorde detta exemplar till återfallsförbrytare. Trots en lång och grundlig uppläxning återkom han. Den klolöse hade fått samma behandling som föregångaren i hönsgården som hade förstått budskapet och inte återkommit.

Att lyckas skjuta en hök för att skydda sina höns kan vara nog så turligt, att lyckas med att ta dem med bara händerna behöver nog förklaras. Det är klart att det ligger en hel del tur och tillfälligheter bakom. De första åren vi hade höns kunde vi inte se till dem under dagarna på grund av arbete. En hönsgård byggdes med hönsnöt och bärnät till tak. Det var i skarven mellan vägg och tak som höken tog sig in. Men det var betydligt svårare för duvhöken att ta sig ur, hönsgården var därmed en riktig hökfälla.  Dessa erfarenheter har lett till att vi numera låter hönsen vandra omkring helt fritt. De klarar sig betydligt bättre mot höken då de får möjlighet att själva söka skydd. Hönsens trivsel och välmående får vägas mot de ökade riskerna med räv,  grävling och andra fyrfotingar.

Den senaste höken, avbildad i köket, slog till mot hönsen där de kurade i porten till stallet, hönsen flydde in och höken efter. Den enda vita hönan som inte som de svarta löstes upp i stallets skuggor blev hökens rov. Bara sekunderna efter slaget mot hönan Evita kom Inger med sina vattenhinkar och spärrade vägen för mattjuven som trodde sig om en räddning genom ljuset från stallets motsatta vägg men fångades där av fönstrets glas. Det var bara att stänga dörren,  gå in och ta “herrn” med bara händerna som skyddades av  fodrade handskar.

Hönsen gillar inte vinterns snö men kan varma vinterdagar ta promenader på de uppskottade områdena och gångarna. En gång om dagen så serveras de matrester, oftast utomhus även nu på vintern. Det kommer alltså att bjudas tillfällen även för dagens hök att ägna sig åt återfallsförbrytelser. De närmaste veckorna kommer troligtvis att ge besked om hur verksam den något hårdhänta brottsplatssvallningen var. Det är naturligtvis en mängd okända variabler inblandade i vad som bestämmer hökens vidare öden. Huvudfrågan är om det går att skrämma hökar till önskat beteende, till att i detta fall sky min gårdsplan och dess fritt vandrande höns.

Hur skulle en människa uppfatta signalerna? Hur gör vi för att få i Sverige boende att anpassa sig till dess regelverk, jo vi straffar oönskat beteende, vi stiftar lagar med påföljder och avsätter mängder med skattemedel för att  systemet skall ges muskler, trovärdighet i risk för att upptäckas, rätt lagföras och straffas. Att tillförlitligheten i straffets förebyggande verkan sviktar är tydligt då det gäller sexuella övergrepp som ökat markant samtidigt som en allt mindre del ställs inför skranket och döms, så varför skulle man inte kunna hysa tvivel då det gäller att disciplinera något så okänt som en juv, en ungfågel,  av arten duvhök.

Att använda möjlighet att sätt skräck i oönskade besökare har jag praktiserat med gott resultat då det gäller råttor. Tyvärr så är det inte något som de företag(antisimex) som lever på verksamheten tycks ha förstått att praktisera. Möjligtvis för att det är alldeles för effektivt och på så vis förstör den egna marknaden. Genom strategin att hantera råttpopulationer genom giftspridning så förstår aldrig råttorna varför deras nära och kära råttvänner plötsligt dör, och om så görs så leder det bara till att de förstår att undvika det förgiftade fodret vilket då hela tiden måste bytas ut. Här blir råttans beteende bara undvikande inte förknippat med akut fara, och rädsla, och ur den dragna erfarenheter.

Hur jag exakt gör för att skrämma råttor så att de försvinner för åratal, är en verksamhet som jag helst förtränger och därför undviker att beskriva i detaljer. Principerna är dock enkla, några råttor måste avlivas under dramatiska förhållanden och några  av dem skall med knapp nöd undgå döden så att de kan förmedla skräcken i hela råttsamhället. Denna händelse behöver upprepas ett par tre gånger under ganska kort följd, säg c:a två veckor.

Har man nu haft turen att lyckas fånga en hök så vill åtminstone inte jag missa möjligheten att genom den otursamma jägaren till övriga hökar förmedla ett tydligt budskap, rör inte mina höns.

Hela vårt Sverige håller nu på att förändras med en rasande fart, hastigheten och beslutsamheten är förlamande och motståndet förvirrat och sporadiskt. Det mesta har inte på något sätt med våra relationer till våra medvandrare djuren att göra. Utom på en punkt. Vargen.

Även vargens införande i vårt land är en följd av globaliseringens internationella ideal och förhållningssätt. Det är en fråga om en internationell elits syn och planer på hur jordens resurser skall användas. Vad lokalbefolkning anser i dessa frågor är här av ringa intresse, ja det nonchaleras inte bara, vargen används för att knäcka varje tanke på att det finns någon rätt för lokalbefolkning över huvud taget. Det är också detta som gör vargfrågan svår att lösa.

Svenska landsbygd töms nu på folk och i dess ställe vandrar vargen in. Förändringar leder till konflikter som under årets licensjakt på varg. Vargtrycket i Värmland är nu så högt att 24 vargar skulle skjutas i en organiserad jakt. På grund av de oklara rättsläget ledde det till demonstrationer och rättsliga konflikter. Tyvärr har landsbygdsbefolkningen förlorat kontrollen över frågan som nu har övertagits av jägarna och deras organisationer som nu för talan mot globaliseringen. Det verkar därför som att en vettig lösning på vargfrågan håller på att gå förlorad.

En  alternativ hantering av vargen skulle kunna bygga på vår möjlighet att skrämma den. Dels genom att jaga dem när de är på fel plats, nära bebyggelse. Dels genom att skjuta just de vargar som utvecklar vanan att livnära sig på tamboskap. Det handlar om lokalbefolkningens utökade rätt att hävda sina tamdjur. Ett regelverk som återger lokalbefolkningen makten över den egna livsmiljön, en förutsättning för allt va demokrati heter. Den lokala befolkningen skulle så behandlas som de medborgare de är och inte som lydiga undersåtar åt en byråkrati med globala ambitioner. Vinsten i denna fråga, ett dynamiskt upprättat gränssnitt mellan varg och människor vars främst medel är att skrämma vargen till ett för djurhållare acceptabelt beteende, inte att utrota den. och att vi i den processen hittar en balanspunkt för en vargstorleken på varje plats.

De grundläggande förutsättningarna för denna ordning vandrar vi dock allt mer ifrån genom  avfolkningen av landsbygden, genom att kapitalet alltmer övertar kontrollen över våra naturresurser och våra liv.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson