I och med hyllningarna till skyddet för yttrandefrihet och demokrati som följt i spåren efter det terroristiska dådet i Paris skulle man kunna tro att yttrandefriheten stod starkare än någonsin.
Tyvärr, så är inte fallet, vilket gör upprättelsen för offren i terrorattacken mot Chablie Habibe till en beklämmande, ja rent av hycklande tilldragelse. De flesta som tar på sig pennan och reser fanan “Jag är ………” gör det i avsky över ett meningslöst terrordåd som drabbat en lång rad oskyldiga personer. I deltagande med de närstående och i sorg över ett attentat som också riktade sig mot våra demokratiska rättigheter deltar folket och försöker så göra skillnad.
De ledare som ställt sig i spetsen för de folkliga protesterna lever inte upp till det förtroende som delges och förmedlas av sörjande människor över hela världen.
De underliggande orsakerna, USA-Västeuropas krigföring i mellersta östern tas överhuvud taget inte upp, inte heller de flyktingströmmar dessa krig har skapat och vars offer nu i ökande grad försöker hitta en framtid i Europas länder. Istället intensifieras dessa krig nu under förevändningar att IS ensamt står för terrorn. IS har moderna vapen från USA, de tillåts handla med sin olja och därmed bygga upp en ekonomi för fortsatta erövringskrig. IS närs av en fundamentalistisk och terroristisk ideologi och förtjänar inget stöd och avsaknaden därav skulle isolering och undergång följa.
På detta finns endast en lösning. Ett ovillkorligt hemtagande av trupper från de krigsdrabbade länderna och ett slut på stöd till den islamska jihadism som USA bedrivit under årtionden. Dessa länder kan så börja söka reda ut den förödelse, materiellt och politiskt som f.f.a. USA:s inblandning ställt till med.
Även folken i de Europeiska länderna splittras och sviks. Den berättigade oro för en kulturell islamisering som folk känner och ger uttryck för klassas som rasism och islamofobi. De som söker svar på en illa fungerande invandring och integration demoniseras. De görs i alla EU:s stater till ickedelaktiga, till en paria, mycket för att de dessutom vänder sig mot EU:s brist på demokrati och sammanhängande beroende av banker och storföretag.
Västvärldens politiker och medier slår sig nu för bröstet i fråga om de demokratiska rättigheterna. Tyvärr, ja med beklagande vill vi påstå att vi gärna skulle vilja se en annan tingens ordning då det gäller att se att dessa våra demokratiska ideal gavs en verklig plats i vårt samhälle.
Dels begränsas yttrandefriheten av en kraftig centralisering av ägande och kontroll. Dels har vi ett samhällsklimat där åsikter demoniseras och tabubeläggs. Mediernas brister är ingen formfråga och ägandefråga enbart. Under de senaste årtiondena har medierna grovt missbrukat sin makt och uppgift att ge Sveriges medborgare en information så att deras val skulle kunnat bli meningsfulla. Tydligast har detta gett sig till uttryck då det gäller de krig som USA-Nato startat i vår del av världen i.
Ledare och regimer som varit USA-misshagliga har förtalats och demoniserats för att efter åratal av krigshets angripas, då inte bara med pennan, utan med fullskaliga krig. Utan mediernas följsamhet gentemot krigsintressen i Afghanistan, Irak och Libyen skulle inte det svenska folket gett sitt godkännande till svenska politiker på så sätt som nu gjorts.
Vis av de senaste årtiondens mediehistoria, med tanke på kampanjen som bedrivs mot Putin och Ryssland, finns anledning att ställa frågan: Är mediebevakning av Ryssland en förberedelse för krig?
Beskrivs nu Putin som en ond människa för att USA ser Ryssland som en konkurrent om makt och inflytande, och att de därför vill se honom behandlas som Saddam Hussein, Gaddafi eller Assad.
Geopolitiska konflikter är ingen nyhet, har funnits i långliga tider, men vilken roll vill vi Sveriges folk inta i den pågående konflikten mellan USA och Ryssland. Tjänar det Sveriges folks intressen att såväl idag som före regeringsskiftet ha den mest aktivistiska företrädarna i EU mot Ryssland. Kan det verkligen bidra till avspänning i Östersjöområdet att Sverige närmar sig NATO?
Sverige har en lång historia av relationer med Ryssland. Vi kan hämta inspiration från en överhet som förde krig eller en överhet som valde att följa en linje som lyckligt lett till fred under de senaste tvåhundra åren. För att våra ställningstagande inte skall grunda sig på en Hollywoodliknande dramaturgi behöver vi medier som slutar föra en kampanjjournalistik i den ena maktens intressen.
Även i Frankrike sitter yttrande och tryckfrihet trångt trots demonstrationer och högtidliga tal. I skydd av hyllningarna till den tecknande satiren angrips nu och tystas scenens satiriker. “Charlie! Charlie!”, ger skydd för satiren riktad mot muslimer, men betyder ingen ting då det gäller scenens “etniska” och kulturella narrspeglar och skådespeleri, eftersom måltavlan är sionism och “judisk” makt.
Ur Diudonnés svar till den franske inrikesministern:
Yesterday we all were Charlie.
We all walked and stood up for freedoms to be allowed to laugh at everything.
All the Government’s officials – you included – were walking together in the same direction.
Yet, when I came back home I felt all alone.The Government has been targeting me for a year now
and is still looking to eliminate me by any means:
media lynching, ban on my performance shows, tax audits, bailiff raids, searches, indictments…
More than eighty judicial procedures have struck down on my kinfolk and me.And the Government keeps on ruining my life. Eighty judicial procedures.
Vår yttrandefrihet äger grundlagsskydd och är så en av de viktigaste delarna av vår demokrati. Till skillnad mot många andra länder, kan inte här dömas till långa fängelsestraff för publicerande av forskningsresultat inom historieakademier, historierevisionism. Lagens bokstav är helt avgörande för våra möjligheter att fullgöra våra demokratiska förpliktelser., men oavsett kvaliteten på den yttrandefrihet som råder så finns ett ansvar för varje tecknad satir, för varje skriven rad. Avsikten med tryck och yttrandefrihet är inte att kränka andra, den ger inte en oinskränkt “rättighet” att skriva vad som helst utan hänsyn till mottagare och de sammanhang där publikationerna kommer att landa, men vad som är det ena eller andra kan inte överlåtas till polis, åklagare eller domstol. Detta betyder inte att mottagare med hänvisning till sin kränkthet tillåts styra över det politiska och kulturella samtalet, gör sig till fredade zoner. Huruvida Charlie eller Diudonné förtjänar kritik och offentligt verbalt “spöstraff” överstiger min förmåga att bedöma , förhoppningsvis kan sådan självkorrigerande intellektuella rörelser föregå, än bli en följd av åtföljande reaktioner på kränkande och hatfull konst.
