Politik,Vänstern

Löften….

1 jan , 2015  

Nyårslöften
Idag kommer klockorna i våra kyrkor att ringa in för det nya året. Som alltid sträcker sig då vara tankar och vår fantasi in i framtiden till vilket vi vill skriva in allt gott för egen, våra närmsta och för samhällets del, gott så. Jag har också givit mina löften, men ofta har mina ansatser och förhoppningar malts ner i de små omständigheternas labyrint som gör vägen så mycket längre, jag är nämligen en obotligt tidsoptimist. Det som jag redan i min fantasi tror var klappat och klart visar sig alltid stå lika förstockat på stället marsch. Således att ge personliga nyårslöften är inte min bästa gren, så istället för att befordra det goda kommer mina insatser inför årets klockringning bestå i att förbanna det onda.

Då det gäller de stora sammanhangen, hur vårt stora gemensamma, vårt samhälle, utvecklas, lider verksamheten att måla ut faror och hitta syndabockar inte av något underskott, tvärtom, så detta är minsann en verksamhet med stora fallgropar. Det duger nämligen inte att hitta det sämsta i det nästa dåliga, i det oönskade och försumliga, nej det handlar om att verkligen ringa in de verkligt förstörande och nerdrivande krafterna.

Under föregående år myntades orden ”något håller på att gå sönder” av en politisk uppkomling som de politiska kontrollfunktionerna till sist lyckades dra ner från den offentliga scenen, varefter ”ordningen” återupprättades. Insikten att något verkligen håller på att gå sönder biter sig dock fast och har inte gjorts mindre trolig under de senaste årets politiska turbulens. Det är inte bara på det ekonomiska planet som vårt land delas i ökade inkomster å ena sidan och arbetslöshet och nedskärningar å den andra. Klyvnaden avspeglas som en reaktion på att stora värden håller på att gå förlorade, i en frustration och desperation i det offentliga samtalet.

Att delningen, ”något håller på att gå sönder”, inte är en chimär står klar genom regeringskris och löften om nyval, som genom det parlamentariska systemet och dess utväxt, partibyråkratierna, växlades ner till en blocköverskridande överenskommelse, en nyårs gåva till Sveriges folk, Decemberöverenskommelsen.

Så har de politiska spänningarna kapslats in för att inte påverka den politiska dagordningen, beslutsfattandet, budgetinnehåll och därmed styrningen av skattemedel.

Stefan Löfven ser mycket nöjd ut, efter månader av politiskt spel står han nu som överstetupp på den parlamentariska gösselstacken med skocken av Allianshöns vid dess fot. Precis som bland verkliga tuppar och höns kan tuppar degenerera till höns då överstetuppen blir för dominant, men förvandlingen sker sällan för evigt. Vad för slag av politiska vindar som kommer att svepa runt hönsens fötter och trigga deras vingar att sträcka sig efter dess bärkraft återstår att se, men det kommer att ske. De politisk energierna byggs redan på de sociala medierna och tuppen Löfven lär se upp för han har fått en Brutus vid sin sida.

Bland “vänstern” till vänster, har insikten över att den frukt som Löfven serverade för samling mot den lede fienden var skämd och förgiftad ännu inte mognat. “Vänstern” till vänster går fortfarande omtöcknade av den jästa fruktens rus, skanderande de väl inövade slagorden fast förnyande med prefix. Men som alltid väntar ett tillnyktringens bakrus, och vi har anledning att försöka stämma i bäcken för att det inte skall bli tårgasen som rensar deras ögon från ideologiska förvillelse och politisk perspektivlöshet. För den korrigeringen riskerar att bli lika känslosam som det nuvarande tillståndet av vidöppna hjärtan, och kommer då likt en pendel att slå över i en något förvriden motsats.

Vad vi behöver är inte öppna hjärtan, utan öppnande av sinnena för att våga se det som våra inövade känslor förbjuder oss. Och det är ett öppet och vidgat förnuft som krävs för att i kollektiva processer hantera vad våra sinnen förmedlar av en kaotisk situation. Det är dags att lämna den medelklassiga känslosamheten och börja tala i politiska termer, grundat i förnuft och historiska erfarenheter. ”Vänstern” talar allt mindre om vikten att se det politisk spelet som uttryck för ekonomiska intressen. och i den mån de anträder denna det politiska ljusets väg, gör de så i termer och genom analyser hämtade, inte från dagens värld utan från vad som blixtrade till i 100-åriga skäggprydda skallar.

Oftast handlar det bara om att se och lyfta fram det uppenbara, sanningen är ofta enkel och okomplicerad, och den måste så vara om den skall kunna användas som vägledning, som karta och kompass för ett handlande kollektiv.

Den politiska eliten har tillsammans med det internationella kapital som en gång hade sina rötter i den svenska jorden övergett Sverige och gör nu allt för att försvaga Sverige som språklig, kulturell och etnisk enhet. Detta är tydligare i Sverige än i något annat land på grund av vårt ensidiga beroende av detta numera direkt Svenskfientliga kapital. I Sverige är småföretagsamheten svagt utvecklad, vår självförsörjning och inhemska marknad förtvinar under skatte och ekonomiska regelverk som bar gynnar de stora multinationella företagen. Detta är framförallt en politisk handräckning genomförd av socialdemokratin, vilket är viktigt att ha i minnet, då de politiska linjerna skall dras upp, då agnarna skall skiljas från kornen.

I det politiska skuggspelet försvinner tyvärr dessa grundläggande fakta och folket lämnas utan nord-sydriktning, det ekonomiska magnetfältet som krävs för att ställa den politiska kompassen. Istället dras det politiska spelet in i gamla väl upptrampade ideologiska och politisk stigar där plötsligt namngivning blir politiska argument, känslomässig slagordspolitik. Slagorden, rasism, fascism, nyfascism blir argument.

Hur är det då med denna så omtalade och hotande fascism, denna mytiska politisk figur som trots att den omfattade miljontals människor får stå för ondskan självt, var finns den? Finns den överhuvudtaget, eller inte alls? Fanns den då, på 20-30-talet men nu ej mer? Kan allt som vi ogillar och tycker är politiskt felaktigt och skadligt kallas fascism? Genom att besvara dessa frågor hoppas jag nå fram till ett enkelt nyårslöfte, ett löfte som inte gör sig beroende av tid och min brist att kunna hantera den.

I brist på bröd får vi äta limpa, i brist på politiska lösningar serveras skenfiender och demoner, väderkvarnar med vilka vi tilldelas rollen att fäkta. Så ser den politiska kulturen ut, den vimlar av syndabockar, som lägligt placeras mellan förtryckaren och dess offer.

Invandraren har syndabockens alla rekvisita, i grunden maktlös och därför enkel att föra in på den plats där split och söndring kan skapas. Ett avvisande av alla försök till splittring mellan svenskar och invandrare är därför viktig och en nödvändighet. Men minst lika viktigt är att inte lockas med i den politiska elitens locktoner att till Sverige ta in mer än vad vi klarar av att hantera. Det finns ingen mänsklig rättighet för alla att tillhöra Sverige. Traderare av ”allas lika värde” verkar göra den tolkningen. Att föra en restriktiv invandringspolitik har inget med rasism att göra, det är ett politiskt val, som inte ens ligger i det politisk häradet, fascism, ej heller nyfascism.

För de som så energiskt blåser upp fascismen som det stora politiska hotet i Sverige: För det första, då det begav sig i mellankrigstidens svenska politiska landskap så fanns det tre fascistiska organisationer som ställde upp i valet 1936, de samlade tillsammans några tiotal tusen röster. För de som har det politiska perspektivet att åstadkomma någon slags absolut renhet kan kanske dessa siffror utgöra ett litet problem. För folk som inte odlar en fascistliknande renhetskult vad det politiska åsiktsspektrat beträffar är det kanske ett mindre problem. Vi borde rimligen ha tid att istället diskutera dessa politiska variabler, för att kanske få en mer nyanserad bild av våra egna politiska preferenser, för trots allt är väl de människor, som har dessa åsikter, också människor. Omfattas inte de också som enskilda individer av det omfamnande ”allas lika värde”.

Hur är det då med fascismen i Sverige idag. Till fascister räknar jag inte alla de som satt i system att störa andras politiska möten, även om tilltaget avskräcker, och sänder obehagliga vibrationer. Jag ser inte heller det parti som var måltavla för dessa kampanjer som fascister, även om de skanderande mer än gärna använde det ordet. Att kalla SD för fascistiskt är ett sätt att slippa ta i politiskt känsliga frågor kring invandring. Men framför allt bygger det på den nyliberala ideologins motstånd till nationell suveränitet. Nationernas rätt att sig själv styra är ett hinder för den frihet denna ideologi vill skänka de stora företagen som sträcker sina armar över alla länder och kontinenter.

Men visst finns det en politisk riktning som passar in på det som ursprungligen förstås med fascism.

Enkelhet är en dygd även då det gäller att se sina politiska fiender. Det viktigaste kriteriet på politiska rörelser är deras inställning till användande av våld. Fascism hör intimt samman med våldsanvändning, våld som politisk hävstång, som terror vapen i kampen för politisk hegemoni. Det parti som idag öppet klär sig i våldsattribut och praktiserar det i tal och skrift, i praktik är SvP. De visar gärna själv upp hur deras demonstrationsvakter använder knytnävarna på sina politiska fiender. Genom slagorden ”Hammaren i huvudet, skäran i halsen” visar de hur de skulle vilja ta hand om sina politisk fiender. Så här har vi Sveriges Fascister idag, tillsammans med några andra grupper är de kanske några tusental aktiva, i valet var röstetalet inte ens tusen. De som gör så stor sak av fascism och blåser upp dem till demoner, vad skall ni göra om även dess sista försvann helt och hållet, vad skulle det bli av er politik, som till mycket stor del bygger på att blåsa upp detta hot.

Frågan vi borde ställa, istället för odlandet av denna demon, fascismen, är: Hur kan det komma sig att den organiserade fascism är så sparsamt representerat i Sverige nu såväl som under mellankrigstiden? Vad i den svenska politisk kulturen har gjort att den nästintill varit frånvarande. En annan säregenhet med det politiska landskapet i Sverige är att även den yttersta vänstern varit liten och har under alla årtionden haft en svag parlamentarisk representation. Politiska ytterkantsåsikter har haft det svårt med mobiliseringen. Det finns säkert många faktorer som spelat in och kan tänkas ge en pusselbit.

Kan den ekonomiska strukturen av en stor del självägande bönder som skapat grunden till ett förhållande dynamiskt politiskt liv, vid den industriella revolutionens början, spelat en roll. Kan de förhållandevis stora demokratiska folkrörelserna och socialdemokratins del i dem spelat en roll? Socialdemokratin kom att spela en mycket dominerande politisk roll med börja i den tid då fascismen steg fram på den historiska scenen, och använde då själva en fascistisk organisationsprincip för samhället, korporatismen. Trängde de ut fascisterna genom den ekonomiska stabilitet den skapade? Kan den kulturella öppenhet mot främmande kulturer som kännetecknar Sverige skapa en grund där rädsla inte får fäste?

Storföretagsamheten var tillsammans med arbetarna i dessa företag de stora vinnarna på detta system, förlorarna var i princip alla andra. Kollektivavtalslagen och saltsjöbadsavtalet, huvudavtalet, var hörnstenar i detta politiskt ekonomiska system vars syfte var att omvandla ekonomin från jordbruk till storindustri. För den skull beskattades arbetet hårt, vilket drev landsbygdsbefolkning till industrierna. 30-talet, med en liknande ekonomisk kris som vad vi har idag, resulterande i hög arbetslöshet, borde rimligen varit god politisk jordmån för de fascister, Linholmarna, som var inriktade på arbetarklassen. Men som sagt arbetarklassens arbetslösa drogs inte heller de till den fascistiska politiska lösningen.

Med ovan i åtanke så måste ändå sägas att Löfven skött sina kort väl. Trots att hans parti varit dörröppnare för de politiska och ekonomiska krafter som genom avreglering av finansmarknad började raserandet av det svenska folkhemmet, har han lyckats med att friskriva sitt eget parti från kritik och samtidigt dragit med vänstern att stå och yla mot ett helt annat träd.

Då står jag nu här med mitt löfte om ett utnämna det sämsta till mål för politisk uppmärksamhet och motstånd, då jag alldeles nys lämnat ”vänstern” skällande vi fel träd.

Det känns som något stort skulle kunna hända, som en befrielse och räddning av “vänstern” skulle kunna ske under de kommande åren. Under har ju skett tidigare och det passar dåligt i vinternatten att underskatta de krafter som verkar inom människorna och som finner sin resonans mot stjärnljusets himmel.

Så kommer jag att tänka på det stora kristna undret, om Jesus offer på korset och vad det betytt. I de förkristna religionerna var offret en viktig ritual, främst grödor och djur offrades, men även människor. Medelhavsområdet arkeologiska fyndkartor visar på verksamhetens utbredning. Genom kristendomen befriades så mänskligheten genom detta enda offer, Jesus på korset, från denna verksamhet och det så länge detta ord bär.

Vilka ord det än är som kommer att få ”vänstern” att bära kommer det att kräva sin tid, men genom detta löfte skulle ett bidrag kunna lämnas som kanske kan bidra till att vänstern åtminstone inte skäller på fel träd.

För de flesta inom ”vänstern” har fascism blivit det ord vari det mest felaktiga förpackas. Ordet har blivit en dogm som befriar från politiskt analys och ställningstagande, namngivning räcker. Hur skall då detta ord befrias från dogmers band och fyllas med ord som står för det politiskt mest farliga, det aktuella kollektivets mest farliga. Dess exaktare frågan formuleras dess omöjligare synes uppgiften.

I myten löses olösliga knutar med svärd, och på materiella värden fungerar styrka, makt och våld, för vilket svärdet står som symbol, men mot ordet hjälper inga svärd. Och finns inga svärd, finns bara ordet för att nå dess fäste.


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *