“Fri i en Global tid”
Vi får bara hoppas att den globala resa som nu Stefan Löven sätter Sverige på kommer att bli mycket kort, det är nog den enda slutsats man kan dra av hans först politiska tal i riksdagen. Allt var en enda lång lovsång till den globala ekonomin och dess möjligheter. När andra politiska ledare runt om i världen framförallt söker en väg för det egna landets ekonomi har han i sitt tal inte ens förstånd att sätta att enda ord på vårt lands politiska och ekonomiska problem.
På grund av den förda sanktions- och konfliktpolitiken i Ukraina gentemot Ryssland sätts nu många företag inom livsmedelsproduktion inför en sjunkande efterfrågan. Mjölkbönder tömmer sina ladugårdar i snabb takt på grund av de sjunkande mjölkpriserna. Andra delar av samma näring hotas av de frihandelsavtal som gynnar GMO-produkter och klordränkta kycklingar. I den globala ekonomin finns ingen hänsyn till livsmedlens kvalitet och dess demokratiska förankring i ett lokalsamhälle. Det är verkligheten bakom SL:s valspråk “Fri i en global tid”
För de delar i vår ekonomi som måste bli ryggraden i en självförsörjning av livsmedel fanns ingen som talade. Annie Löv vägrar se de svenska mjölkbönderna, inte ens nu i opposition kan han ta deras namn i munnen, istället för att adressera det direkt akut väljer hon att prata skog. Stefan Lövens ord i sitt tal ”vi skall inte sparka nedåt utan hjälpa varandra framåt” gäller inte ett av vårt lands viktigaste näringar, varken för S eller C eller något annat parti. Att jordbruket håller på att avvecklas är en ickefråga för samtliga partier.
Stefan Löven lovade att ”stå främst i den globala ekonomin” och strödde slagord som ”vår väg framåt i den globala ekonomin” för de väljare som i Socialdemokratin hoppats på en samling för landet har lite att hoppas på. Bakom dessa fraser ser vi den gamla ruttnande alliansen mellan politik och ekonomi, mellan socialdemokratin och det internationella kapitalet som för snart hundra år sedan hade ett av sina frön i Wallenbergs banker, och som alltsedan statskuppen 1932 satt dagordningen för det Svenska samhällsbygget.
Stefan Löfven har flaggat för att en ”långsiktig livsmedelsstrategi” ska tas fram för att öka livsmedelsproduktionen i Sverige. Detta är inget nytt, den åkern har redan Alliansen plöjt och sått varje år under sitt 8 år lång regeringsinnehav och det har inte hjälpt nämnvärt trots 100-tals miljoner i olika slags stöd. Orsaken är enkel, nya näringar och inte minst livmedelsproduktion med sitt areella beroende är småföretagare verksamhet och Sverige har oavsett regering inte förmått ändra på vårt underutvecklade nät av småföretag. En av de viktigaste förändringarna som måste till är en minskad beskattning av arbete. Småföretagare lever på sina förädlingsvärden, på arbete, de drabbas mycket hårdare är storföretag av denna beskattning. Det handlar om att sluta med straffbeskattningen av låginkomsttagare och genomföra ett höjt grundavdrag från 19-tusen till åtminstone 100-tusen. Så att vi i Sverige, likt flertalet länder i Europa, slutar att straffbeskatta inkomster under existensminimum.
Den förlamande skuld- och finanskrisen som pågått sedan 2008 måste få sin lösning och har sin enda bestående lösning genom att de privata bankerna fråntas rätten att skapa våra pengar.
Lösningar som ovan är blockerade av de politiska partierna och det kommer att dröja innan det svenska folket genom sina egna folkrörelser förändrat det politiska landskapet och brutit upp de politiska låsningarna.
Finns då ingen räddning, är ytterligare slaktande av vår livmedelsproduktion oundviklig?
Denna fråga måste framförallt ställas till hela det svenska folket, bönderna exkluderade eftersom de redan gör sitt jobb, men de kan inte fortsätta med verksamheten då det inte ger deras egen mat på bordet.
