Klyvnadens tid

Kan “Vänstern” älska sitt Sverige?

Känslor diskuteras alltmer i negativa termer, och för att skruva upp det riktigt verkar bara hat finnas kvar i känsloregistret. Mot detta står, det måste erkännas, ett behov att i alla konflikter och i allt förfall som kännetecknar vår tid göra generella deklarationerna om universell kärlek. Så även här har vi fått den ultimata polariseringen, som rimligtvis inte ökar förståelsen, samtalet är skiktat. Är det vår brist på verkligt inflytande och demokrati och den därur växande frustrationen som lett till denna klyvnad.

Om nu bara dessa känslor återstår till att bidra med större förståelse, så är valet kanske inte så svårt om det inte förväxlats med blind förälskelse, eller en egendefinierad självgodhet och egenkärlek,  så: kan ”Vänstern” älska  sitt land?

Att ”Vänstern” tydligt distanserar sig mot våra traditioner, finns avtryck för i det samtal som ständigt flödar i vårt ”offentliga” rum. Påpekanden om dess existens kommer inte av självinsikt utan framförallt av debattörer tillhörande kulturkonservativa, traditionalister och nationella debattörer.

Ett exempel:

”att tillverka en statlig överkanon hjälper inte till att rädda svenskämnet, litteraturintresset eller integrationen utan det kan tvärtom leda till ökad intolerans och rasism genom att man drar en linje mellan svenskar och de andra.”

Vi skall avstå våra kulturella traditioner för att inte såra invandrares självkänsla är den underliggande tanken. Den ”antirasistiska” agendan har blivit en politisk plattform för kulturell självförnekelse, en farlig, omvänd form av ”rasism”. För varje reflekterande människa är teorierna bakom detta resonemang felaktiga och farliga. Kulturell och etnisk självkänsla är en förutsättning för alla samtal över kulturgränser.

”Vänsterns” självstympning i sin relation till sitt land har en längre tradition än så, den bottnar inte bara i en förnekelse av kulturell och etnisk identitet, den har andra djupa energiflöden att hämta perspektiv och tankefigurer från.

De folk som under årtusenden befolkat de tempererade delarna av vårt klot har för sin överlevnad tvingats att ständigt stå öppen för vad nya vägar kan ge i ökade möjligheter till försörjning, denna egenskap har ställt oss vidöppna för alla de nymodigheter den ”permanenta kapitalistiska revolutionen” och dess kulturimperialism ställt oss inför. Denna omständighet kopplade till vänsterns internationalism, har lett till en politisk kortslutning uteslutande de egna traditionerna och värdena.

Ovan nämnda kreativitet och företagsamhet med djupa rötter i vår evolution har varit och är en stor tillgång men har utnyttjats av och fångats in av en modernitet som ensidigt satt fokus på rationaliseringar och effektiviseringar, där kvantitet alltid har fått gå före kvalitet. Mer än något annat land har vi låtit kapitalets krafter härja runt och slå sönder traditionella strukturer av alla de slag, allt rättfärdigat av vad den tekniska utvecklingen lett till av bekvämligheter i vardagsliv. Vänstern med sin antikapitalism borde ha gett ett effektivt politiskt stopp för den kapitalistiska orkan som dragit över vårt land, men marxismens utvecklingsoptimism och generella hyllande av kapitalism har blockerat denna väg.

”Vänsterns” avsaknaden av nationella politiska förebilder är slående. Raden av historiska gestalter har för ”vänstern” tunnats ut ju närmare vår tid av ”nödvändig socialistisk revolution” vi kommit. Genom revolutionens internationella karaktär har de historiska gestalterna mest varit, just historia. De stora förebilderna har hämtats från den internationella scenen.

Den under årtionden, århundraden pågående kapitalistiska revolution som dragit över och våldfört sig på vårt land borde rimligtvis distanserat oss från varje tanke på omstörtande revolutioner, men sådan är inte ”vänster” tradition. Genom den ideologiska striden mellan ”revolution eller reform” har vänstern distanserat sig från de politiska problemens innehåll, till att gälla dess former. För det svenska folket har detta varit ett tydligt tecken på att vänstern haft andra kraftkällor och utgångspunkter än de med rötter i den svenska verkligheten. På detta finns också gott om exempel från den svenska arbetarrörelsens historia. En viktig signal till det svenska folket vore att från en Nationell Vänster sida stiga ur denna tradition, sluta tillbedja ”revolutionen” och övergå till att diskutera i andra termer, i termer om Folkresning.

Begreppet Folkresning kan dessutom hjälpa till att distansera till ett annat av ”vänsterns” arv, det våldsamma elementet som finns i vänstertraditionens ”revolution”, och därmed öppna dörrarna för ett mer vårdande och kärleksfullt förhållningssätt till det nationella bygget, Sverige.

”Vänstern” har under generationer varit avskiljd från regeringsmakt, har inte fått axla uppgiften och rollen att skapa enhet kring nationen. Att vår historia formats på detta sätt beror till stor del på vänstern själv. Frågan om makten i staten har definierats på ett sätt som gjort den till ”förbjuden frukt”. Borgerlig demokrati har skrivits i STEN, som varande kapitalets herravälde. Denna tankefigur låser ytterligare fast det politisk handlandet i ett termer av klasser, klasskamp och klasshat, för endast genom en socialistisk revolution blir maktens äpple tillåten och välsmakande. ”Vänsterns” vällovliga kritik av parlamentarism som ett otillräckligt verktyg för demokrati har ofta fått tjäna till att legitimera ovan från främmande traditioner hämtade tankegods. ”Vänstern” behöver återgå till sina egna traditioner för politiskt arbete och kamp, som ju också ger signaler till det svenska folket att de i ”Vänstern” har dess sanna företrädare.