Monicaetterlund

Krig&Fred,Politik

Melodifestival

13 maj , 2014  

Melodifestivalen 2014 “En seger för hela Europa”?
Det är fest och miljoner och åter miljoner av Européer samlas framför TV för att ta del av det bästa Europa har att erbjuda av populärkultur. Det händer i Europa där EU nu nästan omsluter hela kontinenten och genom sin överlägsenhet i ekonomi och vapen skulle kunna diktera sitt fredsprojekts seger över kriget. Istället förvandlar nu EU:s medlemsstater festen till en arena för politisk propaganda och mobbing. I ordkaskader om tolerans och mångfald buar man ut det ryska bidraget framfört av deras två unga kvinnor. Toleransen gav ingen plats för dem, i sig ett makabert hyckleri.

Vad vet den oskyldige TV-tittarna som är offret för denna kampanj? Hur mycket av saklig information har han fått som gjort det möjligt till ett kritiskt ställningstagande. Om Europas folk av sina medier redan fått denna sakliga information så tror jag att vi fått slippa denna ovärdiga politiska teater, eftersom den då inte hade behövts, och festivalen skulle kunnat användas till en försonande fest för freden, för samtliga staters önskan och strävan till fred. Nej freden är tydligen inget för Europas folks och nationer, åtminstone inte om EU:s ledare får bestämma, för dem verkar det vara en riktigt usel affärsidé, bättre att utse en syndabock och bua ut en nations bidrag, och riktigt fyndigt är det att göra det i toleransens namn.

Det är inte bara melodifestivalen som används i denna kampanj, nålsticken levereras i alla typer av program, det spelar ingen roll om det är kultur, idrott, underhållning så finns det alltid ett litet påpekande om Ryssland, och hur denne lille Putin far fram.

Det var ju riktigt fräckt av Putin att så där mitt framför ögonen på USA-NATO lägga beslag på Krim. Man kan ju i och för sig förstå att de blir lite sura, USA hade satsat 5 miljarder dollar på att genomföra en regimförändring i Ukraina. Trots dessa mängder med dollar var de ändå tvungna att ta hjälp av ett långt ifrån rumsrent nascistparti. Sånt kostar på det politiska förtroendekapitalet, så det är klart att man blir lite besviken. Själva kuppen var ju heller inget som kommer att förläna USA-Nato några hyllningar i historieböckerna. Att låta mörda ett stort antal demonstranter i ett arrangerat bakhåll, för att skylla det på den sittande presidenten för att få bort honom, ger kanske inte toppenbetyg i grenen att bygga förtroendefullt samarbete länder emellan.

Att USA-administrationen surnar till går kanske att förstå men att alla Europas “fria” medier måste känna samma besvikelse känns lite avigt, den hållningen borde kanske skava lite som de insiktsfulla journalisterna brukar uttrycka sig.

Det finns ju en motpart i detta triangeldrama, Ryssland, som kanske också har anledning att känna sig lite sur, som ända sedan 1990-talet fått lära sig bli undervisade och tillbakatryckta. Till och med för den tålmodiga ryska modern finns en gräns, att då en matschopolitiker och f.d. underrättelseman blev Rysslands tillskyndare är väl kanske ändå inte så förvånande, men har man inget annat att bråka om så får väl det duga.

Så därför får vi stackars TV-tittare lära oss geopolitikens ABC genom Conchita Wurst som efter att ha mottagit folkets jubel tycker att Putin skall ta på sig skjortan. Alla som idag tillåts inta den mediala scenen vet sin plikt, det gäller att ställa upp i den “toleranta” mobbingen. Men Putin kanske ändå får vara nöjd detta år, i samband med krisen i Georgien fanns bidrag där han utsågs till offer för skarpladdade vapen. Så avslöjar sig budbäraren, Georgien, till och med i sina melodifestivalbidrag vara den aggressiva parten, precis som EU numera erkänner i sina egna utredningar.

Om det inte vore för de erfarenheter vi har i världen av de efterkoloniala krigen och hur de har föregåtts av en medial hjärntvätt och demonisering av de blivande krigsoffren och dess ledare så vore denna diskussion knappt värd att föra. Men hur var det med propagandan som föregick krigen i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och nu i Ukraina. Kvar att vända krigets eld mot är nu Ryssland, som redan av våra medier suddats bort från den europeiska kartan.

Efter rösterna hade utdelats och segraren hyllats uttalde de svenska generalen för festligheterna,”En seger för hela Europa”, för vilket Europa?

Är det verkligen fred “vi” vill ha?


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *