Klyvnadens tid

Eftersnack demokratikvällen
Anledning till att jag personligen engagerat mig i frågor som har att gör med det mångkulturell projektet är att jag tror att ansvariga politiker och medier nu håller på att passera en gräns där hela det svenska samhället står på spel. Medier och politiker uttrycker och försvarar alltmer en fri invandring. Centerpartiets senaste stämma är bara ett exempel av många på den huvudlösa omsvängning som nu håller på att ske.

Genom att gå på demokratikvällen tänkte jag skapa mig en bild av hur de styrandes politiska projekt, mångkulturalismen ger sig tillkänna och får ett östvärmländskt avtryck blir Kristinehamnskt. Att på något sätt skapa lite oro, få upp ögonen för vad som håller på att ske, var nog också min kanske något övermaga förhoppning.

Att Öyvind Åsberg var kvällens centralfigur, Kristinehamn egen lille Karlsson, var naturligtvis att vänta, liksom att hans estetelver skulle stå för mycket av underhållningen. Det blev så en gymnasieklass och dess lärare, som satte mycket av färgen för hur Kristinehamn genom den lokala demokratin skulle ta sig an framtidens mångkulturella globaliserade värld.

Kvällen avlöpte enligt mitt klena minne i korta ordalag så här.
Den akademiska första halvtimmen fyllde estetelevernas eget band med instrumental musik. Därefter genomförde dess elever en liten föreställning på temat från en mycket känd politisk anekdot från 30-talets Tyskland. Ofta berättad under mina egna 70-tals år. Den går som följer, ungefär:
“Först kom dom och tog judarna, men jag protesterade inte för jag är ingen jude.
Sen tog dom kommunisterna, men jag protesterade inte för jag var inte kommunist.
Sen hämtade dom socialisterna, men jag protesterade inte för jag var inte socialist.
Sen tog dom medlemmar i fackföreningarna, men jag protesterade inte för jag var inte medlem i någon fackförening.
Sen kom dom och tog mig, men då var det ingen kvar som kunde protestera.”

Därefter höll Anna Lena Lodenius ett längre anförande som byggde på hennes studier av hur olika orter framför allt i norden misslyckats men även i någon mån lyckats med att hantera det mångkulturella samhällets spänningar. Talet var dessutom en hyllning till globaliseringen som spänner över hela världen. Hon menade att den var av godo och inget man kunde göra något för att motverka. Det gällde istället att på det lokala planet hitta en modell för demokratin och dess överlevnad.

Den diskussion som sedan ägde rum med representanter för ortens politiska partier kom mycket att handla om just den lokala demokratin dess utveckling och/eller eventuella överlevnad. För att få lite fart på det hela krävdes något mer än de lokala politikerna, och för den insatsen stod en herre från den lokala tidningen NKP, som fördelade ordet mellan utfrågarna f.f.a. några elever från Kristinehamns skolor och de svarande kommunalpolitikerna. Även publiken inbjöds till att ställa sina frågor vilket också utnyttjades av några stycken, däribland jag själv.
Eftersom jag redan innan, på NKP:s uppmaning skickat in några frågor, så trodde jag att det problemet var över för min del. Där misstog jag mig grundligt för ingen av de frågorna togs upp.

Dessa var:
Att göra Sverige till en nödhamn för flyktingar är tilltalande på flera sätt. Men är det rimligt för att ett litet land i Europas utkant att klara av denna roll?
Har förespråkarna för massinvandring de politiska verktygen som skapar arbeten, eller delar de som finns på ett rättvist sätt?
Är Sveriges skuldkris inte lika allvarlig som det krisdrabbade Greklands? Bygger inte vårt banksystem precis som Greklands på att bankerna kan förfalska penningmängden som skuld vid utlåning? Är i så fall inte en reformering av banksystemet den enda vägen till en tillfrisknande ekonomi?
Manar det som händer i Grekland inte till eftertanke?
Under kvällen ställde jag istället två frågor. Den första direkt efter Anna Lena Lodenius föredrag.

Jag tycker att din beskrivning av globaliseringen tecknades i alldeles för positiva och rosenröda ord. De krig som nu pågår och de flyktingströmmar de skapar är långtifrån något positivt, inte heller de problem de skapar för de länder, som av humanitära skäl och internationella avtal, som måste ta hand om dessa flyktingströmmar. Med anledning av sagda och den oproblematiska synen på det mångkulturella samhället undrar jag om vi inte skulle haft en värld med större kulturell mångfald om indianerna på den nordamerikanska kontinenten hade lyckats samla sig till motvärn mot den Europeiska kolonialiseringen, om de lyckats stoppa denna invandring?

Anna Lena Lodenius svarade på frågan med att hävda att det inte var hennes mening att skönmåla globaliseringen, vilket hon ändå fortsatte med under resten av sitt svar. Något svar på den enkla raka frågan fick jag inte.

I slutet av utfrågning ställdes politikerpanelen inför frågan: Vilken är den största demokratiska utmaningen och problemet.

Den största demokratiska utmaningen vi står inför är vad vi ser i Grekland idag. Och allvaret av vad som händer där kan vi kanske få en liten föraning om när vi hör Alexandra Paskalidous tårar när hon i direktsändning skall redogöra vad som sker i hennes Grekland. Sverige har en lika stor skuldsättning som Grekland och som resten av de länder som nu sitter i bankernas skruvstäd, det är bara en tidsfråga innan vi här står för samma problem. Vad tänker ni göra åt de svenska bankerna för att vi inte skall hamn i en grekisk situation?

Den ende som egentligen besvarade frågan var Roland Leben kristdemokraterna som hävdade att den svenska skuldsättning var sund och grundade sig på realvärlden i fastigheter och därför inget att oroa sig för.

Jag tror inte att de svenska ekonomer som satt sig in i den svenska fastighetsmarknaden inte också har upptäckt uppblåsta värden i denna marknad. Det har åtminstone OECD-ekonomerna gjort i värderingen av den svenska ekonomin.

Demokratikvällen var ett famlande kring demokratins problem och även om det gjordes försöka till att sätta ord och ge det kropp, så var det något som fattades. I eftersnacket gjordes försök att fånga vad det var.

Med en veckas distans är mitt svar på vad som fattades: Det var att den grupp av Kristinehamnare som mellan skål och vägg har helt andra åsikter än den välmenande nyliberala medelklassens syn på invandring och det mångkulturella samhället. Ingen av dem hade en röst, ingen talade för dem, ingen gav röst åt deras oro.

Anna Lena Lodenius skönsång över globaliseringen lämnade även den en känsla av att inte allt kan vara så enkelt, att det var något som saknades. Den globalisering som Anna Lena Lodenius inte beskrev är ju också de krig i vilka också Sverige har deltagit, eller gett sitt politiska stöd. Krig som drivit och driver miljoner människor på flykt. Vilken roll har dessa krig i det mångkulturella projektet, är de kanske en förutsättning?