Klyvnades tid

Det populistiska manifestet.

10 feb , 2019  

”En skolad men numera avfällig marxist” brottas med sin samtids politiska kaos. Det handlar om Patrik Engellau som i Det goda samhället samlat en rad skribenter, av skiftande bakgrund, erfarenheter och ståndpunkt.  I sin senaste krönika söker han driva på populisterna för att formulera sin vision, ett politiskt manifest för vår tid. Att det framför allt är populister som behöver skärpa sig tar han statsministerns ord för. Ur regeringsförklaringen: Runtom i Europa breder högerextrema rörelser ut sig. I flera länder har krafter med en antidemokratisk agenda nått ända fram till regeringsmakten. Men i Sverige står vi upp för människors lika värde. Vi väljer en annan väg. 

Eller hur skall vi förstå att denna uppmaning ensidigt riktas till populister(läs höger)? Det är ingen tillfällighet att Patrik Engellau  använder Marx’s och Engels’ Kommunistiska Manifest som mall och föredöme. Efter några väl valda citat så avslutar han:

Marx och Engels sista punkt visar att kommunismen år 1848 var mer globaliserat välutvecklad än populismen är idag eftersom den hade lyckats samla sig och till en internationell programförklaring som samtidigt publicerades på sex språk. Det borde även vår tids europeiska populistpartier göra för definiera sin agenda, bli lite seriösa och slippa anklagas för att sakna politik.

Det är svårt att förstå hur dessa hyllningar kan komma från en ”avfällings” penna. En fortsatt läsning ger klara besked om att här har aldrig en frigörande uppgörelse med marxismen ägt rum. Endast en bekväm anpassning av gamla ståndpunkter till den nya tidens krav. Tyvärr verkar detta vara mer regel än undantag då det gäller aktörer på den politiska scen med rötter i vänster och marxism. Det finns knappast någon ideologisk, filosofisk uppgörelse med marxismen bland svenska intellektuella. Tage Lindboms Myt i verkligheten är det närmsta vi kan komma en uppgörelse. Trots sina förtjänster så viker sig Lindbom för Marx ekonomiska analys. Vilket jag personligen anser vara hans bidrags stora brist. Det är på grund av denna situation som Patrik Engellau kan ställa frågan som följer: När ska populistpartierna mogna så långt att de kan formulera ett gemensamt Populistiskt Manifest på samma vis som tidigare kommunisterna?

Så här trodde jag endast fullfjädrade marxister och organiserad sektvänster kunde ställa frågan. De som inte tagit del av mellankrigstidens polemik mot marxism , kommunism, och socialism men som däremot matats med 68-generationens historieskrivning känner inte till vad herrarna Marx och Engels sysslade med då det begav sig. Den socialdemokratiska renhållningen mot kommunister ägde framför allt rum på det organisatoriska planet, främst inom fackföreningsrörelsen, vilket satte ringa spår i politisk och ideologisk polemik.

Att återknyta till alla dess diskussioner tar tid. Av den anledningen skrev jag in en kommentar till artikeln som beskrev skillnad mellan den revolutionära marxistiska rörelsen och den reformistiskt socialdemokratiska. En slags övergripande analys. Det var inte minst detta omdöme som fick mig att reagera och skriva kommentaren:
Kommunisterna lyckades efter avsevärd inre förödelse, förvandling och avknoppning i ibland mindre våldsbenägna rörelser – den svenska socialdemokratin till exempel – ändå sätta sin prägel på hela 1900-talet.

Så till min kommentar:

Att formulera det politiska manifestet får vår tid faller inte enbart på populisternas axlar. Ställ den uppmaningen till alla, rikta den inåt.

Vad kan man då lära av Marx och Engels polemiska pamflett och politiska huggskott. Önskar du upprepa dess historia se Manifestet som en positiv lärdom. Om inte, sök de negativa lärdomarna.

När vi nu har facit över marxismen borde väl inte valet vara så svårt. Det som kännetecknar de totalitära ideologier som tog religionernas plats under 1900-talet, var att de endast kunde segra genom kriser och krig. Bolsjevikerna växte ur första världskrigets skyttegravar och vegeterade på dess andliga utarmning och mänskliga katastrof. Hitler lyftes genom den misär 30-talskrisen skapade in i maktens finrum. Detta gäller alla totalitära ideologier, värt att tänka på när nu islam knackar på vår dörr.

Var Socialdemokratin marxistisk? Den var materialistisk, modern men inte totalitär och totalateistisk, den var inte jakobinsk fördemokratisk men ärvde stora delar av den ekonomiska analysen i synen på privat egendom. Den var marxistisk i sin syn på kapitalackumulationen, som den liksom Marx gjorde till naturlag. Den var som Marx mer fientlig till bönder och till ”småborgare” än till det framväxande industrikapitalet. Socialdemokratin stod visserligen för ett arbetarideal i den strävsamma skötsamma arbetaren, i motsats till den revolutionära hulliganen och romantikern, men lyckades inte formulera kollektivet politiskt på något annat sätt än Marx, genom att definiera arbetarklassen som egendomslöst, som industriproletariat.

Den som vill göra en politisk insats genom att fila på ett manifest har en 1900-tals historia att göra upp med. Dess dominerande ideologi att förstå till innehåll och verkningar.

Tilläggas måste: Socialdemokratin var nationalistisk, de var reformister och demokrater inte våldsdyrkande revolutionärer. Att detta inte endast var ideologiska dimridåer stod fullkomligt klart för Sveriges folk ända till den ideologiska omsvängningen under 1960-talet, då framför allt den antikoloniala rörelsen förändrade perspektiven.

På vilket vis har då dess rader skingrat ideologiska dimmor och vidgat perspektiven och skapat tidsdjup för att rätt sätta retoriken i ett populistiskt manifest? Personligen känner jag det som att inga stenar har flyttats, allt arbete återstår att göra. Marxismen ligger fortfarande fast förankrad på sin stenpiedestal, trots att dess manifest har malts ner mot verklighetens prövosten har dess teorier fortfarande dragningskraft på ny generationer. Marxismen låter sig inte avfärdas av likhögarna som kantar dess väg. Dess bästa argument måste nu prövas, dess förmåga att skapa de politiska kollektiv som flockdjuret människan inte klarar sig utan, måste förstås och ersättas med ett manifest vars förmåga ligger i att samla, inte klassen men mänskligheten.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

 

 

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *