Krig&Fred,Marxism

Geopolitikens dikotomi.

26 Okt , 2017  

The Saker har skrivit en artikel ”Är kommunismen verkligen död?”. Den har översatts av svenska marxister som återigen fått en bekräftelse på att ”kommunismens spöke” lever, enligt The Saker ”har (den) en ljus framtid”. The Saker utgår ifrån att det bara finns två alternativ, antingen kommunism eller så blir det kapitalismen, onekligen underbara alternativ. Nu är det ju så att det redan finns ett tredje, den uppåtstigande supermakten, folkrepubliken med miljarder i bondehopar som mänskligt kapital. Accepterar vi The Sakers dikotomi så blir det syntesen som segrar, allt enligt dialektiken. 

I sin prövning av de två systemen håller han fast läsaren i sin geopolitiska dikotomi. Varför inte stiga ur detta tankens skruvstöd. Varför hänga kvar vid ideologiska kadaver som ställer folken som åskådare inför globalisternas framfart. På den punkten sviker The Saker, trots att han likt Judas förnekar att han är marxist-leninist, trots att verkligheternas socialism lade näsan i vädret för snart trettio år sedan, trots att kapitalismen med bara några årtionden av politisk och ekonomisk globalisering har försatt världen i en kedja av regionala ekonomiska kriser, toppat med världskris 2008. Och exakt som marxist-leninisterna själva, skyller han kommunismens nederlag på kapitalisterna, ”på yttre faktorer”.

The Saker ansluter sig till den av Marx konstruerade ideologiska finten, som gör att deras analys inte värderas och diskuteras som en bland andra. Det är ekonomin som bestämmer säger marxisten, vilket nästan alltid mekaniskt tillämpat ställer det mest på huvudet. Att  det är ekonomin som bestämmer motsäger Marx själv genom sin revolutionära inställning. Marxismens omvälvande roll i 1900-talets historia dementerar det också. Det är idéerna som bestämmer, det är därmed inom politiken som vår framtid avgörs, där förhoppningsvis demokratin leder till att de bästa idéerna överlever. Det är också därför som kommunismen och därmed kineserna har en fördel. Med rätt idéer blir de en upplyst diktatur. Kan Kinas nuvarande ekonomiska väg jämföras med Japan fram till 1990-talet då USA tvingade dem att ansluta sig till de nyliberala principerna.

Ekonomin styrdes av centralbanken genom ”fönsterstyrning”. Vilka sektorer av ekonomin och vilka företag som skulle få tillgång till krediter bestämdes av en manchurisk härskarkast, vilket gällde även efter andra världskriget. Det japanska undret bestod till stor del av en planerad ekonomi med hög tillväxt. En grundförutsättning är att staten och dess centralbank har kontrollen av penningskapandet, sedelpressarna.  Det är alltså inte så att en planerad ekonomi inte skulle kunna fungera. Den sovjetiska centralstyrningen är av annat slag, den var del i ett system med politisk terror. En politiskt styrd centralbank går ypperligt att förena med fri företagsamhet och privat egendom. Kapitalets roll i samhällsekonomin skulle dessutom ytterligare kunna beskäras så att de anställda hade större inflytande över arbetsorganisationen. Börserna och aktiebolagen och deras makt och betydelse kan regleras. Finanskapitalet skulle protestera, men följden skulle inte vara att kapitalismen eliminerades, småföretagande och fri konkurrens skulle öka. Bara detta nedslag i systemets kreditgivning visar att vi inte behöver låta oss nöja med val mellan två statiska system. Världen är ingen dikotomi..

Kan skruvarna i det kapitalistiska systemet justeras och till och med bytas ut, så är det möjligt också med kommunismen. Av den anledningen känns The Sakers ståndaktiga försvar av Sovjet, inte till hans kommunisms fördel, tvärt om. I The Sakers värld var tydligen Sovjet så allsmäktigt att det omöjligen kunde kollapsa, han framstår nästan som en reinkarnation av Stalin själv i sin trosvisshet. Nej, Sovjet ”kollapsade aldrig… Det nedmonterades uppifrån av ledarna i kommunistpartiet..”  hävdar The Saker. Jojo men då hade systemet redan imploderat, dess ekonomiska och politiska potentialer var underminerat.

Så ställer The Saker den generösa frågan: är kommunismen en livsduglig ekonomi? Men svaret söker han helt inom det kommunistiska systemets begreppsapparat, rädslan för andra perspektiv håller i sig. Frågan om ”socialismen i ett land” är möjlig, eller om det krävs ”världsrevolution” har tydligen även fångat Saker. Men varför skall en ickemarxist över huvud taget bry sig om denna teoretiska eskapism. Världsrevolution, med målet en kommunistisk världsdiktatur, var något som Marx såg som en möjlighet redan 1848(sic), beskrivet i klasstriderna i Frankrike 1848, då Marx stödde 40 tusen beväpnande arbetar för att ta makten i Paris. Marx fantiserade, möjligen en reflektion i efterhand, om att denna hopplösa strid skulle kunna provocera fram ett världskrig. onekligen optimistiskt. Men att idag under kärnvapnens tid fantisera om världsrevolution är halsbrytande. Idag är istället freden av högst förklarliga skäl en av de flesta kommunisters viktigaste fråga. Men som sagt hur skall en ideologi kunna undvika världskrig då den själv satt världsrevolutionen på dagordningen.

Sen kommer ett allmänt försvar för kommunismen. Jag citerar det rakt av för läsarna egen bedömning. Har The Saker några steg att erbjuda alla som vandrar i förhoppningen att en annan värld är möjlig.

. I själva verket – nej. För det första uppnåddes aldrig kommunismen som sådan i SSRU enligt den officiella sovjetideologin, utan bara socialism. Detta är varför landet kallades Socialistiska Sovjetrepublikernas Union. Kommunismen sågs som ett mål. Socialismen som en oundviklig mellanliggande övergångsfas. Att säga att kommunismen misslyckades i SSRU är lika logiskt som att säga att en halvfärdig byggnad misslyckades med att ge fullgott skydd. Kina har naturligtvis inte ”misslyckats”, till att börja med. Pol Pots Kampuchea var förmodligen ett (förskräckligt) försök att bygga ett sant kommunistiskt samhälle över en natt, men detta motsäger i sig marxismens historiskt-dialektiskt materialistiska teori som uttalar behovet av en socialistisk övergångsfas. Vad beträffar DFRK så är dess ideologi inte marxism eller kommunism, men Juche, som är mest en avlägsen släkting. Så nej, dessa få exempel företräder nästan ingenting, om bara för att urvalet är för litet för att vara relevant och för att ingen av dem kvalificerar sig som ”testfall”.

Om det inte vore för Saker bristande kunskaper i Marx filosofi skulle jag ta honom för en krypto-marxist. Hans försvar för det sovjetiska systemet är trosvisst, optimistiskt och fantasirikt trots att han endast försvarar maktstrukturen, kommunismen för vad den levererat i kampen mot den västerländska kapitalismen.  Med tanke på vad USA:s äventyrliga krigspolitik lett till så är det en jämförelse där poänger kan rads upp. För redan frälsta är det bekräftande och lustfull läsning, men för en icketroende, för en historiskt kunnig skeptiker, framstår texten som ett aktstycke i förnekelser.

Exemplet Pol Pot är ett av Sakers kreativa försöka att snacka bort, att förneka det som skaver. Och visst kan man invända att Pol Pots blodiga äventyr i Kampuchea inte följde det historiematerialistiska schemat, men gjorde de ryska och kinesiska motsvarigheterna det? Det finns en motsättning redan i skillnaderna mellan Marx och Engels på hur de värderar det marxistiska systembygget i förhållande till dess revolutionära kärna, där klasskampens praxis, klassens förutsättningslösa kamp för sina intressen, står i förgrunden. Varken Ryssland  eller Kina var utvecklade kapitalistländer med en stor och välorganiserad arbetarklass, som enligt den historiska materialismen är förutsättning för socialism. Saker måste nog lära sig acceptera att även Kampuchea är en del av det marxist-leninistiska experimentet.

Enligt Marx ekonomisk-filosofiska teorier är det ekonomiska förhållanden som ytterst styr alla slags utveckling. Med stöd i denna dogm, detta axiom, har teorin om imperialismen formulerats: Imperialismen är kapitalismens högsta stadium(Imp-Teorin). Teorin är bl.a. Lenins bidrag till att hålla den socialistiska rörelsen fast vid Marx revolutionära väg och behovet av att krossa kapitalismen i en väpnad kamp om statsmakten. Till denna marxist-leninistiska trossats ansluter sig The Saker:

Marxismen-leninismen uttalar klart att kapitalismen byggs på förtryck av de svaga och att imperialismen är kapitalismens högsta stadium. Vi behöver inte hålla med om detta argument (fast jag personligen gör det väldigt mycket), men inte heller kan det avvisas helt enkelt bara för att vi inte tycker om det. I själva verket skulle jag hävda att vederläggning av det bör vara ett nyckelelement i vilket som helst allvarligt menat avvisande av kommunism.

Varför skulle ett avvisande av Imp-teorin betyda att kommunismen måste gå samma vägen? Med tanke på hur nu Kina möblerar om i den marxistiska systemet så varför måste då Saker hålla fast vid marxismen som ett totalitärt enhetligt teorisystem? Nej, det avvisande av Imp-teorin som jag nu kommer att utveckla betyder inte att marxismen i övrigt faller som ett korthus, och att kommunismen går samma väg. Ni kan lugnt läsa vidare, inget dramatiskt kommer att inträffa.

Kapitalism är ett ekonomiskt system, det är inget politiskt system, det är ingen ideologi. Imperialism är kapitalismens politiska system. Det är så jag uppfattar denna teori. Vad vill man då säga med detta? Jo att det är kapitalismen som är orsaken till krig. Kapitalism leder tvångsmässigt till krig, det är kärnan i Imp-Teorin, som samtidigt ger socialisterna det bästa tänkbara argumentet för att störta kapitalismen. Här är nyckeln till evig fred, och vem vill inte ha det.

Men hur kan ett ekonomiskt system vara orsak till krig? Det är inte bara marxist-leninister som anser det, även frihetliga riktningar på högerkanten och nationalsocialister(NS) hemfaller åt liknande argumentering. Då brukar det heta: ”All wars are bankers wars”. För NS sitter förbindelsen mellan ekonomi och politik som krökningen på bankdirektörernas näsan.

Clauswitz står för den korta kärnfulla definitionen av krig, vilken är en god utgångspunkt för en fortsatt undersökning.

WAR IS ONLY A CONTINUATION OF STATE POLICY BY OTHER MEAN. Krig är politikens fortsättning med andra medel.

Nej krig är ingen olycka, det är ingen naturkatastrof, det är inget som definieras av mänsklig ondska eller aggression. Det är inget som växer spontant ur sociala förhållanden. Krig är en kollektiv mänsklig viljeakt. Krig kräver alltid mänsklig mobilisering, det är här ideologierna kommer in. Ideologierna ligger närmare till som orsak för krig än vad ekonomiska förhållanden, eller förändringar i det ekonomiska livet gör. Förändrade ekonomiska förhållande leder kontinuerligt till förändringar och skiften i ideologi och politik, men det är politiken som är mänsklighetens kommandobrygga.

Låt oss avslutningsvis gå tillbaka i historien för att se vad som drev fram krig.

30-åriga kriget föregicks av reformationen vilket ledde till en ny politisk formering av Europa. Bondekrigen under 1500-talet var tidiga förebud om vad som skulle komma att hända.

Upplysningstiden kulminerade i jakobinernas politiska revolutioner och avslutades med Napoleons krig för att rita om Europas politiska karta.

1900-talets två världskrig är modernitetens och dess ideologiers världskrig. Det fjärde ståndet leddes av intellektuella som hade världskrig som ideologiskt fundament och politiskt program, den andra internationalen. Jan Myrdal har en helt annan syn på orsakerna till varför de socialistiska partierna misslyckades att stoppa kriget. Som Lenin lägger han skulden på högersocialdemokraterna.

Myrdal tar upp en av vår tids mest brännande frågor, freden och ”revolutionen för freden”. För det är just på detta dualistiska sätt som marxisters fredssträvande får substans. För marxister nås fred genom revolution, dvs krig, och följdriktigt var en av huvudparollerna i den socialdemokratiska fredskongressen 1912 i Basel: KRIG mot Kriget. Ture Nerman i ”Allt var Rött” sid 135:

Basel blev en stor upplevelse. Andra internationalens sista världskongress…… 469 delegater , ett surr av allehanda språk. Över tribunen en eldande deklaration: ”Proletärer i alla länder fören er” och ”krig mot kriget” på de tre stora kulturspråken. 

Hur skulle detta kunna vara ett politiskt verktyg för att hålla världen samman i fred? Tre språk och inte lär det hjälpa med bombastiska deklarationer om kulturspråk. Det är denna kongress löfte om att i respektive länders parlament rösta mot krigskrediter och därmed resa fanan för fred som Myrdal ser som valet för ”förnuft” och ”verklig förändring”. Men det var ingen förnuftig fred som Andra Internationalen erbjöd Europas folk utan ”Krig mot Kriget” för det internationella proletariatets organisatoriska förverkligande genom en världsstat.  Vad den internationella arbetarrörelsen erbjöd var inte fred, utan världsrevolution och därmed världskrig.

Inför andra världskriget sitter två totalitära vänsterregimer mobiliserande klass mot ras vid makten i två av Europas stormakter. Tillsammans startar de andra världskriget genom ribbentrop-molotovpakten 1939.

Vilka ideologier är det som vägleder USA-imperialismen, det är en ytterligt intressant fråga som The Saker borde vara expert på. Är han det? Vilket svar har han i så fall? Om han inte har något svar, vad beror det i så fall på? Kan dessa rader möjligen ge några ledtrådar och inspirera till ett undersökande arbete.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

 

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *