Marxism

Kommunisten om Bolsjevismen.

19 Jun , 2017  

På bordet ligger en osprättat exemplar av ”Bolsjevismen i teori och praktik”, med posten kom den, omsorgsfullt förpackad i tre lager papper, från ett av den skrivna kulturens riddare i vårt land, ett antikvariat ansluten till portalen Bokbörsen. Ännu ej läst, men så kommer den inte att uppleva sin hundraårsdag, utgiven 1921,och översatt av Else Kleen som den är.  Bertrand Russel, en av vår civilisations stora personligheter, är författaren, för min egen generation evigt förbunden med sin Russeltribunal om USA:s krigsbrott i Vietnam. Men varför är den ännu ej läst?

Kanske var den skänkt som gåva från en välmenande släkting till en ungdom på den politiska barrikaden, för vilken Bolsjevismen fyllde ett existentiellt behov? Bolsjevismen var för miljontals törstande själar ett hopp om en ny framtid, ett uppstigande ur en civilisations förnedring, ur världskrigets skyttegravar, av lera, blod och tårar. Bolsjevismen sände ett politiskt hopp, om en lösning på  modernitetens och kapitalismens skavande problem, om ett mänskligare rum för jordens massor, och som sådan sänder Bolsjevismen bland starkt glesnande skaror ännu en förhoppning.

Bolsjevismen i Teori och Praktik” är skriven efter några månaders resa i Ryssland över årsskiftet 1919-20. Den är oöverträffad som ögonvittne till en politisk rörelses triumf i segrande elände, som påverkat oss alla. ”Bolsjevismen i Teori och Praktik” borde ges ut på nytt inför hundraårsminnet över en revolution vars omvälvande kraft och förstörelse världen ännu inte hämtat sig.

Relaterad bild

I förordets första stycke visar författaren, som snart når sin femtioårsdag, prov på sitt insiktsfulla perspektiv:

Den ryska revolutionen är en av världshistoriens storvulnaste händelser. Jämförelsen med den franska revolutionen är självfallen, den ryska är dock av ännu större betydelse. Den inbegriper mera i samhällets dagliga liv och struktur, den gör också mer för att omforma människors åsikter.  Skillnaden kan exemplifieras genom skillnaden mellan Marx och Rousseau: den senare sentimental och mjuk, vädjande till känslan, utplånande alla hårda motsättningar, den förra systematisk som Hegel, fylld av en hård intellektuell självkänsla, vädjande till den historiska nödvändigheten och till industrins tekniska utveckling, utmålande mänskligheten som  i de allsmäktiga materiella krafternas grepp.

Revolutionen lever fortfarande segerrusig och full av framtidstro, och ännu har inte Lenin och Trotskij visat sin gränslösa tilltro till sin rörelses allsmäktighet genom krossandet av upproret i Kronstadt vårvintern 1921. Allt vad vi vet idag låg ännu dolt, men Bertrand Russel vände upp den franska revolutionens spegel och lät bolsjevismens  ”ljus” reflekteras in i framtiden och vad han såg tilltalade inte. Hans varningar spreds såldes men lästes  inte, inte av dem för vilket de skulle gjort skillnad. Kommunisternas tid var nu och de hade inte tid att lyfta blicken för att reflektera. Det revolutionära lokomotivet  hade fått fart och lät sig inte stoppas. Russels avfärdande är ändå ingen knuff tillbaka i skyttegraven, han ser problemen men tror inte att bolsjevikerna har annat än nya gravar att erbjuda.

Jag tror att kommunismen är nödvändig för världen, och jag tror att Rysslands hjältedåd har eggat människors hopp på ett sätt, som var oundgängligen nödvändigt för kommunismens framtida förverkligande. Sedd som ett storslaget försök, utan vilket den slutliga framgången skulle vara mycket oviss, förtjänar bolsjevismen hela den framåtskridande mänsklighetens tacksamhet och beundran.

Men den metod, på vilken Moskva söker omsätta kommunismen i handling, är en pionjärmetod, hårdhänt och farlig, alltför hänsynslös för att medräkna på debetsidan den opposition den frammanar. Jag tror icke att en varaktig och önskvärd form av kommunism kan vinnas på detta sätt. Det nuvarande läget syns mig kunna utlösa sig på ett av följande tre sätt: antingen bolsjevismens nederlag  till följd av kapitalismens ansträngningar eller bolsjevismens seger, åtföljd av ett fullständigt negligerande av de ursprungliga idealen samt av ett imperialistiskt styrelsesätt av napoleonsk art, eller,slutligen, ett fortsatt världskrig, under vilket civilisationen går under och alla dess manifestationer, inklusive kommunismen, glömmas.

Två av förutsägelserna har redan paraderat över historiens scen, och den tredje hänger fortfarande som en mara över mänskligheten. För Marx som levde i Napoleonkrigens skugga var krig och revolution oskiljaktiga, världskrig och världsrevolution var synonymt. Lenin placerade freden som en politisk kuliss mellan kriget och revolutionen och världen tog den politiska retoriken för sanning. Allt en konsekvens av första världskrigets krigströtthet och den pacifism som växte i dess förnedring. Freden inte kriget har allt sedan dess tjänat som verktyg för revolutionen, vilket kräver ”kriget”, ja framför allt världskriget som hot och demon. Kärnvapenkriget har under sista halvan av 1900-talet tjänat som kontrast, svart moln, som ideologisk inpiskare in mot socialismen ljusa sol. Det globala finanskapitalet har hittat en annan hävstång för att driva sin internationalism, klimatapokalypsen. Dagens marxister ställer upp och blir det ideologiska klistret, över tidsperioder och politiska paradigmskiften. Den väpnade revolutionen har samtidigt förlorat sin realism. Vi befinner oss i en ny värld där Marx kommunistiska manifest inte längre skänker ett förklaringens ljus. Senast Marx manifest gällde för att vara sant var vid femtioårsfirandet av oktoberrevolutionen, då var revolutionens soldater av politiskt flyktigare material, vi rör oss i studentrevoltens tid.

Ett referat av Bolsjevismens teori och praktik kan av utrymmesskäl endast bli fragmentariskt och i snävaste bemärkelse sammanfattande. BR bemöter helt enkelt Bolsjevismen på alla avgörande punkter. Han motsäger och bevisar att deras analyser inte håller. Genom sin filosofiska skolning är han väl skodd att diskutera den historiska materialismen. Han reder ut den geopolitiska situationen som tydligt visar att det revolutionära våldets väg inte är framkomlig, framförallt inte i Europas mest industrialiserade länder. Historien har givit honom rätt.

Bertrand Russel definierar sig själv som kommunist och i det avslutande kapitlet försöker han skissera på en politiks linje som skull kunna leda till framgång. Han har en central invändning till den tredje internationalens marxistiska strategi.

Det slags revolution, som de rekommenderar, är aldrig uppnåelig utom i tider av nationella olyckor; ett militärt nederlag synes till och med vara en nödvändig förutsättning därför. Följaktligen kan genom denna metod kommunismen endast införas, där livsvillkoren äro dåliga, där demoralisation  och allmän upplösning göra en lyckosam utgång så gott som omöjlig och där människan befinna sig i ett tillstånd av hänsynslös förtvivlan , som är synnerligen ogynnsam för all industriell nydaning. Skall kommunismen ha en rimlig utsikt att få visa vad den duger till, måste den upprättas i ett blomstrande land. Men ett blomstrande land torde knappast sätta sig i rörelse på grund av de känslor av hat och allmän förstörelse, som anläggs av den tredje internationalen………För allt detta erfordras mindre våld och förstörelse, mera tålamod och konstruktiv propaganda, mindre vädjan till det väpnande våldet hos en handlingskraftig minoritet.

Bertrand Russel föregår med denna kritik den marxistiska utvecklingen utifrån ett enkelt men konstruktivt perspektiv. Marxismen stagnerade i de realsocialistiska byråkratierna men erövrade professorsstolar genom ”marschen mot institutionerna”, ett betydligt fredligare sammanhang.  Det som kännetecknade den tredje internationalen  under mellankrigstiden med våldsamma uppgörelser med fascism överlevde inte det andra världskriget i de traditionella kommunistiska rörelserna. Däremot inspirerade marxismen till ny terrorism, i Palestina för att möta den Israeliska av bolsjevism inspirerade statsterrorismen, i Tyskland, Röda Arméfraktionen, under ockupationsliknande förhållanden,  på Irland en till terrorism inspirerad nationell rörelse mot Brittiska kolonialism.

Bertrand Russel satte fingret på behovet av en uppgörelse med den borgerliga jakobinism. I dess ställe fick vi en delning i en akademisk kulturmarxism och ett fortsatt hävdande av de marxistiska dogmerna i traditionella kommunistiska partier. Delarna lever fortfarande i en samverkande symbios och karakteriseras av frånvaron av en uppgörelse med den marxism som för sin överlevnad formats om och anpassats till efterkrigstidens verklighet. Den fredliga och pacifistiska förändring som Bertrand Russel ansåg nödvändig håller istället på att arbeta sig in i de kommunistiska rörelserna genom dess praktiker och ungdomliga  aktivism, och genom det inflytande marxismen skapat genom ”marschen mot institutionerna” inom medier, kulturelit och akademier.

Det är inte längre den tredje internationalens marxism som var Bertrand Russels problem som vägleder dagens vänster. Den har genomgått en metamorfos där andra delar av dess idéer skjutits i förgrunden. Istället för de våldsamma metoderna har de kommunistiska målen kommit i förgrunden genom slagorden om ”allas lika värde” och ”åt var och en efter behov och från var och en efter förmåga”. Det är uppenbart att dessa löst formulerade och icke förpliktigande paroller haft en stor politisk förändringskraft. De har erövrat institutionerna och tillsammans med globaliseringens krafter skapat en universalism med målsättning att riva alla gränser. Det är den av Bertrand Russel efterfrågade fredligheten som nu skapar den politiska kraft som omvandlar världen mot ett globalt paradis, den nya världsordningen.

Kring slagordet om ”allas lika värde” har en diskussion förts. Vad gäller ”åt var och en efter behov från…” som är hårdare knutet till den marxistiska idétraditionen råder ännu tystnad. Marxister som skyr ideologiska uppgörelser vilar tryggt i de egna dogmerna, kommer inte att bidra till att reda ut dess betydelse och konsekvenser.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson
Bildresultat för Russel Bolsjevismen

Den stora baksmällan.


2 Responses

  1. Kgb35 skriver:

    Var det inte Russell som förespråkade utrotning av någon grupp som inte var till nytta för samhället, enligt honom?

    • Evert Larsson skriver:

      Har ingen aning. Men onekligen ett intressant spår. Kommer du på något mer så hör av dig. Den enda bok jag läst av Bertrand Russel är den här, så jag är inte speciellt bevandrad i hans filosofi. Den engelska överklassen är ju lite speciell.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *