Klyvnadens tid

Eftersom det mesta som skrivs om “hyperinflation” inte handlar om hyperinflation och dess drivkrafter, så får citattecken kring hyperinflation duga till dess vi får ett bättre ord för problemet. Verklighetens hyperinflation har mycket lite med inflation att göra, vilket inte gäller vanföreställningen “hyperinflation”. Under de senaste åren har varningarna för att den värsta av ekonomisk mardrömmar skall inträffa, duggat tätt. Det är med osminkad skadeglädje som vänstern ekat varje förutsägelse om dollarimperiets fall i massförstörelse av penningvärde. Som exemplevis på Newsvoice Januari 2014 då helvetet förutspås braka lös redan på våren samma år. Det är inte alltid som förutsägelserna är så skarpa att verkligheten klipper till med sin tillrättavisning inom några månader. Det bidde inte ens en tumme. Har Newsvoice lärt något av läxan? Det verkar inte så, för efter sex års betänketid kommer ytterligare bidrag till missförstånden kring “hyperinflation”. Den här gången handlar det om Zimbabwe och den hyperinflation som faktiskt ägt rum. Hur kan det då bli  så fel, när verkligheten ligger serverad, och som en öppen bok, bara är att läsa in? Politiskt korrekthet, ideologiska vanföreställningar fungerar som en kognitiv valla och gör det möjligt att med bibehållen självaktning glida över verkligheten.

I det aktuella fallet gäller det att tvätta 1980-talets revolutionära hjältar fri från “rasism”. “Det var inte Robert Mugabes ekonomiska” osv reformer som diskriminerade vita farmare och orsakade hyperinflationen i slutet av 00-talet. Hade författarna till artikeln i Newsvoice gjort sig besväret att försöka förstå vad som redan 2013 lades under deras näsor, borde inte misstaget passerat. Nämligen denna artikel:

Ovan gjorda genomgång visar att hyperinflation handlar om störningar i realekonomin som brukar sammanfattas under rubriken ekonomisk chock och sammanbrott i produktionsförmåga. …I ljuset av historien kan vi se att hyperinflation utlöses av störningar i realekonomin och att sedeltryckandet är en missriktad följd av och reaktion på realekonomiska problem.

Bakgrunden till hyperinflationen i Zimbabwe från Wikipedia.

Mellan 1991 och 1996 inledde den zimbabwiska ZANU-PF-presidenten Robert Mugabe ett ekonomiskt strukturellt anpassningsprogram (ESAP) som hade allvarliga negativa effekter på Zimbabwes ekonomi. I slutet av 1990-talet införde regeringen jordreformer som var avsedda att vräka vita markägare och lägga deras ägor i händerna på svarta bönder. Men många av dessa “bönder” hade ingen erfarenhet eller utbildning i jordbruk. Många gårdar gick helt enkelt i förfall eller gavs till Mugabe-trogna. Från 1999 till 2009 upplevde landet en kraftig nedgång i livsmedelsproduktionen och i alla andra sektorer. Banksektorn kollapsade också, med bönder som inte kunde få lån för kapitalutveckling. Matproduktionskapaciteten minskade med 45 %, tillverkningsproduktionen med 29 % 2005, 26 % 2006 och 28 % 2007, och arbetslösheten steg till 80 %.

Med ett fall i matproduktionen med 45% är hyperinflation oundviklig. Och logiken bakom är så enkel att ett barn kan förstå den. Åtminstone ett barn som varit hungrigt och försökt stilla sin hunger med att tugga i sig av hushållskassans sedelbunt. Sådana här barnsligheter gäller det förstås att bortse från, så därför enligt Newsvoice:

Okontrollerbar inflation kan orsaka en självförsörjningskris

Den senaste okontrollerade hyperinflationen som Europa har erfarenhet drabbade Weimarrepubliken i Tyskland.

Så kan det låta om man sorterar bort två vågor av hyperinflation som drabbade Europa efter första världskriget. Det gäller en rad länder med sönderslagna produktionssystem efter andra världskriget, och vågen av hyperinflation som följde på Sovjets sammanbrott under 1990-talet. Det stora problemet med förklaringen ovan är fokuset på inflation. Inflation har aldrig varit orsak till hyperinflation. Hyperinflation kan bara utlösas till följd av varubrist. Ditt hungriga och skrikande barn är den rykande pistolen. Vem tömmer inte lädret för den saken skull.

Sedan kommer en förklaring som borde göra dess författare mindre självbelåten:

Den kommersiella exportodlaren i Zimbabwe drabbades alltså av inflatoriska ekonomiska problem långt innan man började kalla det för rasistiska angrepp och idag är matbristen ett stort problem i Zimbabwe.

Ovan citerat är ett tunt bidrag för att dölja vad läsaren redan känner till. Dvs att matproduktionen sjönk med 45%  under millenniets första årtionde och orsakade den första vågen av hyperinflationen redan 2009. Det enda sättet att komma till rätta med hyperinflation är att återställa produktionsförmåga. Se till att butikshyllorna kontinuerligt  fylls i den arbetsdelade konsumtionsekonomi som nu är vår. Om inte så är trixande med nya valutor och betalningssystem meningslöst eftersom de inte påverkar den grundläggande faktorn i orsakssambandet varor – pengar, dvs brist på varor. Försöken att dölja Mugabes rasism bidrar naturligtvis till att stärka de ideologiska och känslomässiga motiven för att gå i land med  bristen på logik i den ekonomiska teorin.

Till Nordbruk och Familjejordbrukanas försvar bör nämnas att de är del i stor gemenskap av vanföreställningar. Missuppfattningar om hyperinflation är vida spridd. Problemet gäller således inte bara den Marxinspirerade vänstertradition de själva lutar sig mot. Alla även libertarianer kring Mises är en del av åsiktsgemenskapen. På deras hemsida  kan vi läsa: Inflation, det vill säga penningtryckande leder till spekulationsbubblor, prisökningar och “hyperinflation”. Så även bland alternativen som drar åt höger saknas förståelse för att ekonomi framför allt handlar om realekonomi. Filosoferna i “DE FRIA” delar samma övertro på pengarnas makt över realia. Deras definition av inflation blir därefter.

Penningmängden finns offentligt på SCB:s hemsida, och om penningmängden svällde med 7% så var inflationen 7% och resten bara en lek med siffror, vilket Riksbanken uppenbarligen ägnar sig åt med sitt inflationsmål på 2%, som endast handlar om prisökning i realekonomin, inte om den hyperinflation som just nu pågår i den finansiella ekonomin.

Hur förvirrat tvärsäkra DE FRIA är blir tydligt då de beskriver det finansiella systemet som monetärmekaniskt. Teorier om att ekonomi i något avseende fungerar mekaniskt öppnar dörrarna för alla slags missförstånd. För de grupper som vägleds av att sin tros karta är överordnat verkligheten är däremot förenklingarna en stor fördel eftersom de avslöjande missförstånden i den interna kommunikationen radikalt minskas

Liknande mekaniskt tankegods dyker allt som oftast upp i diskussioner på sociala medier, som påståendet att: “Ekonomisk tillväxt är utökad penningmängd”. En vanföreställning som om den skulle stämma eliminerar all inflation. När jag länkade till artiklarna om hyperinflation tog diskussionen snabbt slut.

Med detta sneda avstamp i Zimbabwes ekonomiska problem spinner författarna vidare med att utifrån sitt perspektiv dra lärdomar för Sveriges del. Det är svenska Nordbruk och det internationella bondenätverket La Via Campesina som är den politiska grunden för analys och slutsatser. Nyckelbegreppet för deras verksamhet är livsmedelssuveränitet. Frågan är till vad som suveräniteten skall knytas. Till den “lokala” bonden eller den politiska enhet, dvs. landet, staten som bonden tillhör. Som ett av tre “basala krav, omsatt till svenska förhållanden“, framhålls:

Kräv förändringar av olika regler och lagar som enbart gynnar ekonomiska intressen som motverkar en lokal självförsörjning.

Som ett råd för att minska risken för hyperinflation i ett land med endast 50% självförsörjning, är “lokal självförsörjning” meningslöst. För att förhindra hyperinflation krävs en beredskap som kan möta en situation då transporterna till Sverige stängs av. För det behövs stora beredskapslager och detaljerade planer för hur ransonering skall införas för att hålla samman landet. Rådet om självförsörjning har betydelse för den enskilde individen då politikerna som nu, svikit sitt ansvar. Det kommer däremot inte förhindra utbrott av hyperinflation. I hur hög utsträckning Sveriges befolkning tagit ett personligt ansvar för att trygga  sin överlevnad under en tids avstängning känner jag inte till. Jag tror däremot inte att Nordbruk och Familjejordbrukarnas uppmaning haft någon inverkan på Sveriges bönder. Tveksamt om det ens bland de egna medlemmarna finns en diskussion  som tar upp frågan om bönderna som föredöme för ökad självförsörjning. Det finns en hemsida med artiklar för den som känner sig hågad att testa innehållet.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson