Ryssland ut ur U.. Uk…..
… U va svårt.. Ja så svårt det är för den vänster som 68 skanderade USA ut ur Vietnam att se Ukraina som angripna på samma sätt. Då försvarades USA av en “antikommunistisk borgerlighet”, stödet till USA var kulturellt och ideologiskt. Trots det lyckades den svenska FNL-rörelsen försvaga det svenska stödet till USA geopolitiska strategi. Idag försvaras Ryssland av en allians från politikens ytterkanter. Hur ser då argumenten ut.
Enligt försvararna av Ryssland är det USA som är boven i kriget. Ukraina kämpar inte för sin egen existens som Vietnam gjorde. De är marionetter i USA:s händer. Det är “USA:s proxykrig”. Att det var samma argument som försvararna av USA:s krig i Indokina använde är talande, de såg en tydlig kommunistisk hand bakom motståndet mot USA. Utan stödet från Sovjet, Kina och den internationella kommunistiska rörelsen skulle inte Vietnam ha segrat 1975. Samma sak gäller Ukraina idag. Utan stödet från USA, Västeuropa och FN så klarar inte Ukraina att motstå den ryska invasionen. Så vad blir slutsatsen? Även Ryssland måste adresseras med UT UR.
Då det gäller Ukraina så hävdar Rysslands försvarare att Ukraina är nazistiskt. Men vilket inflytande var störst det marxistiska i Vietnam eller det nazistiska i Ukraina? Det som underskattas i båda fallen var betydelsen av och kraften i kampen för nationell självständighet. För kampen mot USA var den lika avgörande som den nu är för motståndet mot den ryska invasionen i Ukraina. I Ukraina har funnits en lång tradition av nationell kamp för dess oberoende och suveränitet, riktad inte bara mot Sovjet-Ryssland utan även mot Tyskland och Polen.
För resterna av 68-vänster som fortfarande är aktiv är detta ett ideologiskt och politiskt prov av deras trovärdighet. Huruvida de då såg kriget i Vietnam som en kamp för självständighet, en solidaritet med Vietnam på dess egna villkor eller en ideologisk och geopolitisk strid mellan socialism och kapitalism avgör i hur hög grad de idag kan se likheterna i det ryska övergreppet på Ukraina.
Sedan USA:s nederlag i Vietnam har det snart gått 50 år. Under den tiden har USA varit högst närvarande politiskt medan Vietnam som nationellt politiskt exempel har vandrat in i sin egen dimma. Återstår gör då ideologi och kampen om världsherravälde för att beskriva vad den koloniala frigörelsen handlade om. För att dölja det egna ansvaret för utvecklingen av de geopolitiska konflikterna har den marxistiska läran en sofistikerad historiesyn, den materialistiska historieuppfattningen. Eftersom marxisterna letar svaren på historiens gåtor i materiella faktorer, i ekonomi och socioekonomiska faktorer så finns alltid “kapitalismen” som orsak till krig och kriser. Att spridandet av marxism är en form av ideologisk kolonialism saknar denna ideologiskt ledande del av vänstern fantasin och självreflektionen för att kunna se och förstå. Den egna rollen har de genom en förenklad historiesyn berövat sig väderkornet för att nosa sig till och förstå. En förståelse för vilken roll ideologierna spelar ger senaste numret av tidskriften Fokus(nr 13 2023) kunskaper om i en diskussion om USA:s roll i Ukraina. Johan Hackelius:
Irving Kristol, som brukar kallas neokonservatismens gudfader, började som trotskist. Seymour Lipset, en annan tidig tongivande neokonservativ, hade samma bakgrund. Och just tanken om världsrevolutionen tog de med sig och planterade i den neokonservativa myllan, när de klev åt höger. Den slog rot och frodades. Skillnaden var bara att den permanenta revolutionen nu skulle resultera i västerländsk demokrati, inte i socialism. Men resonemanget var detsamma och utvecklingen lika ödesbunden. De hade historien på sin sida.
Det var ett slags paradox: den neokonservativa revolutionen – en högervåg i de flestas ögon – hade en allt annat än konservativ utrikespolitik. På det området var neokonservatismen missionerande och revolutionär. En klar kontrast till den traditionella isolationism som alltid varit stark i USA.
Precis som för 68-generationen är det den revolutionära kärnan i marxismen som står i centrum för det neokonservativa idébygget. Den nationalism som faktiskt fanns närvarande i De förenande FNL-gruppernas budskap till det svenska folket har tunnats ut och förbleknat. Istället för “Stöd Vietnams folk på dess egna villkor” och Vietnams sak är vår, tog kampen mellan stormakter och den geopolitiska analysen över.
En avgörande skillnad mellan Vietnamkrig och dagens Ukrainakrig är utvecklingen av informationsteknologin. Sextiotalets analoga teknik har genom digitaliseringen försetts med datorer som sköter övervakning och driver informationskriget. Säkerhetstjänsterna har blivit allt mäktigare och utgör ett hot mot ryggraden i demokratin, tilliten till det sköra nät av institutioner som är dess materiella bas. I försök att förstå och sätt fingret på vad som händer talas allt mer om säkerhetstjänsternas skugga: “den djupa Staten”. Denna utveckling har spelat globalister med dess internationella och geopolitiska fokus, där främst USA, Kina och Ryssland dominerar.
För att förhindra en sammandrabbning mellan stormakter – ytterligare ett världskrig – är små suveräna stater en viktig faktor. Det var lärdomen från första världskriget och det andra världskriget startade med att Stalin och Hitler delade Polen och de baltiska staterna som krigsbyte. Ett centralt bidrag till världsfreden är att Ukraina bevarar sin självständighet. Är den ukrainska demokratin – dess folkrörelserna – tillräckligt utvecklade för att bära självständighetens mantel? Ukraina har varit under press från både USA och Ryssland.
Ryssland planerade för en snabb seger med sin storskaliga invasion. De förberedde den ryska befolkningen genom att utmåla Ukrainas ledare och befolkning som nazister. Putin inledde redan ett årtionde före invasionen en polemik mot EU om Sovjets roll i andra världskriget.. Putin framhöll den ryska befolkningens offer i döda och sårade men försvarade också Stalins allians med Hitler i Molotov-Ribbentropp-pakten. Putin anknöt därmed tydligt till Sovjets imperialistiska ambitioner, vilket inte kunde uppfattas annat än som ett hot av de länder som drabbades 1939.
USA kritiseras riktigt för att de använt våld för att förverkliga en ny världsordning. USA spelade på 911 för att starta ett krig mot terrorismen i en rad MENA-länder. Mer sällan talas det om att Putin för att komma till makten redan före 911 startade ett eget krig mot terrorismen. Även Putin använde terroristbrott som förevändning för sina krig i Tjetjenien. Även Putin misstänks för att genomfört falskflagg operationer för att legitimera kriget. De som försvarar Rysslands aggression döljer denna Rysslands imperialism.
För att kriget i Ukraina inte skall utvecklas till ett stormaktskrig mellan USA och Ryssland krävs att maktbalansen upprätthålls och att även Rysslands säkerhetsintressen beaktas. Men hur skall den balansen mellan ryska och ukrainska intressen se ut. Förutsättningarna för ett ukrainskt medlemskap i Nato saknas idag. Det skulle inte få stöd från dess medlemsstater. Ett avståndstagande till USA:s politiska aktivism och krig ökar dessutom, kritiken blir allt tydligare från USA:s närmaste allierade i Europa. En mätare på USA-motståndet finner vi i motståndet mot den svenska ansökan om medlemskap i Nato. Sverige har uppenbarligen fört en utrikespolitik som väckt kritik. Det handlar om en aktivistisk utrikespolitik i identitetsfrågor och Sveriges följsamhet gentemot USA:s krig mot terrorismen. Trots att Sverige inte är formella medlemmar i Nato har Sverige deltagit i kriget i Afghanistan och Libyen. Det finns mycket som talar för att ett svenskt medlemskap i Nato skulle minska det militära och därmed det politiska beroendet av USA. Trots att stora delar av vänstern är medvetna om sakförhållandena saknar de det politiska modet och pragmatismen. Vänstern är allt för känslostyrd och offer för sina ideologiska vanföreställningar om USA som själva ondskans mått. Om vänstern och Nato har jag skrivit tidigare. Här och här.
För att inte Ukraina skall förlora kriget är de beroende av USA:s militära, ekonomiska och politiska stöd. Men frågan är om inte USA måste tagga ner då det gäller sin utrikespolitiska aktivism. USA måste avstå från sin mission att “demokratisera” världen, USA bör fortsätta vandringen bort från den neokonservativt inspirerade utrikespolitik som inleddes med kriget mot terrorismen.
Johan Hackelius fortsätter sin analys i Fokus:
Jo, därför att en konsekvens av Rysslands anfallskrig mot Ukraina är att det tankemönster, kanske även handlingsmönster, som drev Irakkriget är på väg att återuppstå. Den neokonservativa aktivismen, som bottnar i den felaktiga övertygelsen att alla egentligen vill ha det som västerlänningar, är tillbaka. Drömmen om att ett regimbyte i Ryssland krävs för att lösa problemet, dyker upp titt som tätt. Trots att vi alla vet hur det gick i Irak, eller för den delen, i Libyen.
Att Ukraina behöver och bör få allt stöd vi kan ge landet är en sak. Men när kriget beskrivs som ett existentiellt slagfält inte bara för Ukraina, utan för demokratin och västerländska värderingar, har vi gått långt ned längs den misslyckade väg som de neokonservativa ärvde av trotskisterna.
Tyvärr är det inte endast de neokonservativa arkitekterna bakom USA:s utrikespolitik som inspirerats av marxismens revolutionär ideologi. Budskapet tillfredsställer mänskliga behov åtminstone hos en del av det mänskliga kollektivet. Varför skulle inte de intellektuella, med tanke på sin position, omfamna en ideologi som ger dem friheter att agera politiska aktivister, och därmed njuta av de framgångar som en karriär ger i ekonomiska förmåner och politiska makt. En ideologi som genom en fantasifull exploatering av offeridentiter driver revolutionär förändring, och samtidigt skänker en personlig tillfredsställelse. Journalisterna bör ställa sig frågan: vad slags personlighet beväpnar sig med en konfliktsökande ideologi för att driva dagens agendajournalistik.
Rubriken för denna problemtyngda betraktelse är Ryssland ut ur Ukraina. Då det gäller att redovisa de ideologiska krafterna bakom detta övergrepp har Rysslands karaktär saknats i rapporteringen medan Ryssland högljutt stämplat Ukraina som nynazistiskt. De som stöder Ryssland saknar intresse för kritik och motståndarna nöjer sig med fördömanden och invektiv, eller att spekulera i Putins hälsa som de inte vet något om. Putin skildras som pragmatikern, utan ideologiska belastning, som ideologiskt ansiktslös. Universitetsutbildningen i Leningrad tolkas ofta till att Putin är en skolad jurist. Men Putin valde det universitet som enligt KGB skulle ge möjligheter till en karriär i KGB. Det var redan i hans våld på Putin, som gjort sig känd för att hylla Stalin. Vem är då Putin, hur ser hans övertygelser ut, vilka skelett gömsamma ungdom ett uttalat mål. Genom att fästa neocons ideologiskt vid trotskister fäster inte heller Johan Hackelius kritik på Putin, som gjort sig känd för att hylla Stalin: Trotskijs rival och dödsfiende. Och skillnaden mellan Stalin och Trotskij handlar inte om reform eller revolution. Vem är då Putin, hur ser hans övertygelser ut, vilka skelett gömmer han i sin ideologiska garderob.
Putin är själv ett skelett i den Sovjet-ryska säkerhetstjänstens garderob med kriminell verksamhet. KGB:s arkiv i Dresden var han själv med att elda upp 1989, då hjärnridån/muren föll. Att både KGB och Stasi understödde terrorism är ingen hemlighet. Eftersom Putin spelar en roll i båda organisationerna finns en rad fakta som talar för att Putin var direkt inblandad i båda organisationernas stöd av terrorism. Att Putin under sin tid i Östtyskland var inblandad i att underhålla den röda terrorism som härjade i Västtyskland kan inte enkelt avfärdas. Var det lärdomar från denna tid som han omsatte för att etablera sitt politiska grepp om det sönderfallande Ryssland på 1990-talat. Det finns ingen säkerhetstjänst vars historia mer handlar om terrorism än den med sitt centrum i Moskva, som startade som Lenins Tejka 1918. Dagens Ryssland går inte att förstå utan att säkerhetstjänstens centrala roll analyseras.
admin@2klyvnadenstid.se
Evert Larsson
