Klyvnades tid

Marxismen i “arbetarrörelsen”

6 aug , 2020  

Patrik Engellau har hamnat på kollision med sina kommenterande följare på Det Goda Samhället. Det har pågått under en tid och har ofta handlat om marxismens roll för det sönderfallande Sverige. PE har svårt att acceptera att det skulle vara något problem med sin ungdoms marxistiska övertygelser. Istället för analytisk klarhet porlande ur den dialektiska materialismens källa, är kommentarsfältet fyllt av frågetecken och mothugg. Redan i det senaste bidragets rubrik bryter den marxistiska retoriken fram: Om man ska kriga måste man veta vem fienden är. Krig var för Marx den högsta formen för politisk kamp, ingen tillspetsad metafor alltså? För den fördemokratiske Marx som inte upplevt 1900-talens världskrig var världskriget en eftertraktad möjlighet, en förutsättning för att Paris proletärer skulle segra 1848. Revolution och krig var för Marx synonymt. Fienden är “Politikerväldet”enligt PE,vilket åtminstone pekar ut politiken som problemet, inte kapitalet eller militären. Den liberala demokratins seger har tydligen satt sina spår i analysen, här medges att makten ligger i vårt demokratiska system. Men utan en uppgörelse med den marxistiska maktanalysen kvarstår tvedräkten. Definieras inte det politiska innehållet återstår bara kampen om makten som enligt Mao växer ur gevärspipan. PE:s bidrag till att sätta ord på innehållet består i hans artikel i att friskriva marxismen genom att göra den till en organisk del av arbetarrörelsen:

Att arbetarrörelsen fick ett sådant inflytande berodde, tror jag, på att den trots alla falangstrider delade ett gemensamt tänkande som råkade ha sitt ursprung i marxismen. Jag säger inte att marxismen var bra, bara att den hade en märkvärdigt enande kraft ty den pekade ut fienden (kapitalisterna och kapitalisternas lydige tjänare staten), fiendens existensform (kapitalismen) och fiendens ideologi (liberalkonservatismen). Medlemmarna i arbetarrörelsen behövde inte ha läst en rad av Karl Marx, vilket de för det mesta inte heller gjorde, ty denna enkla och slagkraftiga bild av samhället gav dem en gemensam plattform att verka från hur mycket de än sedan delade upp sig i delvis fientliga sekter och falanger. Den minsta gemensamma nämnaren var att alla som kände sig förfördelade skulle erövra staten eller använda staten för att få sina krav tillgodosedda.

Det viktigaste av allt är att ha en gemensam fiende som håller oss samman, det är det avgörande enligt citatet. Målet för en rörelse definieras inte av motståndet utan av dess vision och program, är det inte tillräckligt robust, så uteblir såväl anhängare som motståndare. Skall marxismens få ta äran av att ha varit arbetarrörelsens ideologiska kitt, så måste det bestå i vad det bidragit med i visioner och program, vad den bidragit med till vad som blev genomfört. Central i marxismen är privategendomens avskaffande genom oförsonlig  klasskamp. Den svenska arbetarrörelsen kännetecknas av klassamarbete och ett försvar för den liberala demokratin. Den socialdemokratiska varianten av socialism skedde genom statlig reglering av kapitalismen. En linje som varken konservativa eller liberaler motsatte sig i princip. Ett talande exempel är att vid sekelskiftet 1900 fråntogs bankerna rätten att trycka egna sedlar, att skapa nationens pengar.

Christinehamns enskilda banks sedel.

Alla med kunskaper i arbetarrörelsen historia känner till att det är den marxistiska dogmatismen som orsakat splittring genom att kontinuerligt, utveckla nya riktningar och linjestrider. Inflytandet från Lenin ledde till att det socialdemokratiska ungdomsförbundet bröt sig ur socialdemokratin under första världskriget. Den svenska arbetarrörelsen vilade på egna meriter, främst i dess folkrörelser, till vilka även måste räknas kristna, konservativa och liberala bidrag. Bar genom att tradera namnen för vi en uppfattning om bredden och djupet i förändringen: frikyrkorörelse, fackföreningar, bildningsförbund, boklådor, nykterhetsrörelser, skarpskytterörelser, kvinnorörelser, hembygdsföreningar, idrottsföreningar, kooperativ, sparbanker, utlandsmission i evangeliska fosterlandsstiftelsen. Den största och bredaste folkrörelsen för “internationell Solidaritet” byggde Sveriges folk under Vinterkriget. I “Finlands sak är vår” hade marxister ingen framträdande roll, för att uttrycka sig milt, majoriteten stödde Sovjet. Framträdande var Maja och Rickard Sandler som sparkades som utrikesminister på Finlandsfrågan. Eftersom Rickard Sandler översatt Marx Kapitalet till svenska, saknade han inte kunskaper. Troligen tvärt om, det var hans gedigna kunskaper som gjorde att han inte lät sig betvingas av Sovjetisk maktpolitik. Han lät sig inte lamslås av Stalins allians med Hitler.

Snarare än en enande kraft var marxismen en främmande ideologi inte bara i det svenska samhällsbygget utan även inom arbetarrörelsen. Det råder inte ens enighet om vad det är som definierar arbetarklassen. För Marx är det förhållande till produktionsmedlen som är avgörande. Det är bara de egendomslösa som är arbetarklass. Att denna definition har svårt att få fotfäste bland de som lever på sitt arbete beror på att den förutsätter att man ansluter sig till kravet om privategendomens avskaffande. Eftersom jag rett ut denna fråga i en polemik med Torbjörn Tännsjö  återvänder vi till den:

Var går skiljelinjen mellan arbete och kapital? Det är en grundläggande frågan och avgörande för hur det arbetande folket kommer att se sig själv och framtiden. Torbjörn Tännsjö(TT) har i tidskriften Politisk Filosofi gett sin syn.

Kapitalist är du om och endast om du äger produktionsmedel och köper arbetskraft som brukar dem – utan att du själv deltar i produktionen. Notera att detta är en mycket inkluderande uppfattning om vad det innebär att vara arbetare. Också banktjänstemannen, bostadsmäklaren och redaktionschefen är i denna bemärkelse arbetare.

I förhållande till Marx är TT generös, eftersom Marx endast i proletariatet räknade kroppsarbetare. De var de enda mervärdesskapande, det var hans analys. Det var inte den enda frågan där Marx gjorde felaktiga och extrema val. För de flesta är det självklart att vår ekonomi, beroende av långt gången arbetsdelning är otänkbar utan hjärnans medverkan. Utan hjärnarbete inget muskelarbete, och det gäller även kroppsarbetet som sådant. Kroppsarbetaren är långt ifrån huvudlös, han är istället den mest mångsidige eftersom han ofta använder stora delar av sin kropp i arbetet. När en skicklig hantverkare utför sitt arbete blir det tydligt, eller då vi väljer att se på en violinist eller en idrottsman. Men arbetet handlar även om en socialisering, en inskolning i en arbetets och ordningens kultur, som omfattar människans hela barn och ungdomstid.

När det gäller arbete måste vi vara generösa eftersom arbetet själv är vår viktigaste egenskap för skapande delaktighet och givande. Här finns ytterligare ett steg att ta bort från Marx extremism, som istället för att låta arbetet vara avgörande för sin klassindelning, väljer ägande till produktionsmedlen som avgörande skiljelinje.

I Marx’s Europa var de flesta värdeskapande människor bönder eller hantverkare. De levde helt och uteslutande av sitt arbete, många av dem var dessutom underkastade hypotekens slaveri, de var satta i skuld till rentierer och ockrare. För Marx var de däremot främst som ägare till sin jord och sina verktyg som var det viktiga. Och därmed placerade vid historiens dikeskant, föraktligt klassade som småborgare. Framtiden tillhörde enligt Marx, kapitalisterna och de proletärer deras system skapade.

I det avslutande stycket får vi klart för oss hur hårt Patrik Engellau sitter fast i sin ungdoms mest tungfotade marxism, mekaniska materialism:

…feminismen är ett problem men vad skulle feminismen vara om den inte finansierades ur tusen budgetar av staten? Jag håller med om att islam är ett problem men vad annat än politikerväldets godhetsambitioner är det som bjuder hit och beskyddar islam? Jag håller med om att vänstern är ett problem men vad är det vi kallar vänster om inte den grupp människor som äter vid politikerväldets bord…

Allt kan reduceras till ett enkelt uttryck för penningintresset, och allt kan styras med penningflöden. Men detta duger inte. Det håller inte att först utse politikerväldet som problemet och som avslutning avfärda det politiska innehållet som ointressant eftersom de saknar betydelse utan kapital.

 

admin@klyvnadenstid .se

 

 

 

 

 


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *