Klyvnadens tid

I Värmland heter storstaden Karlstad.Det är långt mellan besöken, inte för att jag har sett det som fiendeland, men efter dagens besök kommer jag att omvärdera mitt ställningstagande. Karlstad är inte bara orten vars politiker tar sig rätten att växa på alla andra orters bekostnad, gökungen. Efter att konfronterats av årets nya ljusinstallation, Vargkvintetten, blev min reaktionen ögonblicklig, handlar det om dråparen i helgedomen Värmland, Varg i Veum. Det är hur som helst den ekonomiska gökungen storbanker som står för en stor del av kostnaden, 150 tusen kronor. Vargen som symbol är väl vald och kan inte uppfattas annat än som en krigsförklaring mot landsbygden.

Så har också installationen uppfattats av en stor del av landsbygdens folk, budskapet har gått in. Nu återstår striden om resten, om värderingarna om historieskrivningen, och därmed om utvecklingen, slakten på landsbygden skall fortsätta.

Efter mötet med vargarna på Torget fortsätter jag mot sjukhuset för att hämta en vän som varit föremål för deras omsorger. Eftersom behandlingen kan dra ut på tiden, tar jag tillfället att ta en fika vid huvudentrén. Vad jag ser är ett välfungerande stycke vård, om än det blott är i dess yttersta gränssnitt mot medborgarna, “kund”mottagningen. Här är inga stökiga besökare som kämpar om kvarlåtenskapen av skjutningar och handgranater. Möjligtvis är stadens politiker missnöjda över att inte placeras på kvällspressens affischer, beslut har fattats om att ge tillstånd att bygga en moské, vilket kommer att försvåra integration och allt vad det innebär för organiserad brottslighet.

Efter att studerat flödet av folk så får ja lust att inleda ett samtal.  Närmast sitter en man kanske några år plus på mina egna 65 plus. Inget att förlora, tänker jag innan jag reser mig upp för att ta de få stegen till hans bord. “Går det att slå sig ner” frågar jag innan jag drar ut stolen på hans leende och jakande svar.

Min nya bekantskap är visar det sig från gränstrakterna mot Norge. Hans hår är ordnad i en prydlig toffts. Fina trakter, där har jag slagit med lie på fortsätter jag, för att om möjligt hitta ett lämpligt samtalsämne. Och män i vår ålder brukar ha en sällsam kärlek till lien, och så är samtalet i full gång. Eftersom vi båda har ett rikt mått av erfarenheter blir samtalet både intressant och otvunget. Alla som är intresserad av bruket av lie får möjligen sitt intresse tillgodosett på Liebruks hemsida.

Genom de tekniska diskussionerna kring liens egenskaper och hantering kommer våra yrkeserfarenheter fram i ljuset. Min bekantskap har ett förflutet inom maskinteknik, som resemontör och som sjöman, främst i Saudiarabien.  “Det är ett hemskt samhälle” säger han. Genom att inte ansluta till kulturrelativism är den här mannen dömd till “islamofob” och “rasist” tänker jag. Han bekräftar min tanke snabbare än den riktigt sjunkit in: “På den här punkten är jag ‘rasist'” säger han, “jag gillar inte islam, den är betydligt värre än kristendom och kristofob finns inte på pappret i Sverige”. Vi använder ju till och med samma ord på våra erfarenheter tänker jag.

Så fortsätter samtalet om den politiska elitens brist på respekt för hantverks och industriyrken och erfarenheter av ett helt arbetsliv inom industri. Vi är helt överens om hur skadligt den ensidiga inriktningen på akademiska studier är.  Vi avfärdar de feministiska myterna och är rörande överens om att invandringspolitikens kommer att förstöra Sverige om den får fortsätta.

Tyvärr kom vi inte in på frågan om Vargkvintetten. Det hade varit intressant att höra hans synpunkter. Kanske kommer våra vägar att korsas, hoppas jag då inte glömmer problemen kring stad och land. Mitt tydliga minne av samtalet är att vi som nu har ett helt liv av erfarenheter bakom oss måste börja samverka måste börja ta plats måste börja ta vårt ansvar för vårt Sverige.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson