Klyvnadens tid

För två år sedan skrev jag nedastående text, min första artikel i ämnet ekonomi. Skulle inte formulera mig på samma sätt idag i alla stycken, åtminstone inte vad gäller synen på Adam Smiths arbetsvärdes teori. Ehrenbergs syn på skuld är intressant, varifrån han hämtat den råder dock inget tvivel, Svaret finns att söka i hans egen himmel.

Johan Ehrenbergs (och Sten Ljunggrens) Ekonomihandboken (EH) är en uppslagsbok, enkel och fri från fackekonomernas språk. Här beskrivs hur arbetet fått en allt mindre del av produktionen, hur inkomst och förmögenhetsfördelning ökat. Hur beskattningen av arbete blivit allt hårdare medan storföretagens del av skatten i det närmaste försvunnit. EH visar hur det svenska folket bestulits på sin välfärd.

Ehrenbergs ambition går längre än att bara beskriva eländet, han vill med boken göra en annan värld möjlig, i god ”marxistisk” anda alltså. Boken står för sig själv den behöver inga fler lovord, skaffa den, låna den, läs den.

EH:s inställning till skuld, i klartext här:

(90-talet) ”då media skrev att Sverige hade en ‘statsskuld på 1 400 miljarder’. Persson sa då: ‘Den som är satt i skuld är icke fri.’ Det var också titeln på den bok han gav ut 1997. Detta är, vad gäller ekonomi, ett helt felaktigt uttalande.” … ”Därför påstår vi att den riktiga parollen för staten i stället borde vara den här: Den som icke sätter sig i skuld blir aldrig fri.”

Med tanke på hur Europa idag ser ut så sticker dessa uttalanden naturligtvis i ögonen. Kan det vara så att de ansvariga för de hårdast skuldsatta länderna också tagit till sig en del av vad som sägs ovan? Det är inte omöjligt, för även om inte finansdepartementen i Grekland m fl. låter sig inspireras av EH så kommer EH från nykeynsianismens säck innan den blev egen påse.

I förhållande till den nyliberala ekonomiska teorin är nykeynesianismen naturligtvis att föredra. Men den har blottor, som aningslösheten inför tillväxten av privat och offentlig skuld. Denna brist blir i den skuldmättnadskris vi idag står mitt uppi, mycket tydlig.

Hur ser då EH:s försvar för sin fräcka frispråkighet ut?

”Tänk dig att en manlig svensk politiker går till en bank och lånar en miljon kronor privat. Vi kan kalla honom Fredrik. För pengarna köper han ett billigt fritidshus, en bit skog och aktier. Eftersom vår person är försiktig så placerar han hälften av pengarna i skogen och fritidshuset, medan andra hälften går till aktier.

Ingen i hela världen skulle nu gå till Fredrik och säga att han blivit en miljon kronor fattigare. Hans skuld vägs ju upp av hans tillgångar.

Men om Fredrik i stället lånar en miljon till staten som köper ett litet dagis, lite skog och aktier, så hävdar han att staten blivit en miljon kronor fattigare. Statsskulden har nämligen ökat.

Detta inser naturligtvis alla vanliga människor är vansinne”

Vad människor anser som vansinne måste nog redas ut. Identifikationen med Fredrik är förhoppningsvis noll, inte för att han är politiker, men för hans spekulationslusta, som påminner om 1920-talet eller det svenska spekulationsraseriet i slutet på 80-talet.

Att bete sig som Fredrik är en dröm för bankerna, och nyliberalerna understöder ständigt drömmarna om att bli rik genom spekulation. Hela vårt pensionssystem har placerats på en dröm om spekulationsvinster. Den ständiga uppkopplingen mot börskurser som våra medier införde under 80-talet är hörnstenar i en gigantisk nyliberal hjärntvätt. Det handlar om att göra oss till mentala penningspekulanter.

Det är uppenbart att EH har sin hjärna full av denna nyliberala ideologi. Utan ordentlig uppbackning av andra inkomster eller kapital så störtar denne Fredrik ner i armod när konjunkturen – framkallad av bankerna – viker ner.

Att sprida spekulationsdrömmar bland den svenska allmogen är speciellt aningslöst på grund av bristen på förmögenhet hos den arbetande befolkning. Halva Sveriges befolkning saknar, eller ligger minus vad gäller förmögenhet, vilket EH själv ger siffror på, men tydligen har svårt att dra konsekvenser av.

När det gäller inkomster har heller inte situationen för löntagare förbättras under de senaste 30 åren. Inkomstspridningen ökar och löntagarnas andel av produktionen minskar. En stor del av Sveriges folk lever idag under hård ekonomisk press, där en eller ett par månaders utebliven lön innebär ren fattigdom – ingen mat på bordet! Sprickan mellan fattig och rik i Sverige har blivit avgrundsdjup.

EH har förvånansvärt svårt att sätta ord på själva skulden, trots att vi svenskar sitter hårt fast i privat skuld, i storleksordningen 2,5 x BNP, vilket uttryckt i amorteringstid på fastighetslån hamnar på 125 år. Långt över livslängden på dagens byggande.

Vi hade en liberal finansminister på 90-talet som tyckte att varje svensk skulle ha en årslön på banken. Synd att inte den handsken togs upp av arbetarrörelsen. Att så inte inte blev fallet beror kanske på att arbetarrörelsen har lättare att se skuldsatta än välbärgade arbetare.

Så exemplet Fredrik ovan är ”vansinne” i sin blindhet inför privat skuldsättning. Men var det inte den som på något sätt skulle låsa upp toleransen för den statliga dito (skuldsättningen)?

Vari består då denna oförmåga att förstå skuldens förlamande grepp över människor och ekonomi? Kanske förklaringen finns i EH:s syn på pengar?

Pengar styr ekonomin och ekonomin styr politiken. Detta mycket enkla samband, som fyllt med detaljer, är mäktig kunskap. EH försöker förklara det mest elementära om pengar med följande resonemang:

”Schema för hur pengar fungerar enligt Marx:

1. v – v’ (Vara byts mot vara)
2. v – p – v’ (Vara byts mot pengar som byts mot vara)
3. p – v – p’ (Pengar byts mot vara som byts mot mer pengar)”

Säg nu att detta är ett sådant där idiottest (IQ-test) som åtminstone de flesta pojkar mötte förr i världen när de skulle mönstra.

Frågan är: Vad skall fjärde raden bli? Det borde se ut så här för att vi skall få symmetri:
4. p – p’ (Pengar byts mot mer pengar)

Och det är ju den kapitalistiska drömmen sedan början av 1980-talet. Varför bry sig om det omständliga i att använda pengar för att köpa varor och producera varor som sen kan säljas med vinst? Det går ju lika bra att byta pengar mot pengar! En otrolig rationalisering, sett ur kapitalägarens synvinkel. Pengar är inte längre ett bytesmedel eller investeringsmedel. De kan växa alldeles av sig själv. …

På något sätt är det fjärde steget – den idiotiska fortsättningen på Marx sammanfattning av vår historia – kanske ändå en beskrivning av den tid vi lever i nu.”

Men! att tjäna pengar på pengar är sannerligen inget nytt, även om finansindustrin utvecklat verksamheten till nya höjder. Tricket – att tjäna pengar på pengar – har varit känt under årtusenden och de flesta stora religioner har varnat för det, förbjudit och bannlyst det under beteckningen ocker. I och med den ”moderna” politiska ekonomin, döptes tilltaget om med fina omskrivningar, som varande ”priset på pengar”; ränta. Ingenstans i EH hittar jag – ovan gjorda analys till trots – några invändningar mot räntesystemet.

Den nyliberala ideologin har inte bara förgiftat EH, vi har alla mer eller mindre blivit omprogrammerade i vår syn på hur arbetets frukter vårdas i sparande och hushållning. Bländverket har inte varit drömmar om guld utan konsumtionssamhällets i förrädisk bekvämlighet förpackade flöde.

Tyvärr har det varit så att den enda kritik av akademiernas ekonomi som också sipprat ner till en bredare krets intresserade har varit nykeynsianismen, vars inställning till skuldsättning alltså är aningen lättviktig. Eftersom vänstern – under MARX hela tyngd – inte själv utvecklat sina syn på ekonomin, har vänstern fått nöja sig med det näst bästa, nykeynesianismen.

Det är också på denna position som EH står. Alltså, om inte räntan upplevs som något problem blir inte heller själva skulden ett problem. Inte ens otyget med alla dessa lån utan säkerhet som ges till privatpersoner berörs i EH. Frågan om hur skulden uppkommer är då inget man behöver spilla krut på. Denna ståndpunkt är mycket vanlig bland mainstream ekonomer överlag och alla som lutar sig mot deras läror. ”Skulder kan väl inte bli ett problem, det uppvägs av en tillgång på annan plats i ekonomin”, är en vanlig bortförklaring.

Det ekonomiska maskineri som vi idag är beroende av har en produktivitet per capita som inte har någon motsvarighet i historien. Visserligen är denna ekonomi ”oljedriven” och därmed utvecklad till en global monstruös industriell verksamhet vilket ger den svagheter, men den är likafullt effektiv. Men trots detta är stater och folk fångade i skuld. Hela ekonomier ligger nedtyngda av skuld. Samtidigt cirkulerar enorma mängder kapital runt i en spekulationscyklon. Vari ligger orsaken? Hur kan skulden bli så manifest och så dominerande i en ekonomi med sådan produktivitet?

Mainstreamekonomer har ingen förklaring, de bryr sig överhuvud taget inte om skuldens existens. EH har ett dokumenterat svalt intresse, liksom också keynesianernas överstepräst Krugman.

Det finns rörelser som kallar sig marxistiska som har koll, men de är inte många. De flesta gymnastiserar teorier om överproduktionskriser och mervärdesteorin. Om de lyckats förklara vår usla skuldsituation har det undgått mig. Tips om lösningar mottages med tacksamhet.

Sett ur ett längre historiskt perspektiv uttrycker sig följande undran. Vad hade hänt med bankerna om vår civilisation fortsatt ta rygg på Jesus – mannen som våldsamt kastade ut penningmånglarna ur templet – istället för på Adam Smith. Han var mannen som plöjde ner kunskapen om pengar under lager av insmickrande arbetsvärdesteori, som öppnade vägen för ränteockret och som upphöjde mänsklig egoism till fundamentet för samhällets välstånd?