Mörkläggningens mystik
Efter Henrik Ewertssons serie Fynden som förändrade allt tändes ett hopp för att sanningen om Estoniakatastrofen skulle segra. Trots Covidpandemin så har undersökningarna fortsatt. På hemsidan Fokusestonea.se finns viktigt material samlat om Estoniakatastrofen. Trots allt nytt filmmaterial som tagits fram håller representanterna för Sverige, Finland och Estland fast vid sin analys i JAIC-rapporten från hösten 1997. På en punkt medger utredarna felaktigheter
Det gäller frågan om Estonias sjövärdighet. Trots omfattande kritik försvarade Sverige och Finland Estland som var huvudansvariga för Estonias drift i den gemensamma haverirapporten 1997. Var bytet av ståndpunkt möjligen en hämnd för Estlands förre statsåklagare Margus Kurms egna undersökningar av vraket sommaren 2021, som producerade ett omfattande material i film och stillbilder.
Den första konflikten: om Estonia och de omkomna skulle bärgas eller ej. Den 28 september lovade både avgående och tillträdande statsminister att allt skulle göras för att anhöriga skulle få en grav en fast punkt för sin sorg, kropparna skulle bärgas. Sedan handlade allt om hur kostsamt, riskabelt, en bärgning var. För anhöriga och överlevande handlade det inte bara om att få begrava sina nära. Det handlade minst lika mycket om att få reda på sanningen, att få frågan VARFÖR besvarad var beroende av att kropparna bärgades. För att dölja vad som hänt, vad som orsakade katastrofen, måste kopparna ligga kvar. För att slippa en undersökning av vraket – en sjöförklaring – fick inte kropparna hämtas upp. För att lyckas med denna mentala omställning krävdes en kollektiv hjärntvätt.
De drabbade befolkningarna skulle övertalas till att acceptera att inte ta hand om sina döda. Att istället för sanningen om Estoniakatastrofen låta sig nöja med den berättelse som ansvariga politiker enades om redan under katastrofens första dag. Detta politiska behov var anledningen till att den humanitära stormakten Sverige tillsammans med Finland och Estland enades om att snickra ihop en passande berättelse. Att genomföra en sjöförklaring blev lika omöjligt som det var i Palmemodet att genomföra en mordutredning enligt vetenskap och beprövat regelverk. Finns något exempel på att ett land någonsin försökt undandra sig arbetet med att ta hand om sina döda för att ta reda på sanningen om deras öde. Årligen får vi ta del av massgravar som hittas och undersöks, att inte ge efter för svårigheter är nödvändigt för sanning och rätt. Under oktober-november 1994 övertalades Sveriges folk om att i ett “modernt” land, till skillnad från alla andra länder, så gjorde man inte det.
För att dölja sanningen om Estoniakatastrofen och freda dess offer från plundring och röveri beslutade Sveriges regering under december 1994 att vraket skulle täckas med fyllnadsmassor och gjutas in i betong. Ett mått så gott som något på önsketänkande och politisk hybris. Några båtlaster fyllnad fördes ut till vraket innan arbetet upphörde. Var det en ren tillfällighet att fyllnaden placerades vid ett av de många hål som senare upptäckts.
Den avgörande frågan – den rykande pistolen – för att få korn på sanningen om Estoniakatastrofen är det snabba sjunkförloppet. Och det är här som de överlevandes berättelser och JAIC skarpt skiljer sig åt. I januari 1993 sjönk ro-ro-fartyget Jan Heweliusz(JH) under liknande omständigheter mellan Swinoujscie och Ystad. Turer från Satnitz hade ställts in. Fartyget hade bristande sjöduglighet till följd av tidigare olyckor och brister i reparationer. Storm med 50m/s och 6 meter höga vågor. Förskjutning i lasten orsakade kantring och att båten kapsejsade efter några timmar. JH sjönk först efter att fartyget legat med kölen vänd uppåt i en hel vecka.
Vid Estonias undergång var vädret vänligare, 15-20 m/s. Även Estonia hade brister i sjövärdighet och en liten slagsida då den lämnade Tallin. Det som skiljer ut Estonia är det snabba sjunkförlopp.
00:45 hördes skarpa ljud, “två explosioner” från förskeppet.
01:02 kränger Estonia kraftigt
01:02 kränger Estonia kraftigt
01:05 ser tre besättningsmän genom fjärrstyrda kameror att rampen innanför bogvisiret hindrar vatten från att strömma in på bildäck. Det vatten som strömmat in under bildäck kommer från hål i eller under vattenlinjen.
01:15 Estonia kränger 15 grader
01:22 första Mayday
01:29:32 meddelar tredje styrman Tammas att det se mycket dåligt ut ombord.
01:29:39 byts all kontakt.
01:29:39 byts all kontakt.
01:30 60 graders lutning
01:48 försvinner Estonia från radarskärmarna.
01:48 försvinner Estonia från radarskärmarna.
01:50 90 graders lutning. Estonia sjunker med aktern först.
Den största civila sjökatastrofen sedan andra världskriget är ett faktum. Saknade 757, överlevande 137, identifierade kroppar 94. Totalt 989.
Vi närmar oss trettioårsdagen för katastrofen och vi befinner oss fortfarande under den officiella utredningens mörkläggning. Vad är det som gör att sanningen varit så hårt trängd, så förbjuden då det gäller Estonia. Vad är det för mysterier som vraket kan avslöja? Vad är det för statsnytta som döljer sig bakom mörkläggningen och som sprider beröringsskräck och självcensur bland befolkningarna. Börjar vi tro att det för vår egen skull är bäst att sanningen inte kommer fram. Finns ett legitimt säkerhetsintresse som kräver att sanningen måste stå tillbaka. Skulle sanningen skapa en bestående spricka i vårt politiska system. Är det förklaringen till beröringsskräcken till Estoniakatastrofen bland stora delar av journalistkåren. Trots den internationella bevakningen . boken “The hole” som bidragit till att ge mediala vingar till alla tänkbara lösningar på Estoniakatstrofen, dvs allt som i Sveriges stämplats som konspirationsteorier. Beröringsskräcken har haft många namn. Så sent som september 2020 förnekade Anders Jallai(AJ) att det fanns hål i Estonias skrov. Henrik Ewertsson drog till slut fjällen från hans blick? Eller: AJ är ändå ingen politisk dununge, är det just det som skapar beröringsskräcken, AJ:s säkerhetspolitiska insikter.
Det var inte bara Ryssland som visat intresse för vad som försiggick på Estonia. Ryssland hade redan under 1993 via diplomatiska kanaler protesterat mot att Estonia användes för att transportera militär utrustning från Ryssland som pekade ut engelska MI6 och Sverige som delaktiga i smugglingen. Detta är fakta bakom de spekulationer som förekommer i engelsk press om rysk skuld till Estoniakatastrofen. Logiken i anklagelserna finns ingen anledning att kritisera. För hur desperat kan inte dessa smugglingsoperationer gjort Vladimir Putin? Det är bara en länk i denna berättelse som gör att kedjan brister. Varför i så fall detta stora intresse för att skydda Ryssland för negativa västerländska press i Sverige?
Om det nu var ryska spitsnaz-förband och ubåtar i farten under natten för katastrofen så var de inte ensamma. Enligt Björn van der Esch(kristdemokrat) övade Nato i det aktuella området under dagarna kring 27-28 september 1994. Enligt Stefan Torssell hade den svenska marinen fyra korvetter och två ubåtar i Östersjön. Det finns alltså en möjlighet att en svensk- eller en Nato-ubåt skulle ha kolliderat med Estonia och orsakat katastrofen. En olycka med förödande konsekvenser som det fanns starka intressen att mörklägga. Intressen som det senaste årets krig i Ukraina förstärkt snarare än förminskat. Här finns en rimlig förklaring till mediernas tystnad, till varför det blir så viktigt för samtliga partier att genom att vara tysta inte gå främmande makts ärenden.
Evert Larsson
admin@klyvnadenstid.se
Comments RSS Feed
