Lars Berns världsbild
SwebbTV:s Nyhetsanalys nr 38. är ett samtal om Nato-medlemskap och kriget i Ukraina. I sina analyser bortser Lars Bern från grundläggande politiska förhållanden vilket kommer att belysas. Att Putin har stöd från 80% av befolkningen rättfärdigar inte invasionen i Ukraina och gör inte Putin till en “supernationalist“.Lars Bern anser visserligen att Rysslands invasion var felaktigt. Men det är en kritik som han klarar av på en knapp minut. Resten ägnas åt att ösa lovord över allt vad Putin gjort vid sina dryga tjugo år vid makten. Rysslands uppenbara problem med att uppnå sin målsättningar i kriget lossas han över huvud taget inte om. Istället beskrivs kriget som en stor framgång på grund av Putins upprustning av Rysslands militära förmåga och Rysslands nya moderna vapen mot vilka inga motmedel finns. Det är dessa okritiska lovord över den ryska dödsmaskinen som är hans starkaste argument för att Sverige inte skall gå med i Nato. Gör vi det kommer Putin att straffa oss genom att låta sina hypersnabb missiler regna över oss. Upprepade gånger skrattar han åt Sveriges försvar och vår militära förmåga.
Det är lätt att hålla med i mycket av kritiken av hur politikerna bokstavligt skrotat vårt värnpliktsförsvar till förmån för en utlandsstyrka som fick vara med och leka med de stora grabbarna i Afghanistan. Men det är inte bara USA som agerat imperialistiskt. Krigen i Afghanistan startades av Sovjet redan 1979, då de såg sig tvingade att gå in att bekämpa en mujahedin som hotade de marxistiska kuppmakare som hade deras stöd. Rysk imperialism har en lång tradition och försvann inte genom Sovjets sammanbrott 1991. Putin använde det andra Tjetjenienkriget som en hävstång att svinga sig till makten. Under sina första år kom han väl överens med USA och gjorde gemensam sak i kriget mot terrorismen. Det var inte bara läpparnas bekännelse.
USA hade nu övertagit rollen som krigförande i Afghanistan och fick genom Putins påtryckningar på de före detta asiatiska republikerna i Sovjetunionen, att vara värd för amerikanska militärbaser. Samtidigt dök en omlastningsplats för Nato-flygplan upp i Ulyanovsk, i hjärtat av Ryssland. Att både Ryssland och USA uppträder som stormakter som ömsom samarbetar ömsom konkurrerar får inte plats i Lars Berns enkla värld. Här är det bara USA och västvärlden som är klandervärda och för den skull snart kommer att falla samman. I den analysen finns ingen plats för vilken roll de idéer och värderingar som styr de samhällen imperialisterna verkar från.
Ryssland-Sovjet-Ryssland har under hela sin månghundraåriga historia löst politiska motsättningar genom förvisningar, avrättningar, nackskott, fängelse. Trots denna obrutna tradition kallar Lars Bern Putin för nationalist och ledarna i västvärlden för oligarker. Som stöd spelar de upp en kort video med Claus Schwab där han skryter med sitt inflytande över världens politiska ledare. Trots att Schwab nämner att Putin är en “young global leader”, så är det västvärlden som Bern utnämner till globalister och oligarker. Trots att själva ordet förknippas med en rysk erfarenhet.
När Wigert påpekar att vi är en del av väst och väljer USA före Ryssland menar Bern att det bara beror på språket. Engelska kan vi men inte ryska, det är enda anledningen till att vi skulle välja USA före Ryssland. Bern låter som någon av de Kirunasvenskar som för hundra år sedan lämnade Sveriges arbetslöshet för det sovjetiska paradiset. Från arbetslöshet till fattigdom och diktaturens misär blev resultatet. En inte obetydlig del hamnade i Gulag eller avrättades. Bern sprider samma slag av aningslöshet som vänstern på 1970-talet.
Alla som har fräckheten att påtala sakförhållanden benämns ryssofober och SwebbTV stämmer in i kören. Istället för en saklig diskussion gäller det att växla in på känslospåret där de lågt hängande politisk frukterna finns att skörd.
Det är i den aktuella frågan om Nato som Lars Bern blir mest upprörd. Sverige och Finland leker med elden är hans budskap. Putin har visat att han inte drog sig för att anfalla Ukraina. Det samma kan hända Sverige varnar Bern uttryckligen för. Enligt Berns militära bedömning kommer Sveriges flygvapen att förstöras omgående på grund av rysk överlägsenhet. Trots att Putin retirerat från centrala Ukraina så väljer Bern bara att se de enskilda framgångar som Putins krigsmaskin lyckats med. Det rent monstruösa i vad kriget ställt till med tycks ha undgått Lars Bern. Detta är för ryssar samma sak som om vi svenskar skulle gå in med vår krigsmakt i Norge för att kuva dom.
Lars Bern har inte fattat att Nato-frågan för Sverige inte framför allt är en militär fråga. Sverige har sedan andra världskriget varit hårt knutna till och beroende av Nato för sitt försvar. Inom politiken har Sverige agerat som den humanistiska stormakten. Vår omvärld talar om Sverige som ett delat land, det funnits två Sverige ett militärt och ett politiskt. Detta har inte bara skapat en kluven självbild. I en fråga har denna konflikt varit exceptionell. Det gäller Sveriges agerande för fred och nedrustning, deras retorik kring vapenexport å ena sidan. Och den stora export av krigsmaterial som faktiskt genomförs. Samtidigt som Olof Palme är medlare i kriget mellan Iran-Irak säljer Sverige vapen till båda sidor, trots att våra lagar förbjuder export till krigförande land. Att Östtyska Stasi-företag hjälpte till med exporten gör inte denna klyvnad mindre intressant. Detta politiska dubbelspel har också kännetecknat klyftan mellan Sveriges högtravande politik kring alliansfrihet syftande till neutralitet, och våra nära relationer till Nato vad gäller vår försvarsplanering. “Vilket Sverige menar du” ställdes som motfråga av en ansvarig inom USA:s försvar då han tillfrågades om sin syn på Sveriges utrikespolitik.Vilka inrikespolitiska krafter som bidragit till denna klyvnad talas det lite om. Men en analys av vad den grundar sig i vore på sin plats när nu Nato-frågan blivit het i och med kriget i Ukraina.
Nato-frågan har sina rötter i en politisk splittring som rimligen Sovjetunionens sammanbrott borde tömt på energi. Hade inte motståndet mot EU varit så stort i början av 1990-talet så hade möjligen en politisk majoritet ställt frågan om Nato-medlemskap till omröstning vid EU-valet 1994.
För sossarna är alliansfriheten viktigt som en språngbräda i den internationella politiken. För figurer som Schori, Hirdman med flera. För ytterkantsvänstern, marxist-leninisterna, är ett Nato-medlemskap möjligen i storleksordningen existentiellt. För det första så är vapen, krig och revolution centralt här. Det finns dessutom en ideologisk samhörighet mellan dessa grupper och det styrande skiktet ur underrättelsetjänstens Ryssland. De är alla Lenins tjekister. Visserligen så föll socialismens ekonomiska system och dess planhushållning samman, men den konfliktorienterade filosofin med sin globala inriktning och totalitära mål finns fortfarande intakt kvar. Den har överlevt i Putins säkerhetstjänst som utvecklats till Rysslands styrande elit. Den stärker sitt grepp över Kina. De som påstår att marxismen är död, har inte förstått att marxismen stigit in i sin tredje andning. Farligare än någonsin tidigare.
Varför behöver Sverige då gå med i Nato? Eftersom det är den enda föreningen för kollektiv säkerhet som finns för små länder i denna del av världen. Det var därför den skapades då Sovjet använde sin vapenmakt för politisk kontroll i östra Europa efter kriget.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson
