Inget skadestånd, ingen upprättelse. Arvika kommuns utskott för Lärande och stöd har kommit fram till att inga fel har gjorts.
Känn på den.
Efter dryga 20 år och trotts att allt blev så fel, om något nu kan bli mer fel, så har kommunen inte gjort något fel. Utskottet för lärande vill uppenbart inget lära, är det bara för att slippa att ge ett stöd? Eller är det så enkelt att vi här i de värmländska skogarna har att göra med en överhet som helt saknar förmågan att göra fel. En egenskap som åtminstone Fröding hade så svårt att förlika sig med.Skall Arvikas befolkning behöva hämta ner Gustav från himmelen för att ge en lektion. Är det inte dags att bryta denna kedja av övergrepp och maktmissbruk. Vad är det för slag av politisk prestige som bitit sig fast och sopat bort varje nyans av ödmjukhet. Ser sig de socialdemokratiska kommunpolitikerna endast som kränkt syndabock, utan eget ansvar, i ett politiskt spel där man fallit på eget grepp i försöken exploatera offerrollen. Så är denna förnekelse ett försök att hålla liv i den för egen räkning, allt under baneret “Allas lika värde”. Jag gör mitt bästa för att försöka förstå, men jag kan inte påstå att jag känner mig speciellt framgångsrik. Tvärt om detta är obegripligt. Jag kan åtminstone glädja mig åt att jag inte är ensam. Nya Wermlands-Tidningens (NWT) ledare vänder tummen ner för ansvarig nämnds försöka rädda sitt ansikte.
Det gick nästan att på förhand räkna ut vartåt det barkade hän när Arvika kommun kallade till pressträff utan att först ha informerat bröderna som varit oskyldigt anklagade för att ha mördat Kevin.
Och beslutet från utskottet Lärande och stöd blev att bröderna Robin Dahlén och Christian Karlsson varken skall få någon ersättning eller någon ursäkt. Kommunen och dess socialtjänst har helt enkelt inte gjort något fel, anser ett enigt utskott, som nu skickar sin beslutsrekommendation till kommunstyrelsen.
Det är att smita från sitt ansvar. Och det är det många instanser som gör i Kevinfallet. Kvar står de två bröderna som fick växa upp som utpekade att ha mördat fyraårige Kevin 1998, ända fram tills det 20 år senare framgick att anklagelserna var felaktiga. Att en mängd fel begicks är uppenbart och det enda rätta vore en ursäkt och skadestånd.
Socialtjänsten ingrep inte mot de tvivelaktiga förhörsmetoderna av två små barn, och väckte ingen bevistalan, som redan där och då skulle ha kunnat pröva anklagelserna, och besparat såväl bröderna som Kevins familj mycket lidande.
Frågan om ett annat skadestånd ex gratia (av nåd) ligger också hos regeringen, och får bröderna inte det heller så är det ett totalt underkännande av enskildas möjlighet att få upprättelse när det offentliga har felat.
På den lokala Facebooksidan finns även ett mangrant beklagande över hur nämnden skademinimerar. Ur flödet en lite längre och genomtänkt kommentar.
Hittade detta på nätet, det verkar som det finns för många styvnackade tjänstemän i Arvika och för få politiker med nån ryggrad. Hur svårt kan det vara??? “Att erkänna fel och be om ursäkt är ett sätt att visa sig sårbar och det är i grunden ett beteende som skapar förtroende, respekt och tillit.
– Ett fel definierar inte hela dig som person. Alla gör fel ibland och det skadar då inte att be om ursäkt.– Om du kan be om ursäkt så agerar du som ett föredöme och kan hjälpa andra att förstå att det inte är så farligt att göra fel. Det skapar en högt i tak-känsla.”
Ett annat och mer skrämmande exempel är det som framkommit i boken ”Berättelsen om Kevinfallet” om det sätt på vilket socialtjänsten i Arvika agerade mot de båda bröder som efter drygt 20 år blev oskyldigförklarade för mord på Kevin. Detta fall är extraordinärt såtillvida som att Arvika kommuns socialtjänst verkar ha medverkat i polisiära sammanhang där man mycket väl kan anse att bröderna utsattes för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling och detta helt i strid med det absoluta förbud mot tortyr som föreligger enligt europakonventionen och Regeringsformen. Även i efterförloppet till polischefens skyldigförklaring av bröderna på en presskonferens år 1998 verkar Arvika kommuns socialtjänst ha hittat på egna regler och ingripit mot bröderna och deras familj helt i strid med oskuldspresumtionen enligt europakonventionen och i strid med konventionens regler om skydd för privat- och familjeliv.
– På måndagens kommunfullmäktigemöte(maj 2021) kommer SD yrka på att bifalla motionen och om motionen avslås reserverar vi oss mot beslutet, skriver Sverigedemokraternas ordförande och gruppledare, Anders Skogberg, i ett pressmeddelande.
– Då ärendet kom upp första gången i kommunstyrelsen skulle den döljas från offentlighetens ljus. SD föreslog då att det enda rätta var att be om ursäkt utan att i detalj ta ställning till vad som inte hanterats rätt. Det torde vara svårt att få fram en absolut sanning efter 23 år, skriver Skogberg.
– Vidare anförde vi att om det skulle vara för känsligt att be ursäkt av någon outgrundlig anledning skulle Arvika kommun istället bidra med ett belopp till Kevinstiftelsen, som en inofficiell ursäkt. Vi tror att bröderna skulle ta emot ursäkten. Redan då de blev ”helt friade” 2018 bad Polismyndigheten om ursäkt, men då hade däremot inte Arvika kommun förståndet att göra detsamma och inte nu heller, fortsätter Skogberg.
I pressmeddelandet förmedlar SD en ursäkt till bröderna.
– Dagens ansvariga SD-politiker i Arvika kommun, i kommunstyrelse och i kommunfullmäktige, ber härmed gemensamt bröderna Christian Karlsson och Robin Dahlén om en empatisk ursäkt för Arvika kommuns ytterst tvivelaktiga hantering av bröderna i samband med Kevinfallet.
SD skriver också att en enhällig styrelse för Sverigedemokraterna Arvika har beslutat att bidra med 5 000 kronor till Kevinstiftelsen.
“Socialsekreterare, barnpsykologer och polisen kom att arbeta väldigt intimt. De kom att utveckla ett samarbete som aldrig tidigare ägt rum i Sverige, baserat på total öppenhet och ömsesidigt förtroende. Knappt någon utanför den lilla grupp som arbetade med femåringen, och snart även han sjuårige storebror och deras föräldrar, visste någonting. Arbetet var ytterst känsligt. Tålmodigt byggde man förtroende. Man försökte göra om förhörsrummet så att det skulle bli mer barnanpassat. Man bytte miljö och åkte och fiskade. Man visste att det skulle ta tid. Om inte polisen hade tagit den tiden, är det inte sannolikt att man hade hittat lösningen till Kevins död. Det är till och med så, att utan det täta samarbetet mellan socialsekreterare – barnpsykologer – polis hade man inte kommit fram till lösningen. Gemensamt planerade man omsorgsfullt varje steg, även avslutningen av polisutredningen. Om och om igen intygar de som ingick i polisens utredningsarbete hur värdefullt samarbetet var. För både socialsekreterarna och barnpsykologerna innebar närvaron i polisens arbete att de smidigt kunde fortsätta sitt arbete när polisens arbete var avslutat. Ingen har uttryckt några svårigheter att hantera kraven på sekretess.
”
…….”
Samarbetet mellan barnpsykiatrin, de sociala myndigheterna och polisen i Arvika var unikt i ”Kevin-fallet”. Var för sig plöjde de ny mark. Istället för att begränsas av sekretess och olika ansvarsområden, arbetade man tillsammans för att hitta möjliga vägar att lösa fallet. Eftersom problemen var nya, visste man emellanåt inte riktigt hur man skulle göra. Samtidigt kände alla trycket från samhället som yttrade sig på olika sätt; man måste hitta Kevins mördare. Precis som inom polisen, arbetade ett begränsat antal representanter från barnpsykiatrin och de sociala myndigheterna med Kevin-fallet. Det var med andra ord ett begränsat antal personer som hade insyn i för-undersökningen – inte bara inom polisen utan även hos de sociala myndigheterna och barnpsykologerna.Det unika i utredningsarbetet var bland annat att de sociala myndigheternas och psykologernas kunskap om familjen och familjesystemet kunde föras in på ett konstruktivt sätt i förhörssituationen. Det blev av yttersta vikt i förhören med den äldre pojken. Baserad på sin kliniska kunskap om barn, kunde barnpsykologerna och socialassistenterna guida polisen i arbetet med barnen.
”
Detta handlar inte alls om det mångkulturella samhället, även om den högst trolige verklige mördaren var en tonårig invandrad gosse som nu skall bo i Norge. Det handlar istället om ett sjukt behov av att aldrig erkänna fel, samt veka politiker som lydigt ropar ja till tjänstemännens förslag.
Vän av ordning undrar förstås, so what?. På vilket sätt påverkar detta valet av lösningar på problemen? Bra fråga. När nu Magdalena Andersson inte bara vill “Bevara Sverige Svenskt” utan vill att Sverige skall bli mera svenskt. Kan man inte lita på att det blir ändring på politiken. Nej, det här är bara retoriska knep. Och det låter ju bra. Och förhoppningsvis får vi ett stopp för att S stämplar “Sverigevänner” för främlingsfientliga. Men när MA går in på sakfrågorna är det mer sossepolitik hon vill ha. När nu S-regeringen genomför en del av vad inte minst Sverigedemokraterna krävt i åratal, är det inget annat än valfläsk. Efter valet är det är det långbänk och handlingsförlamning som gäller. Det finns nämligen ingen ändring på S vad det gäller den ideologiska drivkraften för politiken. För S är det fortfarande socioekonomisk förhållanden som är orsak till problemen. Enligt S är rasism fortfarande ideologiskt driven. Rasism är inget som uppstår på grund av kulturella konflikter i kombination med att människan är ett flockdjur där yttre såväl som inre egenskaper har betydelse för vad som bildar flocken. För S handlar den eskalerande brottsligheten på brister i samhället, socioekonomiska förhållande, inte om att de kriminella tillhör ett kollektiv, en flock, som inte vill leva som svenskar, i enlighet med Sveriges lagar.
Socialdemokratin ser detta som en kraftmätning mellan kriminella och laglydiga individer. Med detta begränsade perspektiv är man dömd att förlora. Det handlar om kamp mellan två samhällssystem mellan två skilda kulturer. Det gäller oavsett vad vår ärkebiskop har för vanföreställningar om dessa brottslingars gud. Det gäller oavsett vad sossarna har för överenskommelser med denna guds imamer. Endast i Sofie Löwnmarks bevakning får vi idag en förståelse vad det handlar om. Ett viktigt verktyg i kampen mot hedersvåld och klankultur är: FÖRBJUD KUSINÄKTENSKAP. Det är en avgörande signal och är med dagens vetenskap enkelt att kontrollera. Det är hög tid att Sveriges folk får reda på vad som försiggår inom hederskulturens stängda dörrar, då skulle allmänheten förstå vilka enorma tragedier som döljer sig bakom en stor andel av de 30 tusen omhändertagna barnen. Den tystnad som nu breder ut sig skapar utrymme för att kränkta invandrare som lever i hederskulturen skall ta till terror mot sociala myndigheter.
Fortsätter valrörelsen på detta sätt så är valet förlorat för Sveriges folk. Då det gäller en ersättning till de två bröderna i Kevinfallet så finns anledning om förhoppningar på ett lyckligt slut, givet att de stämmer staten och kommunen.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson