“Demilitarisering”
Det är en nattsvart dag. Det så många fruktat och/eller förnekat skulle kunnat ske är nu ett faktum. Under slagord av “demilitarisering” och “avnazifiering” skönmålar Putin sitt brutala övergrepp. Putin har tvingat in Ryssland på en våldets och krigets väg. Att det ryska folket så hårt prövat av diktaturer under århundraden skull kunna vända utvecklingen är inte troligt. Den värld Europas folk vaknade till idag är för lång tid grundligt förändrad. Europa behöver ett uppvaknande för att möta den uppkomna situationen. De som nu talar för militärt stöd är troligen för sent ute. Det ryska militära maskineriet givet sin överlägsenhet i man och moderna vapen har kapacitet att återupprepa Hitlers bedrifter i inledningen av andra världskriget. Har Ukraina som utlovades i gårdagens nyheter öppnat sina militära lager för att beväpna folket? På vilket sätt det kan förändra situationen kommer att visa sig de närmsta dagarna.
Här i Sverige finns också en strid att föra mot alla Putins apologeter. Alla som bara sett USA som ett hot mot freden, och Putin som dess godhjärtade försvarare. Ja de finns faktiskt, och de är väl representerade på sociala medier. Kanske kommer de inledningsvis vara återhållsamma. Förhoppningsvis kommer de att i en tid av eftertänksamhet komma ut på på rätt sida av skärselden
Likt rapporterna från stämningarna i Ukraina igår trodde inte heller jag behöva vakna upp till ett Europa satt i brand. Men vad vi blivit vittne till är ett till stora delar yrvaket folk som ser sig våldtaget, som nu ser sina förhoppningar smulas under stridsvagnarnas larvfötter. Det vi ser idag är ett fullskaligt krig från Ryssland och Belarus. Att flygfält och sambandscentraler angripits visar tydligt på Rysslands långtgående planer. De drömmar som slagit rot i Ukraina efter Sovjets sammanbrott skall rullas tillbaka. Den nyordning som nu vinner mark är av samma slag som den Hitler med militär förmåga etablerade inför andra världskriget. Då handlade det om Tjeckoslovakien. Nu är det Ukraina. Men Putin har redan pekat ut sina nästa offer. Redan för tio år sedan började Putin omvärdera Rysslands syn på Molotiv-Ribbentropp-Pakten. De länder som drabbades där var främst de baltiska staterna, Polen och Finland.
De svenska soldater som finns i Ukraina ligger sedan flera hundra år uppslukade av Poltavas jord, och inget kan få dem att resa sig till Ukrainas försvar. Vad detta exempel lär är att hade viljan funnits idag så hade det inte varit omöjligt det som gjordes för tre hundra år sedan. Det är en den politiska viljan som underminerats i tre årtionden och nu tvingar oss in i rollen av passiva förskräckta åskådare. Idag har vi inte ens förmågan att försvar Sveriges gränser. Skillnaden är att då talade Sverige väldigt högt i egen sak. Idag är det ett angripet land som behöver vårt stöd.
Just nu håller Sveriges statsminister en presskonferens där det ryska angreppet beskrivs i hårdast möjliga ordalag. Statsministern slår fast att skulden till det lidande som nu drabbar det ukrainska folket helt vilar på den rysk ledningens axlar. Europas länder står nu enade i sina fördömande till vilket också kan räknas Ungerns vilja att ställa sig bakom EU:s agerande.
Dessvärre är det inte alla som har förmågan att förstå vad som faktiskt som händer framför våra ögon. Här några kommentarer från Facebookflödet. Jerker Nordlöf har ordet
Stackars Ryssland, som har blivit utsatta för så många attacker och så mycket slugt diplomatiskt knivhuggande från USA och Israel, allt från debaclet i Georgia till dagens Ukraina.
Men det straffar sig i längden, att tussa grannstaterna på Ryssland med krigspropaganda och flotta löften om bistånd som inte uppfylls, både för USA och de lurade grannländerna själva.
I meddelandena från Moskva på morgonen efter flygangrepp mot militära flygplatser över hela Ukraina sägs att de syftar till att “demilitarisera” – men inte ockupera Ukraina.
Jag har tittat igenom Sveriges Radios nyhetssida och lite på SVT’s och konstaterar att de släpper lös den totala propaganda-attack om en rysk invasion av Ukraina som de har noga förberett i flera veckor. Sen har jag jämfört med vad de ryska medierna rapporterar.Rysslands insats verkar vara beslutsam, de har förstört militära mål som flygplatser för att stoppa ukrainskt stridsflyg. I övrigt handlar det om att försvara Donetsk/Lugansk, tydligen trappade Ukrainas militär upp attackerna i går, säkert på inrådan av sina herrar i väst. Och det var inte oväntat, de som ligger bakom detta kaos, västs finansoligarker, ger inte upp i första taget.
Det kanske allra viktigaste budskapet just nu är att vi kan inte hålla på och tjafsa om icke konflikter i Sverige även om det är val i höst så är det inte läge för det nu, det måste vara slut med det nu, nu måste vi visa enighet kring Sveriges suveränitet. Sveriges rätt att besluta om sin egen säkerhetspolitik och sin egne försvarspolitik. Men också i det som sker i och omkring Ukraina och det ryska intressesfären. Här har vi en västvärld som backar upp ett land som är utsatt för en oerhörd aggression och till och med en invasion. Den enigheten tycker jag som vuxna människor, företrädare för Sveriges väljare och Sveriges folk kunna visa i en sån här situation. Jag är beredd att göra det i alla fall.
Vi har visserligen en allvarlig situation. Men vi har också mycket allvarliga inrikesproblem vars lösande inte gynnas av att sopas under mattan. En förutsättning för att dessa problem skall lösas är en valrörelse som tvärt om blir så mycket tydligare än vad vi hittills har upplevt. Det sätt på vilket våra problem hittills blivit beskrivna duger tyvärr inte som underlag för att kunna lösa dem. Demokratin behöver stärkas inte läggas i malpåse. I politiken finns ingen offside. Oppositionen är demokratins svagaste länk.
I denna berättigade kritik av Rysslands aggression finns en baksida som USA och NATO måste påminnas om. Och det är att Putin har gått i USA-Natos skola under tre årtionden, vilken lärt Putin att i det globala maktspelet är det bara den råa styrkan som har betydelse. Några av de lektioner som levererats är USA:s angrepp på Irak, deras inblandning i Iran. Den militära kontrollen av Afghanistan, bombningarna av Serbien, angreppet på Libyen. Till denna rad av destabiliserande politiska inblandningar hör också understödet till de våldsamma demonstrationer som ledde fram till kuppen i Kiev 1913-14.
Evert Larsson
