Marxism

Israel-Palestina-konflikten

13 jun , 2021  

I veckans FOCUS har Bo Rothstein(BR) skrivit en artikel – Sällsynt krav på återvändande. BR har genom historiska jämförelser kommit fram till att de palestinska kraven på att få återvända är unika. De tiotals miljoner som fördrevs efter andra världskriget har inte lett till en motsvarande krav för rätten att återvända. Det exempel som Rothstein lyfter till jämförelse är de 440 tusen kareler som flydde den Sovjetiska ockupationen till Finland 1945. Ur artikeln som tyvärr inte finns i nätupplagan av FOCUS.  (Det betyder att eventuella språkfel med sannolikhet beror på mig).

Finland som då hade under  fyra miljoner invånare, tvingades ta emot en hastig flyktingvåg som motsvarade 12 procent av den egna befolkningen. Som jämförelse kan nämnas att de palestinska flyktingarna utgjorde mindre än 2 procent av befolkningen i de arabstater  som 1948  gick i krig med Israel. Karelare var på ett sätt finländare men med en tydlig etnisk identitet och dialekt. Enligt många också med ett kynne som var mer ryskt än finskt. Många kareler var heller inte lutheraner som den finska befolkningen var, utan tillhörde den rysk-ortodoxa inriktningen inom kristendomen. Utan att vara expert på etniska identiteter håller jag för troligt att de var ungefär lika särskilda från dåtiden finskspråkiga finländare  som palestinierna var från befolkningen i de arabländer dit de flydde.

Trots likheterna menar BR så fanns avgörande skillnader i hur flyktingsituationen löstes i de båda fallen. Palestinierna sattes i läger i de länder de flydde till, där de nekades integration och medborgerliga rättigheter. Finland gjorde allt för att slippa lägren. De finländare som hade mer än ett rum per person tvingades att dela med sig till de karelska flyktingarna. De ofta jordbrukande karelarna fick ny mark att odla: “jord man ofta tvingade storbönder och godsägare att släppa ifrån sig”. I Palestina permanentades istället lägren.

Genom den stora satsningen på att integrera karelarna i det finska samhället och ekonomiska livet är frågan om Karelen och ett återvändande idag en ickefråga. På två generationer så till den grad att inte ens Jeltsin erbjudande till Mauno Koivsto om att få återköpa Karelen bedömdes av Finland som intressant. Att med ett köp behöva betala för att återinvestera i en nedgången infrastruktur bedömdes som ekonomiskt ofördelaktigt.

Bo Rothsteins lösning på problemet är inte ny:

Man kan självklart sakna sin hembygd men rimligen bara om man själv har minnen av den. Men mark och bostäder är varor, de köps och säljs på en marknad och kan därmed rent logiskt inte ha ett sakralt värde. De palestinier som fördrevs (eller av sina politiska ledare övertalades) att lämna sina bostäder och sin mark borde såsom EU till exempel föreslagit bli ekonomiskt kompenserade.

Varför finns inget intresse för en sådan lösning bland de två parterna i konflikten. Varför finns inte den pragmatismen bland de rika arabstaterna och Israel? Tänk vilken vinst för ALLA människor som lever i Israel och Palestina? VARFÖR, varför väger deras intressen och behov så lätt i denna konflikt och vad är det i så fall som väger tyngre?

Trots att tio miljoner tyskar fördrevs från sina hem 1945 är det idag en ickefråga. En liten spricka i den fasaden gäller migration av tyskar till följd av ett tyskt erkännande av rätten till återvändande för tysktalande. Wikipedia:

Efter 1991 flyttade etniska tyskar till området (Kalliningrad), som Volga-tyskar från andra delar av Ryssland och Kazakstan, särskilt efter att Tyskland tog upp kraven för att människor från fd Sovjetunionen skulle accepteras som etniska tyskar och ha en “rätt till återvändande”.

Ursäkta denna distraktion om det ryska brohuvudet i Europa. Men likheten med Israel är talande, som ju från vänstern brukar beskrivas som ett västerländsk brohuvud i Mellanöstern. Just denna överensstämmelse borde sätta vårt politiska väderkorn på helspänn. Finns här en ledtråd som pekar ut den massverkan genom traditioner och tankesystem som kan befria den politiska analysen från konspirationernas hierarkiska spretighet. Finns här ett tankefrö till svaret på den stora frågan, den som redan ställts som VARFÖR ovan: varför väger Israels och Palestinas befolkningars välfärd så lätt, och vad är det i så fall som väger tyngre?.

Vad är det för kunskaper vi behöver, pusselbitar som hittills låser tanken och förhindrar den enkel lösning på Israel-Palestinakonflikten som bl.a. EU fört fram. Att EU-förslaget om en generös ekonomisk kompensation till de fördrivna palestinierna inte fått luft under vingarna, medial verkshöjd, i det av vänstern kontrollerade Public Service är inte så konstigt. För mig var förslaget nytt, hur stor andel min egen mångåriga vänsterblivenhet är till denna kunskapslucka låter jag vara osagt. Men det faktum att jag nu vid kännedom snabbt reagerar på förslagets betydelse tar jag som ett stöd för att min vänsterpersonlighet inte kan vara helt avgörande. Utan, det är medierna som mörklagt detta förslag eftersom det stör vänsterns politiska agenda. Det stör deras strävan till strategisk samverkan med islam mot den västerländska och kristna civilisationen.

Den marxismen som är vänsterns inspirationskälla är en konfliktfilosofi. Det är genom konflikter som människan driver utvecklingen, helst av allt genom väpnande konflikter, till det klasslösa samhället där kollektiva konflikter kommer att försvinna i den uppstigande socialistiska solens sekulära paradis. Att denna illusion tar spjärn i kristet evangelium är en viktig orsak till dess förföriska framgång. Det andra är att jämlikhet är en viktig förutsättning för att flockdjuret människa skall hålla samman.

Det var ett ungt oerfaret Finland som mötte andra världskriget, där mottagandet av kareler var ett av påfrestningar som behövde en lösning. Men i förhållande till många andra folk hade Finland en viktig erfarenhet. Finland erövrade sin självständighet genom att besegra en marxistiskt ledd revolution. Det var ett nationellt elddop nödvändigt för att stå enande mot grannen i öster där revolutionen segrade. Utan de vitas seger i inbördeskriget så hade Finland varit en del av “rådsstaten” – Sovjet – som började byggas efter 1917. Då det gäller israel är relationen till den marxistiska konfliktideologin radikalt annorlunda.

Marxismen har varit den dominerande politiska ideologin på båda sidor. De judiska terrorligor som främst stred mot det brittiska kolonialväldet hämtade inspiration i den marxistiska konfliktteorin, och var en av omständigheterna för den nybildade statens Israels seger även över den arabiska befolkningen. Även palestinierna hade marxismens som ideologiskt rekvisit då de på 1960-70-talet samlade sig till motstånd med terror som metod.

Marxismen har förlorat sin attraktionskraft bland palestinier, nu är det islam som är den samlande politiska ideologin och som har goda förutsättningar att bära konflikten vidare in i krig och antagonism. Svårigheten det innebär att bryta dessa inövade tankemönster är Bo Rothstein själv ett tydligt exempel på. I en Synvinkel i FOCUS för några veckor sedan förutspådde han Marx’s “glödheta” återkomst. Dock ej på det som är marxismens kärna, dess konfliktstrategi utan som jämlikhetens och rättvisans ideologi.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.