En Sverigehatande hazar från Afghanistan går – ropandes Allah Akbar – med kniv lös på sju försvarslösa personer i Vetlanda. Så trycks småstadsidyllen in i ett blodigt kaos. Den ordning offren vant sig att leva har raserats, mardrömmen har blivit verklighet. Försvarslösa ställdes de mot en vältränad besviken ”nysvensk” som beslutsamt går till attack för att sätta skräck i landet som svikit hans förväntningar. Så ser konflikten ut, beskriven med de förbjudna orden, och på ett omedelbart och ytligt plan. Kryper vi ner i detaljerna, och väntar ut politiker och myndigheters agerande finns en del att lära. Oavsett om utgångspunkten är att skademinimera för att ärerädda den politiska eliten eller lära för att motverka att liknande fattigmansterror sker igen.
Den för skademinimering verkande byråkratin sätter omedelbart fart. Henrik Tvarnö(S) kommunalråd i Vetlanda förklarar att det alltid kommer att finnas psykiskt sjuka människor. Rättssystem, polis och medier har från första början sett som sin främsta uppgift att skydda förövaren och minoriteten han tillhör från uppflammande hat bland den svenska befolkningen. Redan på torsdag en dag efter dådet avskrivs brottsrubriceringen terrorbrott trots att inget av offren ännu hörts. När alternativa medier ställer frågor till polisen om utredningen så blir svaret: utredningssekretess gäller. Enligt Lamottes Facebooksida:
“Gärningsmannen skall enligt vittnesuppgifter ha skrikit Allahu akbar innan han gick till attack. Hur ser ni på det?”
– Den typen av detaljuppgifter är det förundersökningssekretess på så det är inget vi kan kommentera i nuläget, säger Susanne Karlsson, kommunikatör på polisen i region öst.
“Varför förhörde ni inte alla offer tidigare? En man blev inte förhörd förrän i lördags?”
– Den typen av detaljkunskaper har inte jag och det är som sagt förundersökningssekretess, säger Susanne Karlsson.
Att polis och medier främst agerar med omsorg om förövaren och personer ur hans krets är inget nytt, så har myndigheterna agerat i årtionden. En berättelse på temat har vi i vad som drabbade de två bröderna som anklagades för att ha mördat den fyraårige Kevin i Arvika i slutet på 1990-talet. Detta unkna, samhällsförstörande förhållningssätt hämtar inspiration i den vänsterliberala ideologins syn på kriminalitet, där brottslingen görs till offer för samhället, och brottsoffren sviks och förnekas upprättelse. Rättssystem och politiker med stöd av medier bortförklarar hatfulla handlingar – fattigmansterror med sju knivskurna offer – som en följd av psykisk sjukdom. Mediernas fokus ligger istället på att bekämpa “hat och hot” från rädda och förbannande på nätet som har fräckheten att visa vad dom känner.
Vad har det politiska ledarskapet i Sverige för stöd för sin rädsla för att majoritetsbefolkning skall starta pogromer mot invandrare? I Sverige finns inte som i USA en tradition av utomrättsliga avrättningar, där lynchningar har en skrämmande historia. I kulturen(Strange Fruits) illustrerad av svarta kroppar hängande i trädens grenar. Lynchningar i Sverige ger på Wikipedia en kort information, med endast ett uppräknat fall. Det gäller mordet på greve von Fersen för drygt 200 år sedan. Det kan jämföras med USA där det fortfarande är ett problem. Så här avsluts en lång artikel om lynchningar i USA:
Black suspects were convicted of this assault charge at twice the rate of white suspects. 1,400 juvenile lynching charges were filed, and, in 2002, 231 black youths were convicted, ten times as many as white youths. In 2006, five white teenagers were given various sentences for second-degree lynching in a non-lethal attack on a young black man in South Carolina.
Den svenska kulturen kännetecknas av en stor tillit till myndigheter. Rätten att med egna medel försvara sig och sin egendom har under århundraden stegvis överlåtits till rättssystem och ordningsmakt. Stora delar av de miljoner som likt Tamim Sultani tagit sig till Sverige kommer från religiösa klankulturer med en helt annan rättstradition: där avgörs tvister genom kraftmätningar i öppna konflikter och efterföljande förhandlingar mellan klanledare. Det som vårt system ser som ett oacceptabelt användande av gruppens makt är inom klanen det normal sättet att lösa konflikter i samhället.
Tamim Sultanis agerande kan förstås som en del i en klankultur. Enligt DN och Exakt24 så hade Tamim Sultani dagen före terrorattacken ansökt om att få en semesterresa till Afghanistan men nekats av socialtjänsten på stående fot. Tamim Sultani nekades samvaron med sin klan, som givet hans ensamhet i Sverige, har långt större betydelse än en ”semesterresa”. Vilken ställning har TS i sin familj och klan? Vilka samtal som fördes mellan TS och hans familj kommer vi troligtvis aldrig få klarhet i, eftersom polisen redan valt att mörklägga utredningen av fallet. Det blir enklare för polis och medier att avfärda TS som psykiskt sjuk istället för att förstå de sociala och kulturella mekanismerna som klickat in. Att stämpla TS som psykiskt sjuk kan knappast ses som en fördel för Tamim Sultani och hans specifika problem. Det passar däremot väl in i att försvara det av massinvandring beroende mångkulturella projektet. Den uppenbara sanningen att Tamim Sultani i frustration och hat mot Sverige genomfört ett terrorbrott måste förnekas för att det mångkulturella projektets massinvandring skall kunna drivas vidare.
Ett av massinvandringens stora misslyckanden har varit att till Sverige med bidrag locka de ”ensamkommande barnen” med rötter i främst Afghanistan. Globalistiska reformatorer och flyktingsmugglare gjorde resan genom Europa till Sverige möjlig. Tamim Sultani kom till Sverige 2016, efter att euforin för ”flyktingar” kraschlandade i en ”flyktingkatastrof hösten 2015”. Istället för det utlovade bidragsflödet möttes de ”ensamkommande” av den svenska vinterns och kulturens välordnade, byråkratiska och distanserade kyla. Mötet med den svenska byråkratin var från start solkat av lögn och bedrägeri. Nyckeln till de ”inkluderande” byråkraterna på migrationsverket var, hade de fått lära sig, att kasta sina pass, ljuga om sin ålder och färga sin historia i asylhummanismens färger.
2016 var den svenska befolkningens tålamod slut. Det vänsterliberala experimentet i massinvandring hade kraschat. För att liberaler och vänster skulle kunna få fortsätta att använda de ”ensamkommande” som spelpjäser i sin multikulturella strategi formulerades gymnasielagen 2018, som lade en orimlig börda på de ensamkommande för att stanna i Sverige. Att endast en liten bråkdel skulle komma att klara gymnasieutbildningar borde politiker och byråkrater kunnat räkna ut med mindre ädlare delar av sina knoppar. ”Så fick de ”ensamkommande” betalt för sina lögner”: är möjligen cynikerns svar på flyktingaktivistens missriktade välmening. De politiskt ansvariga för denna tragedi finns inte att söka bland dess offer, afghaner i förskingringen eller i motståndet mot gymnasielagen och en ansvarslös massinvandring. Det är massinvandringens politiska arkitekter som är de ansvariga.
Nu ett par veckor efter dådet har politiker och medier gjort allt för att sänka ”händelsen” i glömskans bekymmersfria tystnad. Medan gärningsmannen beskrivs som, ”besviken på Sverige” ”med psykiska besvär”, hängs Lamotte ut som allmänt otäck och en farlig journalist. GW som talar ut i TV4 ger några intressanta pusselbitar till terrordådet i Vetlanda: Han kallar brottet en fattigmansterrorism och bryter därmed av från den mediala normen. Det finns blandade motiv menar GW.
Han kom hit 2016 och väntar på att få sitt uppehållstillståndet förnyat. Han är psykiskt instabil och verkar inte göra något särskilt. Missbrukar cannabis och mår uppenbart mycket dåligt. Hans personliga situation och ett växande hat mot den svenska omgivningen, kan ha utlöst en sån här historia. Det är en oplanerad gärning. Nu skall man väcka åtal om tio dagar, och man verkar ha det här ärendet på fötter.
Det kommer att sluta med tio år i fängelse och att han slipper utvisning är GW:s svar på var det kommer att sluta. På Aftonbladet intygar Peter Kadhammar att befolkningen i Vetlanda ”inte är otrygga”. Han får stöd av Vetlandas enhetschef för integration – Åsa-lotta Andersson – som formulerar sig som man kan förvänta. Världen har kommit hit. Det är berikande. Utmanande för offren för attacken kan tyckas, men det är tydligen ingen problematik som ingår i hennes tjänstebeskrivning.
Varför tar GW upp frågan om utvisning? Eftersom det är en stridsfråga inom polis och rättsväsende. Inom polisen har man spårat diskussioner bland Afghaner om att använda rättssystem och kriminalvård som en väg för att få stanna i Sverige. Genom långa fängelsestraff slipper man utvisning är tanken. Att strategin kan fungera talar GW här för. Lennart Martikainen har i en video talat för att denna strategi hålls levande bland de “ensamkommande barnen”. Givet detta måste nu rättssystemet reagera med att i Vetlandafallet döma till utvisning. Hoppet om att få uppehållstillstånd genom att begå terrorhandlingar måste ovillkorligen släckas.
Med tanke på brottets omfattning, med kapacitet att sänka ner Sverige i en förlamande rädsla, är medias bevakning anmärkningsvärd. Faktum är ju att det finns tusentals Afghaner som som lever under liknande omständigheter och som ännu fler ur den svenska majoritetskultur har mycket starka känslor för. Vi vet sedan tragedin i Kil för några år sedan att dessa känslor inte alltid är besvarade. I Kil mördades en äldre kvinna engagerad för flyktingar av sin skyddsling, med vilken hon inlett en sexuell relation. Tydligt är att svenskar inte begriper vilket förtvivlans självförakt som kan bli följden av sexuella relationer med svenska äldre damer hos unga män från en könssegregerad kultur.
Hur hanteras terrorangreppet i Vetlanda av de mest talföra med bakgrund i Afghanistan. Till denna lilla elit kan definitivt räknas Mustafa Panshiri. MP:s Twitterkonto avfärdar den fjärde mars socialdemokratin och Löfvens påstående om att det inte har med invandring att göra.
Men att påstå att dådet inte har något med migration att göra är bara förvirrande. Den misstänkte är från Afghanistan, folkbokförd i Vetlanda sedan 2017 och har fått avslag på sin asylansökan. Någonting måste det väl ändå ha med migration att göra?
MP tar inte klart och tydligt avstånd från terrordådet. Hans analys sker indirekt genom hänvisning till vad han skrivit om konflikterna på Resecentrum i Uppsala.
Detta skrev jag för Kvartal år 2018: “I minidokumentären ”Pojkarna på resecentrum” (Sveriges Radio 12/6 och 13/6 2017) får lyssnarna följa Mustafa som har fått avslag på sin asylansökan och är inne i ett tungt heroinmissbruk.
Problemet är tydligen att de asylsökande får avslag på sina ansökanden om uppehållstillstånd. PM:s intresse för att vägleda sina landsmän kring händelserna i Vetlanda tar därmed slut. Vad blir följden av detta perspektiv? Inget handlingsalternativ till fattigmansterror presenteras. Deras offerroll framhålls istället. Mustafa Panshiri fortsätter med att ägna tid och tanke åt att ta avstånd från SD och Jomshofs islamkritik. Noterar att PM ser Ivar Arpi som chefredaktör för Bullitin som ett hot mot demokratin. Enligt PM är det tydligen svenskarnas problem vad som händer i Sverige, och eftersom svenskarna fortfarande är i majoritet så är det naturligtvis sant. Det är av den orsaken som min kritik främst riktar sig mot den politiska makten. Tyvärr så är MP:s perspektiv att försvara den afghanska minoriteten i sin kritik av migration och assimilation istället för att hitta politiska lösningar.
Vi måste erkänna att allt var fel från början, även om Mustafa Panshiri kom till Sverige med många av sina vänner, för vilket det betyder mycket. Frågan är större än några dussins välbefinnande. Det stora avgörande felet var att med bidrag locka hit tiotusentals unga män från en religiös, heders och klankultur, där män och kvinnor lever i skilda samhällen. De är inget problem i det samhälle som de skolats in i men i det svenska samhället leder deras sätt att leva till oundvikliga konflikter om de inte med kraft går in för att anpassa sig. En står del av dessa lurade och självbedragna unga män måste återföras till sitt ursprung, och det behöver göras, snabbar dess bättre. Det måste göras för att slippa öppna konflikter i omfattning som till och med kommer att utmana det svenska tålamodet. Och inte ens Public Service kommer att klara av att dölja vad som pågår.
De politiskt ansvarig måste inse att de lurat hit människor de saknat kunskap och resurser att ta hand om annat än som ett tillfälligt flyktingskap. Utforma ett system för återvändandebidrag, som är utformat till att ta hänsyn till deras individuella behov. Polis tillsammans med den statliga byråkratin måste identifiera alla som lever illegalt i Sverige, ju fler det handlar om dess angelägnare är det. Av alla mångkulturens inkluderande tragedier tillhör de “ensamkommande barnen” ett av de mest tragiska. Sveriges folk har anledning att utkräva ett ansvar av den politiska majoritet som gjort denna tragedi möjlig. För det krävs en utredning av kostnaderna i pengar, lidande och människoliv.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson