Klyvnades tid

De oförbätterligt lämpades åsiktskontroll

9 feb , 2021  

Ibland händer saker som får den politiska fasaden att bryts upp och de intellektuellas hyckleri och dubbelmoral flödar i ljus. Yasin Byn, gangsterrapparen har på grund av sin dubbelnatur iscensatt en sådan händelse. Han är dels en framgångsrik gangsterrappare samtidigt som han är en verklig gangster. Misstänkt för mord och nu häktad för människorov. I sin gangsterrapp romantiserar han den grova kriminalitet som han är en del av. Trots den kriminella bakgrunden hyllas han, vilket står i skarp kontrast till hur exempelvis Paolo Roberto(PB) behandlades. Försvaret för dubbelmoralen och hyckleriet skall bygga på principer påstår till exempel Focus kulturredaktör Nina Solomin i sin krönika, ett balansnummer på det politiska bedrägeriets slaka lina. Konsten skall vara fri och man skall skilja på verk och person, lyfter hon fram ur försvararnas tyngsta arsenal.

Men principerna neutraliserar inte dubbelmoral och hyckleri, de är snarare dess förutsättning. Åtminstone gör de dem väldigt tydliga i fallet Y. “Man skall skilja verk och person”. Då det gäller Paolo Roberto var det personliga hans sexköp. Att den verksamheten hade lite att göra med hans pizzor hjälpte honom inte. Yasin Byns kriminalitet och gangsterrapp förenas, innehållsmässigt hänger de samma. I musiken romantiseras gängkriminalitet och asocialt beteende. Men det kan vara mycket värre än så. De är långt från osannolikt att det finns ekonomiska band mellan den organiserade brottsligheten och gangsterrappen. Så här tror jag att det ligger till. Yasin har kontakter som vill tvätta pengar. De köper “streams” och pengarna kommer ut vita som betalning från Spotify eller liknande. Yasin betalar tillbaka större delen av pengarna minus kommission. Om en sådan som Yasin hade pengar att röra sig med, skulle det då inte synas? Han äger inga dyra bilar. Alla bilarna på videorna är hyrbilar. Han bor kvar i “orten”.

“Konsten skall vara fri” var den andra principen. PR:s matlagningskonst skal inte straffas för hans kriminella beteende är tanken. Men det görs.  Då det gäller Yasins konstnärliga frihet, så verkar det inte spela någon roll vilken effekt hans frihet har på andras frihet till liv och hälsa. Medierna har inga problem med att sälja ut brottsoffren för Yasins frihet att skapa. Det finns ingen konsekvensens och Nina Solomin(NS) bekräftar att hon är med på dubbelmoralen: “Jag påstår inte att de direkt skall släppas in i värmen.” Yasin skall för alla pizzor i Rinkeby inte behöva riskera att bli ett offer för Paolo Robertos matlagningskonst.

Vad är det då som håller samman vårt samhälle, som det nu lever ut sig framför våra ögon. Vad består dess politiska och ideologiska kitt av? Vad är dess “värdegrund”? Att det skulle vara alla människors lika värde  är reda dementerat. De som sortera agnarna från vetet med en sådan rå precision måste vägledas av något som håller dem samma. En kollektivistisk godhetsideologi med hallucinogen effekt?  Trots att NS ställer upp på systemets utfall så är hon ändå inte riktigt bekväm i sin roll som moralens och de goda sedernas försvarare. Det är något som skaver: “Var går den moraliska gränsen? ja uppenbart vet vi inte, eftersom det kan vara lite hit och dit med tillämpningen av två nämnda principerna i kulturlivet.” Lite hit och dit med principerna i KULTURLIVET, det var riktigt gulligt formulerat.

Redan med början i rubriken som hävdar –  den goda principen att skilja på verk och person – och det avslutande stycket slutsats – intressant att notera skillnaden på folk och folk – ger besked om krönikans vandring från princip till det individuella privilegiets tungfotade pragmatism.

Peter HØEG:s bok med den Högst lämpliga titeln “De kanske Lämpade”, har satt spår i min egen rubrik. Denna min känsla göder ingen psykologisk dystopi i konsten kontrollera och att sortera “människomaterialet”, det är sedan länge tabubelagt. På något underligt vis känns ändå en förbindelse mellan “De kanske Lämpade” och vad jag här försöker förstå. Det är inte så att jag anser att den politiskt korrekta elit som behärskar våra medier är lämpliga, för mig verkar de oförbätterliga. Men på något vis måste de ände givet samhället och det politiska klimat vi har, vara lämpliga. Och kanske därför oförbätterligt lämpade.

Rattarna på de lämpades sorteringsverk har nu andra markeringar än människomaterial. Sorteringen sker efter politisk åsikt, vilket Nina Solomin själv berör:  …enkla misstag, som att använda fel benämning på en viss grupp eller att påstå att det bara finns två kön, kan leda till hård kritik. Men problemet är knappast att påståenden kritiseras och leder till upphetsade diskussioner. De som dristar sig till att stiga fram riskerar ju själva att lika bryskt ifrågasättas. Problemet är mycket större än så, det handlar om själva möjligheten att yttra sig. Vilket NS medger i sin avslutande mening. Det handlar om vem skall ha tillgång till medierna och vem som skall tystas:  – Jag påstår inte att de direkt skall släppas in i värmen. Jag har många gånger undrat över vem det är som skall lyftas fram ur sorteringsverket och vem som skall  kastas ut på baksidan.  Men framförallt vem är det som har fingrarna på  rensverkets rattar. Här erkänns uppenbart sorteringsmekanismens existens och böjligheten för dess beslut och önskningar kan vi ana. Men var finns Nina Solomin själv i den hierarki som beslutar om vad som skall nå den stora massan och vad som skall filtreras bort?

Den stora frågan är uppenbar. Varför försvaras inte yttrandefriheten? Varför ser man inte längre det fria ordet som ryggraden i ett självsanerande system med förmågan att vaska fram sanningen? Det enda fungerande alternativet för sanningens sak. I öppet totalitära stater är det ingen hemlighet hur makten över ordet sätts. Under upproret i Tjeckoslovakien 1968 så uteslöt Husak 473 av 590 medlemmar av landets författarförbunds värme.

Vad som är rätt åsikter har i vårt vänsterliberala  kulturklimat kallats det (P)olitiskt korrekta. Var går gränsen för hur detta p skall sättas? Nina Solomin har inga problem med att vrida på  rattarna för dörrarna in i värmen, för vilka som skall “släppas in i värmen”. I totalitära system går man längre och har inga problem med att “släpa in i värmen” och placera dissidenter framför regimens mikrofoner.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson


2 Responses

  1. nouw.com skriver:

    Fint

    Hälsning
    R

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *