Postmarxism

Postmarxism!?

13 nov , 2020  

Postmarxism förutsätter en utvärdering av marxisms ansvar för 1900-talets totalitära system, och deras bidrag till världskrigen. Vårt kön, vår etnicitet, kultur och vår ras, den plats på jorden vi bundits till, vår sexuella läggning kan vi inte göra något åt. Med tanke på så mycket polariseringar som råder kring dessa indelningar skull man kunna tro att det är här som mänskligheten har sina problem. Enklast är att förbättra, förfina kollektiv praxis genom att göra upp med ideologier som inspirerar individer och styr kollektiv. Samtidigt som marxismen är vår tids mest  inflytelserika sekulära ideologi undgår den kritik, omhuldas i medier, statskyrka och akademier. Främst för att på akademiernas professorsstolar sitter marxister. Marxismen skyddas också av att den är inbäddad i moderniteten, att den är ett barn av upplysningen.  I striden mellan postmodernism och modernism  undviker marxister att ta ställning eftersom den kontrollerar båda sidor. 1900-talet var marxismens århundradet både som höjdpunkt och som globalt nederlag: i västvärlden, i de socialistiska staterna och i den tredje världen. Jan Olof Bengtsson vill rädda den “klassiska marxismen” på grund av att den rymmer delsanningar och för dess inriktning på arbetarklass. Det är framförallt här som min oenighet med JOB består. I många dagsaktuella politiska frågor är vi glädjande överens som framgår av hans svar på min kritik i “Högerns” knäfall för Marx. Jag tror att det finns ytterligare klarläggande att göra, ytterligare politisk enhet att nå fram till. Här kommer därför ännu ett bidrag till diskussionen.Redan i sin inledning gör JOB sina förhoppningar på marxismen tydlig.

Marx problemställningar är ingalunda främmande för socialkonservatismen, även om den velat erbjuda ett alternativ till hans lösningar. Själv har jag flera gånger både före och efter att jag lämnade den gamla högern tagit upp Marx och marxismen. I synnerhet för mitt förslag att socialkonservatismen behöver ideologiskt vidareutvecklas för att den ska bli tillräcklig som ideologisk grund för den åtminstone tidigare av SD starkt betonade positionen “bortom vänster och höger” är marxismen för mig viktig.

Att låta sig inspireras och låna från olika ideologier är sympatiskt och viktigt för kollektiva framsteg. Eftersom jag själv har min bakgrund i den marxistiska vänstern är det den ideologin som jag känner till, både på ett personligt psykologiskt plan och genom årtionden av politisk praktik under hammaren och skäran. En bättre plattform för förståelse finns knappast. Så de som önskar diskutera marxismens förtjänster har anledning att se över sina förtöjningar. Vad gäller konservatism är jag däremot (o)lyckligt okunnig, jag kallar mig fortfarande vänster eftersom kollektivet fortfarande har en central plats i min världsbild, men jag väljer fritt bland vad som finns av analyser i alla slags diskussioner. Genom JOB har jag stifta lite bekantskap med Claes Ryn som på Wikipedia presenteras på detta sympatiska sätt:

Mot neojakobinismen, som enligt Ryn är såväl moraliskt förkastlig som filosofiskt ohållbar, ställer han en filosofi som han kallar “värdecentrerad historicism” och som söker att kombinera universalism med historisk partikularism. Politiskt förespråkar Ryn en traditionell republikanism i vilken ledaregenskaper och moralisk karaktär bestäms genom individens engagemang i det lokala civilsamhället, snarare än genom en föregiven trohet till abstrakta ideologiska principer.

JOB är inte ensam i sina förhoppningar till vad Marx kan erbjuda till en förnyelse av det politiska landskapet. En pandemi i tillskyndan för Marx har brutit ut. Hyllningarna kommer från många håll: Alexander Bard, Motpols Andersen, Ledarsidornas Westerholm, Det Goda Samhällets Engelau, Anarkisten Sanden, Vetenskapliga partiets Gustavsson, Palaestras Anton och Jonas. Men det allvarliga är att ingen verkar ha kunskaper att ens formulera några frågetecken efter exempelvis Bards hyllningar till Marx. Inte en enda fråga. Denna globala tendens fick sin välsignelse på högsta politiska nivå då Jean Claude Junker invigde en staty(skänkt av Kina) i Marx födelsestad Trier. Varför denna tilltro, och dessa förhoppningar på Marx? Alla är ju inte övervintrade 68-or som nu återfaller i sin ungdoms ej övervunna förvillelser. Att nyliberalismens timglas börjar sina efter ett halvt århundrades krafsande efter makten, skapar liksom det globala kapitalets härjningar ett existentiellt  vakuum som kräver ideologiska svar. De som inte håller fast vid en materialistisk analys av kapitalismen kommer oavsett hållfastheten i sin kritik av marxismen att svepas bort av folkets behov av lösningar på globaliseringens problem. Jag delar alltså JOB:s förståelse av att det krävs ideologiska förnyelser, inte minst för att lösa upp ofruktbara skenpolitiska polariseringar. Men varför en vandring efter Marx är en återvändsgränd skall jag nu försöka förklara. JOB skriver:

Vad jag var intresserad av inom högern när jag kunde sägas tillhöra den var de mer distinkta kultur-, värde- och moralkonservativa traditionerna. Men med denna inriktning var det redan då för mig obegripligt hur man kan förneka marxismens delsanningar: de var ju relevanta även för en sådan inriktning. När jag ändå klagade över det alltför stora eller helhetliga marxistiska inflytandet på universiteten och i kultur- och samhällsdebatten, uppmuntrade mig de bästa konservativa filosoferna i stället att använda det för att ta till mig marxismens delsanningar. Claes Ryn talade om dialektiken som en viktig sanning i marxismen. Efter murens fall började Tage Lindbom tala om Sovjetunionen i mer positiva ordalag som en ordning, till skillnad från det nyliberala västerlandet. När jag skriver om Marx och marxismens delsanningar är det varken något nytt eller något knäfall, även om jag nu gör det mer än tidigare p.g.a. den politiska utvecklingen, inte minst SD:s utveckling.

Det har runnit mycket vatten genom filosofernas malande kvarnar sedan Engels Antidüring och Naturens Dialektik, som är upphovet till marxismens vandring i de dialektiska rörelselagarna. Marx själv har inte så mycket till delsanningar att förmedla, några rader i Kapitalet det är allt. De teoretiska försöken står Engels för, och av det byggde Kautsky en katedral som var en del av den tyska socialdemokratins ideologiska ortodoxi. Samma katedral restes i Sovjet efter revolutionen på 1930-talet eftersom partieliten behövde en religion, en dogm för att konsolidera sin makt. Och Mao fortsatte i Stalins fotspår. Men vi behöver inte gå genom marxismens hela utvecklingshistoria för att få ett grepp om vad som återstår av dialektiken. Sven Eric Liedman har gjort arbetet i sitt senaste verk Karl Marx en biografi. Det var Plechanov som myntade begreppet dialektisk materialism. Engels hade en kortare tids djupdykning i dialektiska lagar i Anti-Dühring 1878, men återupptog inte de planer han först hade med Naturens Dialektik. För alla som önskar undgå de partibyggande strategernas och systembyggarnas ortodoxi är Liedmans arbete trots sin 700 sidor en genväg.

Dialektiken i den mån den står för några delsanningar, vaktas av större gudar på filosofins himmel. Kan inte förstå annat än det är vad Claes Ryn syftar på. När bekännande marxister idag hänvisar till dialektiken handlar det nästan alltid om den retorik politiska utsagor utsmyckas med för att besvärja ett ekonomistiskt mekanistiskt förhållningssätt. I den mån marxister sysslar med eget tänkande och analys så skall gudarna som håller räkenskap i frågan veta att varningarna behövs. Ytterligare ett analytiskt redskap ur dialektikens regelverk är bruket av begreppet huvudmotsättning. Det har varit till stor glädje för inte minst det maoistiska partiets ideologiska kamp för att hålla ordning på Marx världsrevolution. Redan i Kommunistiska Manifestet pekar Marx ut kommunisternas roll, i att alltid representera kampens internationella intressen. Här kommer lagen om huvudmotsättningen till stor hjälp i att hålla fast rörelser i rigida handlingsmönster. All kraft skall riktas mot den marxistiska oligarkins utsedda huvudfiende. Vi får en motsatt effekt mot vad marxismen säger sig erbjuda med sin “dialektik”.

Liedman lyfter fram en av dialektikens lagar som han trots allt tillskriver ett värde för logiken och analysen, och Marx försvar av den. Det handlar om vår förståelse av materien som dess form och dess innehåll. Här försöker Liedman genom att följa Marx i tankarna få reda i begreppsapparaten. (Liedmans biografi är föredömliga med sitt omfattande index där inte bara personer utan även de viktiga delfrågorna kan följas.)  Men det hjälper inte, kanske på grund av Liedmans devota tilltro till Marx intellektuella förmåga. Eftersom Marx ständigt och genomgående löser upp den mänskliga “essensen” i yttre beroenden, så löses även gränserna mellan form och innehåll upp. Marx är den sociala konstruktionens konsekventa filosof. Att Marx’s begreppsapparat, kanske dialektik, för att beskriva det mänskliga samhället hamnar i ett anarkistiskt tillstånd är en följd av att själva byggstenen, människan själv saknar “essens”, är gränslös. Det är detta som gör marxismen till en konsekvent revolutionär filosofi. För konservativa har Marx ett stort värde, och det är som det negativt exemplet i abstraktionernas hierarki.

Det avgörande, rent av centrala i marxismen är dess inriktning på förändring. Det avgörande var enligt Marx att förändra världen. Avgörande är revolution, dess etos, patos och försvar som logos i Marx teorier inte minst. Vad har då en “socialkonservativ” att lyfta ur marxismens världsrevolution? Framåt, förändring, change! Har det blivit ett ideologins, tankefigurens tvång, är det bara motsatsernas spel, att vi alla har en bestämd plats i dialektikens tredimensionella nät, och kanske får förmånen att dingla i dess galge. Att konservativa låter sig inspireras av Sovjet för att det till sist utvecklades till ett slags normalitet, innan det föll samman, är en tankens krumsprång vars punkt sitter i en gnutta eftertanke. Marxismen är en revolutionär ideologi och kapitalismen är dess medspelare som ekonomiskt system. När väl marxisterna tagit makten trodde de sig kunna övertrumfa kapitalismen med dess liberala “överbyggnad”. Verkligheten har bokstavligen slagit sönder deras ideologiska klåfingrar i den övningen. Det var bland de konservativa som kapitalismen hade sina stora kritiker. Här gick moderaterna vilse, men de drog inte med sig konservatismen i det fallet. De blev nyliberaler med lite konservativ fernissa. Det fulländades med att Reinfeldt slöt upp på marxisternas linje att revolutionera västvärlden med massinvandring som politisk hävstång.

Min hänvisning till Jordan Petersons förtjänster i att skapa förståelse för marxism och postmodernism har lett till invändningar från JOB.

Enligt Larsson är det “the intellectual dark web” som idag står för den “klassiskt liberala” motreaktion som han, den gamle kommunisten, nu ställer sig bakom. Anmärkningsvärt nog lyfter han fram Jordan Peterson som en av dem i detta läger som “levererar det kraftfullaste motståndet” p.g.a. sina “kunskaper om marxism”. Här förvånar Larsson verkligen. Petersons prestation i debatten med Žižek i detta ämne förra året blev inte bara lätt avfärdad av en rad marxister, utan också närmast utskrattad t.o.m. av alternativhögerns Richard Spencer, vars analys i hög grad överensstämde med marxisternas. Denne gick så långt att han, nästan inte enbart på skämt, förklarade att Peterson genom att vara så dålig gjorde honom själv till marxist!

Som en typisk vänstermänniska behövde jag Jorden Petersons vetenskapliga perspektiv på individen och dess roll. Det var en förutsättningen för att den marxistiska ideologiska tvångströjan i uppdelningen “förtryckare  kontra förtryckta” skulle lossa sitt allsmäktiga grepp över tanken. Vikten av denna lektion borde vara uppenbar för alla då vi studerar den sociala och politiska förödelse uppdelningen skapar genom skamspelet av offer och förövare. Tänk att feminister lyckats med att göra kvinnor till offer för män. Kvinnan som passar så dåligt för offerrollen. Inriktningen att slita sönder vår arts reproduktiva system är monstruöst, demoniskt. Alla minoriteter som hetsats mot en majoritetskultur genom uppdelningen i “rasifierade” och “rasister”. Den politisk offerroll som marxismen jämnat mark för leder oundvikligen till socialt och politiskt sönderfall, utan att detta bemöts på högsta abstraktionsnivå är inbördeskriget oundvikligt.

JOB hänvisar till en timma och förti minuter lång pod. Mycket tid skulle besparas om vi fick argumenten klart nedskrivna i några stycken text. Nu till poden.

När Jordan Peterson hävdar att vi idag vet mycket mer om hur människan fungerar än vad Marx gjorde, så reagerar podaren Spencer nervöst med tillrättaläggande. Till sitt försvar tar han då hela den antika grekiska civilisationens vetande och lägger i Marx vågskål. Minst sagt generöst för att komma från “alternativhögerns” Spencer, som inte kunde stå ut med att Jordan Peterson som klinisk psykolog är vida överlägsen just Marx då det gäller mänskligt beteende. När Jordan Peterson kritiserar Marx teori om klasskampen som den drivande kraften i den mänskliga historien protesterar Spencer irriterat. Problemet är att hans motargument inte har med Marx syn att gör utan hans egen förståelse av Marx.

Jordan Peterson förklara bristerna med Marx teori om klasskamp (21.00-29.00: 8 min.) Hierarkier är grunden för utveckling, civilisationers ryggrad, driver konflikter, är en universella värdeskapande struktur. Vår värld är hierarkisk, är grundläggande i vår biologi. Problemet med klasskillnader är därför långt större än som en följd av ekonomiska förhållande. Hierarkier grundade i biologi är just vad Marx och hans efterföljare avskyr allra mest. Människan är en social varelse och skapar sig själv genom val av kultur, politik och social ingenjörskonst. Alla hierarkier är skapade kan upplösas är budskapet. Det är inte endast klasskillnader som Marx inte accepterar det är hierarkier i allmänhet: kunskap som skapar arbetsdelning, skillnaden mellan teoretisk och praktiskt arbete, motsättningen mellan stad och land. Alla hierarkier som marxisterna själv inte kontrollerar kritiseras. Som de flesta som idag försvarar Marx verkar denna Spencer sakna de mest grundläggande kunskaper om vad Marx står för.

Givet våra olika värderingar om Marx är oenigheten vad gäller Malcom Kyeyone(MK) roll och betydelse given. Att MK  som hardcore-marxist plockas in som frontfigur i den konservativa tankesmedjan Oikos är typiskt för den ideologiska förvirringen rörande Marx. Vad skall en konservativ tankesmedja syssla med om inte att för sin public försöka förklara hemligheterna bakom marxismens inflytande och trollkraft. Är det som en gestaltning av marxismen som MK knutits till Oikos? För mig som känner marxismens väsen fungerar det, men jag tror inte att publiken i gemen kommer att förstå. När jag skannar av reaktionerna på MK:s lansering som medarbetar på Oikos så är det minst sagt avslöjande att läsa vänsterns reaktioner. De har bara en torftig skamlighet som förklaring: rasist!!!!  Så visst det avslöjar dem, men låser fast politiken i en helt falsk kliché. Konflikten med den marxistiska vänstern är inte en konflikt av detta slag. Vi får inte låta identitetspolitiken styra problemformuleringen. Det enda sättet som MK skulle kunna bidra med bryta den identitetspolitiska diskursen, är att utifrån sina erfarenheter av den marxistiska vänstern börja diskutera ideologi, diskutera det som verkligen håller samman Vänsterpartiet, dvs marxismen. Eftersom MK i allt väsentligt är sin marxism trogen är det inte intressant. Vad MK bidrar med är istället att agera inflytelseagent för marxistiska perspektiv,  tillföra den marxistiska synen på historien, som en revolutionär historia, där kriser, revolutioner och krig är avgörande och därför vad politiken borde handla om. Det finns saker som tyder på att han redan hunnit sätta spår. Det gäller det marxistiska konflikt och katastrofperspektivet som är centralt för att legitimera revolution och eget politiskt våld. “Politisk makt växer ur en gevärspipa”. Att MK inte står som undertecknare till Oikos SVD-arikel beror möjligen på dess syn på “klasskamp”.

Mer utopiskt orienterade ideologier, som socialismen och liberalismen, tenderar att se på historien och samhällsutvecklingen som en ständig rörelse mot något ljusare och bättre än det vi har haft. Konservativa inser i stället att förändring inte alltid är detsamma som förbättring och att tider av välstånd och harmoni nästan alltid, förr eller senare, ersätts av en sämre period i form av recession, kriser eller konflikter.

Hur man än vrider och vänder på Oikos historieskrivning ovan är det en skönmålning av socialism. Varken ideologiskt, politiskt eller som praktik stämmer det att socialisms huvudsida är något  i “ständig rörelse mot något ljusare och bättre än vad vi haft det.” Socialismen  har sedan 1870-talet och det tyska socialdemokratiska partiets inflytande varit marxistisk. Vägen till det klasslösa samhället har aldrig varit någon tebjudning.

Vid sidan av försiktighetsprincipen är värnandet av de naturliga och organiskt framvuxna gemenskaperna i form av familjen, civilsamhället och nationen en del av konservatismens grundläggande tankegods.

Så fortsätter Oikos.

Det finns dock oroväckande tecken på att rörelsen som bär upp Oikos håller på att lämna den “naturliga och organiska” grunden för alla politik, människan. Det gick så långt att man i senaste programmet strök bort det rasiststämplade avsnittet om “essens”. Vikten av detta avsnitt i programmet kan knappast underskattas. Av valet av begrepp går avsnittet att spåra till Simone de Beauvoirs berömda: existensen föregår essensen. Det är en direkt polemik mot Simones och marxismens syn på människan, fråntagen sina egenskaper och sitt väsen och därmed ett offer för deras politiska vilja.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *