Ett samtal
Jag tog aldrig del av samtalet mellan Zizek och Peterson då det begav sig för snart ett och ett halvt år sedan. Nu gör jag det för att min uppskattning för Peterson kritiserades med detta samtal som ett argument. Så här:
Petersons prestation i debatten med Žižek i detta ämne förra året blev inte bara lätt avfärdad av en rad marxister, utan också närmast utskrattad t.o.m. av alternativhögerns Richard Spencer, vars analys i hög grad överensstämde med marxisternas. Denne gick så långt att han, nästan inte enbart på skämt, förklarade att Peterson genom att vara så dålig gjorde honom själv till marxist!
För några dagar sedan så lyssnade jag på länken ovan med Spencers kritik, av Peterson. Min reaktion var den här:
“När Jordan Peterson hävdar att vi idag vet mycket mer om hur människan fungerar än vad Marx gjorde, så reagerar podaren Spencer nervöst med tillrättaläggande. Till sitt försvar tar han då hela den antika grekiska civilisationens vetande och lägger i Marx vågskål. Minst sagt generöst för att komma från “alternativhögerns” Spencer, som inte kunde stå ut med att Jordan Peterson som klinisk psykolog är vida överlägsen just Marx då det gäller mänskligt beteende. När Jordan Peterson kritiserar Marx teori om klasskampen som den drivande kraften i den mänskliga historien protesterar Spencer irriterat. Problemet är att hans motargument inte har med Marx syn att gör utan hans egen förståelse av Marx.
Jordan Peterson förklara bristerna med Marx teori om klasskamp (21.00-29.00: 8 min.) Hierarkier är grunden för utveckling, civilisationers ryggrad, driver konflikter, är en universella värdeskapande struktur. Vår värld är hierarkisk, är grundläggande i vår biologi. Problemet med klasskillnader är därför långt större än som en följd av ekonomiska förhållande. Hierarkier grundade i biologi är just vad Marx och hans efterföljare avskyr allra mest. Människan är en social varelse och skapar sig själv genom val av kultur, politik och social ingenjörskonst. Alla hierarkier är skapade, kan upplösas är budskapet. Det är inte endast klasskillnader som Marx inte accepterar det är hierarkier i allmänhet: kunskap som skapar arbetsdelning, skillnaden mellan teoretisk och praktiskt arbete, motsättningen mellan stad och land. Alla hierarkier som marxisterna själv inte kontrollerar kritiseras. Som de flesta som idag försvarar Marx verkar denna Spencer sakna de mest grundläggande kunskaper om vad Marx står för. ”
När jag återvände till länken så fungerar den inte och Spencers Youtube-kanal finns inte heller att tillgå. Min lösning blev att återvända till diskussionen mellan Zizek och Peterson. Väl där förstod jag ingenting, funderar fortfarande på om vi verkligen tagit del av samma samtal. Vem kan tala om vinnare och förlorare i denna “drabbning”? Det är obegripligt. Hade förväntningarna skruvats upp på en ideologisk batalj så till den grad att det också var vad kritikerna levererade på sina kanaler. Det är uppenbart att varken Jordan eller Slavoj möttes under de förutsättningarna. Det är möjligt att de båda insett faran och tillsammans gjorde allt för att de förväntningarna skulle grusas.
Jordan börjar samtalet med en 30 minuters inledning där han går till ett generalangrepp på marxismen. Det är en verbal slakt på kommunistiska manifestet. Istället för att försvara Marx/Engels använder Slavoj sin inledning till att beskriva kapitalismen av idag. Det är ett mycket hövligt samtal där publiken snabbt får lära sig att applådera istället för att bua och vissla. Samtalet avslutas med handskakningar, och ett löfte om en fortsättning.
Rubriken för diskussionen var Happiness capitalism vs marxism. Det var också vad samtalet kretsade kring. Då det gäller synen på lycka så var ämnet snabbt avklarat. Slavoj var kritisk till lycka som ett mål för människan och samhällets utveckling, och därmed som ett mått på hennes framgång. Det kan inte vara ett mål i sig utan en biprodukt för andra mänskliga mål och strävanden. För Peterson är detta väl utforskade marker och han utvecklade sin syn enligt sina väl formulerade tankegångar.
Den extrema vänstern måste vara hemskt missnöjd med Zizek då han (1.39) ger Jordan rätt i det mesta av sin kritik av Marx och det kommunistiska manifestet. Zizek: “Marx hade ingen bra teori för hur politisk makt existerar. Hans teori var enkel, klasstrukturen skulle bort” .. sedan några tankefragment om byråkrati och experter innan han fortsätter: “Marx var i alla fall medveten om problemet varför han är så entusiastisk till Pariskommunens decentralisering av makt. Jag försvarar inte Marx, men problemet var inte tydligt för honom”. Ytterligare ett försvar för Marx av Slavoj: ” I Marx Kritik av Gothaprogrammet avfärdar Marx begreppet jämlikhet som ett borgerligt begrepp. För Marx är inte kommunism jämlikhet, ja till hierarki men nej till kapitalism” är Slavojs slutsats för vilket han får spridda applåder. På vilket sätt det klasslösa samhället karakteriseras av närvaro av hierarkier får vi inte veta. Marx kritik av Gothaprogrammets syn på jämlikhet ger faktiskt Jordan rätt i sin kritik av dagens vänster där just jämlikhet är centralt.
Helhetsintrycket är att Slavoj undvek att försvara sin marxism. Mötet färgas mer av deras olika personligheter än av en strid om idéer. Under samtalets avslutande del ställdes synen på ideologierna ändå på sin spets. Det var Slavoj som ur sin stora näsa drog följande: (1.54.30)
“Jag vill svara genom att fråga dig. Din fiende som de bekämpar kallar du ibland postmodern neomarxism. Jag vet vad du menar. Dessa politiska excesser kring politisk korrektness, avundsjuka och så vidare. Var hittar du detta, ge mig lite data, var är marxisterna här, vilka är marxisterna här, ge mig något stort namn… var finns marxismen i allt du beskriver”. Det är uppenbart att det är en fråga som uppskattas av publiken. “Jag ser bara en impotent moralisering bakom det du beskriver”.
Här tycker jag mig uppfatta något som inte kommer fram i argumentens rationalism och det har att göra med Zizeks bakgrund och erfarenhet av att uppfostrats, levt ett “marxistiskt liv”. Marxism förknippas av honom med normalitet, det var vardag av ett marxistiskt slag. En vardag långt från den ideologiska utopi som Marx ger uttryck för i sina teorier. Zizeks erfarenhet av marxism är därmed något helt annat än den marxism som Peterson möter genom studenter på nordamerikanska universitet, eller genom Black Lifes Matter. Den marxism som finns i väst är närmare Marx i och med att de båda befinner sig i opposition mot makten, det är en marxism som lever ut sitt revolutionära väsen och det är detta som framförallt attraherar ungdom och intellektuella. I Zizek gestalt uppträder marxismen till och med som nostalgi, hämtandes näring från den Östeuropeiska erfarenheten. Zizek framträder mer som personlighet än som ideolog. Hans bidrag är ofta fragmentarisk i form av anekdoter. Den västerländska humanismen som marxismen här brukar ta sin tillflykt i, och har erövrat dem en hel kyrka att styra över, imponerar inte på Zizek. För att ge ord åt mänsklig själviskhet/girighet så berättar han historien om den slovenske bonden som av sin gud för löfte om att önska sig något. Men med förbehållet att hans granne kommer att få hans önskan fördubblad. Bonden svarar då: ta ett av mina ögon. Jag tror inte Zizek kommer att få någon inbjudan från svenska kyrkan. Vilka inom den svenska vänstern tilltalas av hans pessimistiska syn på människan? I Malmö drog han fulla hus för ett knappt år sedan.
För Jordan Peterson är Zizeks fråga inte ny, även publiken ser frågan som befogad. De känner inte igen sig i de fjädrar som krigarna för social rättvisa klär sig i. Skruden har blivit allt mer obekväm även för den mytomspunna 68-generation. Så få till antal men trots det så inflytelserika. Att bandet mellan marxism-neomarxism-postmodernism finns vittnar främst frånvaron av ideologisk strid mellan dagens identitetsrörelser och “marxsisterna” om. Istället finns personer som vittnar om kontinuitet, om att det faktiskt är en obruten ideologisk tradition. Yvonne Hirdman har sina rötter i 68-vänstern. Skrev en avhandling om SKP under andra världskriget, är feminist från 1960-talet, på 1990-talet var hon arkitekten bakom genusteorin. Många av postmodernismen portalfigurer vittnar om sin inspiration i marxism.
Resultatet av tre-fyra årtionden av postmodernistisk identitetspolitik har varit revolutionärt omvälvande. Riktigt stökigt har det blitt. Med början i Gramscis marsch mot institutionerna växte revolutionärerna samman med makten i medier, akademier, statlig förvaltning och kyrka. Makt och revolution i skön förening. Framgången har varit omvälvande och det är det som nu är deras problem, precis som det är den västerländska civilisationens problem. Skall Zizeks med sin personlighet, rädda marxismen för nya bidrag i revolutionens tjänst.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson
