Klyvnadens tid

Det är inte alltid lätt att hänga med när de mediala vågorna av indignation sköljer över landet. En uppburen hjälte för mångkultur har brutit mot etikettsreglerna genom att ge uttryck för sin kulturs vardagsvärderingar på sociala medier. För att slippa tjafset har han valt att publicera sig anonymt. Efter avslöjanden i Sveriges malligaste mobbare i politiskt korrekthet släpptes drevet loss. Hamid Zafar tvingades från alla sin yrkesmässiga och offentliga stödjepunkter. Han förklarades fredlös. Så sammanlever vi i mångkulturen när dess anhängare får bestämma. Och Hamid är väl en av dem om jag förstått saken rätt. Hamid tillhör ändå inte dess hetaste omfamnare. Kommen till Sverige som femåring tillhör han såväl dess vinnare som de som nu får smaka på dess baksida. Kommer han fortsättningsvis vara förespråkare för den kulturella mångfalden, trots att den politiska elitens tolkning är att han inte skall vara sin egen kultur. För mångkulturens arkitekter som Reinfeldt, Löven och kompani fixar sig allt om svenskarna gör sig osynliga och betalar kalaset. Möjligen förstår Rektor Hamid att endast om den svenska majoritetskulturen står stark kan hans eget försök att tygla det salafistiska odjuret ens påbörjas. I mångkulturen är alla kulturer konstant i konflikter med varandra. I en sådan situation borde demokratins uppgift vara att vårda den konfliktfyllda gemenskapen så att krigen förs med ord. Förbjuds orden, främst de vi inte gillar, kommer krigen istället att föras med vapen. När nu den muslimska diasporan ser att rektor Hamid inte ens som anonym får ge luft åt vad muslimer normalt tycker så är deras slutsats uppenbar: Salafisterna har rätt, demokratin finns inte för oss.

Bara genom yttrandefrihet kan vanföreställningar, fördomar ens komma upp till ytan så att de blir synliga och kan hanteras, och då menar jag inte demoniseras och skambeläggas utan problematiseras, diskuteras. Detta kan naturligtvis inte få styras av vad Jonas och hans parti tycker är “rasistiskt”. Det finns många roller i denna etniska och kulturella smältdegel. Alla har ett ansvar att styra utvecklingen bort från den våldets återvändsgränd vi nu befinner oss i. Vad är ordningsmaktens roll, vad är rättssystemets roll, finns överhuvud taget politiker som förstår vilken majoritetskulturens roll är?  Kan möjligen “majoritetskultur” som riktkarl accepteras av mångkulturens arkitekter, de som stulit “svenskheten” för att kläda sitt uttunnade och till intet förpliktande svenska medborgarskap. Hur skall svenska språket och medborgarskapet användas för att börja brygga över mångkulturens alla konflikter.

Hamid har funderat en hel del på sin roll i förhållande till den muslimska minoritet som han är en del av.

Ganska ofta uttrycks i samhällsdebatten förväntningar från det svenska samhället att islam ska reformeras och att de som ska kunna vara drivande i den utvecklingen är sekulära muslimer. Jag är tvek­sam till den typen av resonemang. Om muslimer i Sverige ska kunna konfrontera de radikala elementen inom islam måste den kampen framför allt föras av praktiserande muslimer.

Vänstern tror att de kan övertyga radikala muslimer, kanske därför att de har lagen på sin sida. Men den här vänsterns marxism sopades bort från inflytande efter 60-70-talets vänsterterrorism och ersattes av islam, det började i Iran. En av dessa vänsteraktivister som nu blivit imam berättade i sitt Sommar hur han tvingats bort från den moské han byggt upp i Stockholm. Så makalöst maktlös är denna vänsters inflytande på islam, trots att de sedan 1980-talet strävat efter att bygga allianser med framförallt islam. Eftersom den politiskt korrekta offentligheten inte fattar vad religion är saknar de förmågan att ens begripa vad konflikterna handlar om. För att de korrigerande krafterna tillsammans skall få ett övertag måste de spela sina skilda roller väl. Början är att förstå vari den egna rollen består i. Förutsättningen är ett öppnare klimat så att minoriteter vågar framträda som de är och att vi slutar att använda det politiskt korrekta scendraperiet för att maskera vilka vi är och hur vi rör oss. Att nu Hamid lyfts fram med de åsikter han faktiskt har kommer förhoppningsvis att frigöra honom så att han fullt ut kan spela den roll han tror sig ha kapacitet till.

De som nu fördömer Hamid verkar inte fatta hur illa sedd västvärlden är bland muslimer från MENA-länder, vilket gäller trots att de uppenbart föredrar att leva här. Föraktet för den västerländska kulturen är massivt och vilar på generationers erfarenheter och kulturella konflikter.  Att Hamid uttryckt sig mindre smickrande mot, Hazarer, Kroater, Hoforsbor verkar inte vara något problem. Det är synen på homosexuella, kvinnor och judar som retat upp inte minst Public Service. Åsiktshyckleriet blev tydligt då Paulina Neuding(PN) och SKMA:s Svnate Weyler diskuterar fallet Hamid Fazar P1.

PN håller sig på jorden och försöker reda ordning i kaos. Hon har ett materiellt perspektiv på antisemitismen. Hon förnekar inte att det finns konspirationsteoretiker både till höger och vänster, men hon biter sig fast vid det som är det stora problemet för judar i Sverige idag. Antisemitismen till följd av de senaste årtiondenas massinvandring från MENA-länder. Hon pekar på de extrema förhållandena i Malmö där judar drivs bort, där muslimer flyttar in. Det är migrationens ommöblerande kraft på befolkningssammansättningen som inte bara drabbar svenskar utan även andra minoriteter. PN understryker att det går att förändra individer men det är mycket svårare att förändra kollektiv, och västvärlden är de som leder resan in i modernitet och sekularism.

Den västerländska civilisationen började bryta upp med den kristna fundamentalismen under renässansen. Efter femhundra år har vi en segrande modernitet och upplysning. I Sverige togs den sista kulturstriden på temat med Hedenius på 1950-talet, vilket ledde till att brottet hädelse avskaffades på 1970-talet. Vilka förutsättningar finns för islam som är långt mer kollektivistiskt och fundamentalistisk att göra samma resa? Att den islamska världen under de senaste femtio åren rört sig i motsatt riktning understryker problemets storlek. När P1 nästa dag spinner vidare på samtalet är det endast Svante Weyler som får tillträde till etern. Hans budskap upprepas, det är individens fördomar som skall bekämpas. Och det är givet att det finns fördomar eftersom de flesta från MENA-länder aldrig mött en jude eller lärt känna en jude. Men hur det kollektiva minnet skall hanteras diskuteras inte eftersom det inte går att diskutera i termer av ensidigt formulerade fördomar.  Låt oss göra ett kort nedslag i Israel/Palistina-konfliktens korta historia.

På den israeliska sidan agerade terroristligor vars ledare kom från främst  östeuropeiska marxistiska partier, en del kallade sig bolsjeviker. Stalin som ännu inte hade några egna stödjepunkter i Mellanöstern gav den nya staten sitt stöd eftersom han förstod att det skulle ställa till problem för främst västmakterna. Den arabiska befolkningen fördrevs från sina hem, vars nyckel fortfarande är en symbol för de som vill återvända till sin hem. Det Israel lyckades med genom marxistisk terror försökte Palestinierna upprepa under 1960-70-talets flygkapningar. Att komma två på bollen duger varken i fotboll eller på den politiska spelplanen. Israel-Palistina-konflikten har alltså sina ideologiska rötter i politisk extremism av samma märke. Detta är viktiga insikter för en fredsrörelse eftersom det fördelar skulden lika och det demoniserar inte ensidigt någon av parterna. Det religiösa skruvstäd som konflikten nu låsts fast i gör också parterna likvärdiga men det är ingen möjlig plattform för fred. Så länge som denna historia inte lyfts upp så finns fortfarande en avgrund som skiljer dem åt. Hamid har en liknande erfarenhet.

Låt mig först inleda lite kort med min egen bakgrund. Jag kom till Sverige som flyktingbarn från Afghanistan under 80-talet. Min far hade stridit mot de sovjetiska trupperna. Hela min uppväxt var präg­lad av misstänksamhet mot kommunismen, givetvis av förklarliga skäl. Den kommunistiska revolutionen i Afghanistan 1978 var början på ett mycket blodigt krig som varade under hela 80-talet och som lämnade landet i ruiner.

Det är bra att Hamid talar tydligt om att det var en ett marxistiskt maktövertagande, “revolution”, som föregick Sovjets invasion, det glöms ofta bort. Återigen en ideologi – marxism – som öppnar dörrarna för våld. Att Hamid Zafar dessutom förstår faran med hur marxismen i en modernare identitetspolitisk,”antirasistisk” skepnad undergräver en fredlig utveckling mellan muslimer och majoritetskulturen och andra minoriteter är viktigt. Men det är inget som ger poäng hos Public Service aktivister. Är det istället så att det är detta som nu leder till att han hängs ut i fredlöshet för att bli drevens byte.

Det är uppenbart att varken Public Service eller SKMA är intresserade av att hitta lösningar på judarnas problem i Sverige eftersom det skulle kräva ett stopp för flyktinginvandringen från MENA-länder, det skulle krävas att ett namn sattes på den ideologi – islam – som håller samman det  största judehatande kollektivet. De som fortfarande hävdar att antisemitism kan bekämpas med politisk korrigeringskampanjer bottnade i förintelseproblematiken är inte trovärdiga. Det kollektiv som nu skriker döda judarna har inget ansvar för förintelsen. De idag levande som är ansvariga är de som försvarar förintelsen. Att Hamid Fazar inte förstår betydelsen av kampanjen  – “Om detta skall vi berätta” – är inte förvånande. Vilka problem mångkulturen ställer till borde vara uppenbart för alla. De som tror på den borde åtminstone förstå vikten av att vara toleranta mot mångfaldens minoriteter och alla de egenheter de står för, som antipatier mot judar och homosexuella. Hur Hamid själv är en del av konflikten ger han tydligt uttryck för. Han vill göra Ramadan till en svensk kulturföreteelse.

”Ramadan eller Eid al-Adha är inte en svensk tradition. Men från vårt perspektiv är högtiden lika svensk som vi är svenskar eftersom muslimer som firar och utövar islam i Sverige är en del av landet.”

På den här punkten går förespråkarna för mångkulturen före Hamid, de har länge försökt sälja in att islam är en del av svensk kultur. Hamid har också försvarat bruket av sjal på småflickor i svenska skolor. För att sätta gränser för islams inflytande är det inte tillåtet i Syrien för att ta ett exempel. För Hamid är minoritetskulturen islam viktigare än den svenska majoritetskulturen. Hur långt skall sönderfallet i Sverige gå innan Hamid förstår att han behöver en välfungerande majoritetskultur för att hans version av islam skall bli tongivande. Det är endast i det gamla fungerande Sverige som han kan få det trygga samhälle som han säger sig eftersträva, vilket är en förutsättning för att hans moderata islam skall överleva konfrontationen med salafism.

Min huvudpoäng är försvaret för yttrande och tryckfrihet som attackeras genom angreppet på Hamid. Förhoppningen är att bidra till att förhindra ett inbördeskrig, vilket bara kan göras genom att försvara Sveriges kultur och vårt sätt att styra oss. För att rädda den svenska majoritetskulturen måste massinvandringen stoppas. Erfarenheterna från Balkan under 1990-talet visar att en demokratisk utvecklingen inte är någon garanti för fred. Demokratin föregicks även här av ett marxistiskt totalitärt system som undertryckte kulturella och sociala spänningar. Minnen från andra världskrigets utrensningar efter politiska och etniska linjer fanns fortfarande levande. EU visade trots sin höga fredsprofil lite förståelse för Balkans etniska och politiska splittring utan bidrog till polarisering genom att spela på förväntningar på snabba ekonomiska framsteg. USA:s mål var att ta över, de spelade samma spel som i Afghanistan, när islamism inte räckte så sattes bombflyget in. Politiker med en paranoid personlighet bidrog till att sprida rädsla i den befolkning de representerade, en rädsla som drev befolkningen att “försvara” sig med aggression efter etniska linjer.

Hittills har jag försökt sätta in Hamid Fazar i det kollektiv han är en del. Att det handlar om politikens strategiska spel  mer än om vilken hemsk antisemitisk och homofob person Hamid är blir tydligt då vi jämför med hur den  rätta sorten sprider sitt verbala gift. Anne Ramberg och Cecilia Hagen gjorde sig kända som hatretoriker för fyra år sedan. Måltavlorna var de som redan då reagerade mot massinvandringen. Några exempel:

”Hur ska man bli av med mänskliga brunråttorna?”

 ”Det är de där andra rådisarna jag skulle vilja utplåna på ett värdigt vis. De bruna. Dem som Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg skrivit om i sina senaste bloggar. Läs!” 

”Mina lokala råttor är intelligenta och faktiskt sympatiska till skillnad från de Rambergska brunråttorna.”

 ”Hur man ska bli kvitt de mänskliga brunråttorna? Med gift?”

Det finns även hatretoriker från minoriteter som från “rasistiska” plattformar som BLM ger utlopp för sina innersta känslor. Det blir inte alltid så bra. Bilan Osman skryter med sitt förakt för “vita”. Feminister har i årtionden beretts plats för sina verbala lustmord på män. Det finns tydligen många som har ett selektivt överseende eftersom dessa aktiviteter fortsätter. När det gäller hat som sprids från makten och mångkulturens försvarare uteblir analysen vari de ideologiska stödjepunkterna finns. Det tunga artilleriet har alltså inte ens börjat hamra på deras politiska befästningar. Så snabbt drogs jag tillbaka i de kollektiva och ideologiska aspekterna på det tumult som rektor Hamid rört upp.

Vad vet vi då om Hamid Fazares? Han är muslim. Han försvarar slöjor på flickor i småskoleåldern. Hans erfarenheter från Afghanistan har gjort honom till motståndare till kommunistiska utopier. När han avslöjas för sin muslimska kulturs värderingar om kvinnor, judar och homosexuella så skyller han på att han befann sig i en bubbla av konservativa konspirationer. Det är inte bara förespråkarna för det mångkulturella samhället som kör med dubbel bokföring. Rektor Hamid har en hel del att reda ut. Hans intellektuella förmåga att göra det kan intresserade studera genom att lyssna till den podd om Sveriges historia som han är delaktig i.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson