Hälsa

Smittsam alarmism

10 maj , 2020  

Den som larmar högst vinner!!
Är larmen effektiva i att sprida rädsla, driver medierna med en tvångsmässig automatik fram en kollektiv hysteri. Sen kan det vara hur det vill med egenskaperna på den varg som ursprungligen tände gnistan. Att upptäcka och reagera på faror har varit av stor betydelse för mänskligheten, medan nackdelarna med att överdriva faror har varit försumbara. Att inte se och reagera på giftormen är en fråga om liv och död, men att ta den krokiga grenen för en giftorm leder endast till övergående förvirring. Vi har tjänat på att ropa: “Vargen kommer”. Men stämmer det i vår “moderna” storskaliga gemenskap. Problemet är att vardagens hot numer är alltmindre individuellt och natur, alltmer kollektivt och kultur. Farorna förmedlas genom kollektivet, de är inte längre självupplevda, men hur är det med vår reaktion på den verklighet som “experter” visar upp. Tar vi tiden, har vi tiden att syna deras kort som ligger till grund för de restriktioner de kräver, eller låter vi mediernas dramaturgi styra våra känslor.

Hur står det då till med Coronapandemin. Handlar det om välgrundade hot eller uppblåst alarmism? Någon enhet, ett icke polariserat svar är inte möjligt förrän pandemin klingat av och slutsatser kan stödjas med de rätta siffrorna. Vi får finna oss i att vänta, som individ på smittan och som kollektiv på “sanningen”. Men politiken slipper vi för den skull inte undan.

För alla med intresse utöver det dagliga nagelbitandet i dödstal finns möjligheten att lyfta blicken för att se skogen. Tillåt mig använda några nedslag i historia för att låta dess ljus berika  ditt karantänomslutna perspektiv. För dryga trettio år sedan erfor vi då levande höjdpunkten på en viruspandemi. Då, som var 1987, hade viruset spridit sin död i åtta år. I början främst bland narkomaner, prostituerade och homosexuella. 1984 fick det namnet HIV, och dess främst kännetecken var att dess egenskaper ännu inte var helt kartlagda, som Sars-Cov-2 men inte alls lika smittsamt. Det dröjde år innan information nådde ut i offentligheten. Att vår statsminister drabbades var troligtvis inget som Lita Tibbling(LT), här intervjuad av Eskil Block, kände till. Källa Folket i Bild Nr. 16-1987.

Eskil:Vilket är Ditt värsta tänkbara utfall på lång sikt för hela mänskligheten?

Lita: Människan som art kommer nog(sic) att överleva. Men den folkspillra som återstår efter 50 år möter stora svårigheter. Vägar kommunikationsmedel, telefonnät, försörjning med kraft, vatten och avlopp måste ju underhållas.  De ramlar ihop när specialisterna dör. Stora metropoler blir då tomma spökstäder. De få som överlever samlas i byar för att bruka jorden.

Så här med historiens ljus och facit verkar varningsropen hysteriska. Mycket grundade sig på anekdotiska berättelser och spekulationer. För allmänheten var HIV på sin höjd känt till namnet. Vetenskapliga svar på virusets egenskaper saknades. Allt var öppet för olyckskorpar och mänsklighetens frälsare att skriva in i himmel eller helvete. Alla målade inte med bred pensel och svart färg fan på väggen. “Bögarna”, som de gärna kallade sig, gav svar på tal. Lita Tibblings förslag om att isolera HIV-smittade i speciella samhällen fick inget genomslag. Internationellt kunde LT däremot hitta argument för sina analyser.

Peter Berkeland i Linköping och Stig Gunne i Göteborg vill spärra våra gränsr. Så gör blegare, västtyskar, östeuropéer, kubaner och president Reagan.

Vad hade hänt 1987 om LT fått den politiska elitens öron,  om hon som dagens alarmister som dagligen fyller medierna med berättelser om pandemins härjningar och deras oskyldiga offer. Ytterligare ett exempel på Lita Tibblings vältalighet:

Om tio år har hela afrikanska folk dött ut, eftersom regeringarna inte har ingripit i tid. Vissa storstäder i USA ligger nästan lika illa till. I det landet kommer miljontals smittade att insjunkna inom tio år.

Lita Tibbling fick hålla till godo med FIB/k och några tusen läsare , och hennes bok gavs ut på ett litet förlag, också drivet  av en ideologi med ett stort hjärta för katastrofer. Så här med dryga trettio års perspektiv finns även anledning att ta del av LT då hon faktiskt hade rätt. Precis som då det gäller Coronapandemin ställdes stora förhoppningar till ett vaccin.

Vaccin mot HIV-virus – som ändrar sin kapselstruktur fortare än en vanlig förkylning – kommer knappast detta århundrade. Det finns ett par tusen underarter av HIV; samma individ kan ha ett tiotal olika varianter. Att tillverka ett vaccin, verksamt mot alla dessa former, verkar idag ogörligt.

Att föreslå en sänkt gard inför det okända väcker instinktivt motvilja och misstankar. Det okända triggar fantasin och slår an våra känslor, i vårt behov av trygghet. Det spelar ingen roll om dödligheten i tuberkulos är mångdubbelt i jämförelse i världen idag. Det är det okända som skrämmer och Tuberkulos  har vi levt med i årtusenden. Mot Tuberkulos har vi med pengar antibiotika, och räknas därmed inte bland dom som räknas.  Allt talar för att den pågående pandemin också kommer att bli en del av det normala. Vi kommer att tvingas att leva med den som alla andra influensa- och förkylningsvirus som också ofta går under namnet Corona. Anders Tegnells föregångare  som statsepidimiolog Johan Giesecke påpekade redan under februari detta uppenbar. Talet om att viruset skulle kunna gå att stoppa saknar stöd i vad vi nu känner till om dess egenskaper och spridningsförmåga.  Den är felaktigt och grundar sig i rädsla och den politiska desperation som följer i dess spår.  Vi har Johan Giesecke ett stort tack skyldigt  för ett mycket tydligt besked och en knuff in i det nya normala.

Det finns ingen anledning att tveka längre. Vi kan inte rädda liv genom att stoppa spridningen bara genom en sjukvård som förstår att stärka kroppens eget immunförsvar.

admin@klyvnandenstid.se
Evert Larsson


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *