Krig&Fred

Varför Krig.

7 jan , 2020  

Varför krig? Vilka har intresse av krig? Går krig att förhindra?
Den viktigaste gränsdragningen för att förstå krigets karaktär handlar om att se det som ett uttryck för kollektivet och inte människan som individ. Jag vill inte hamna i den återvändsgränd som Albert Einstein och Sigmund Freud vandrade in i då de under 1930-talet engagerade sig för freden. Alldeles innan de kastades ut ur Tyskland av Hitler, startade de en brevväxling där de söker svaret på frågan: Varför krig? Svaret söker de i  individens egenskaper

“Freud ger skäl för att det är de animaliska drifterna som fått människan att inte sluta kriga och att förekomsten av döden förklarar bruket av våld.”

Med detta perspektiv finns ingen lösning på krigets problem för arten människa, eftersom hon måste överskrida sin begränsning och bli odödlig. Men på vår begränsade planet finns det inte, för biologiskt liv i någon form, någon plats för odödlighet… inte i den verkliga världen, och i himlarna finns en annan fred.

Det grundläggande felet med Einstein/Freuds svar är att krig inte är något en enskild individ kan syssla med. Enskilda människor kan mörda i massomfattning men det är ändå inget krig.  I Nationalencyklopedin ges en definition av kriget: användandet av organiserat militärt våld för att nå politiska mål. Krig är en kollektiv handling och har sin grund i det faktum att människan är ett flockdjur, en social varelse, som lever och utvecklas som medlem i sin flock. Därmed inte sagt att kriget inte har med den enskilda människan och hennes egenskaper att göra. Varje varelse har förmågan att försvara sig för att överleva. För människan kan detta försvar både vara eget och eller i grupp. Vår individuella våldspotential är en del av vår art och inget vi SKALL göra något åt. Men kriget är kollektivt och ligger därför på en annan nivå. Kriget är politikens fortsättning med andra medel. Krig förutsätter en lång tid av förberedelser och planer, av logiskt kalkylerande som inte har med mänsklig aggressivitet att göra. För att förhindra krig måste de krafter som strävar efter krig identifieras och avklädas, så att deras avsikter blir tydliga. Det ligger i sakens natur att de som planerar att använda våld för att nå sin politiska mål gör allt för att dölja sina planer. Att hota med krig görs för att nå politiska mål, utan att ta till våld.

Jo,jo det var ju storstilat att avfärda ett par av vår tids stora tänkare. Dags för lite eftertanke. Vi som likt Freud/Einstein försöker förstå problemen är alla jäviga, vi står mitt i det människoskapade problemet. Och då menar jag att kriget bokstavligen växer ur människornas händer. Den som försöker förstå, gör det från sitt eget perspektiv, det syns hos Freud, och det kommer att synas för alla som försöker. Då det gäller krig så är människans kollektiva tänkande och handlande en inramningen, och de som tar sig ann uppgiften att förstå problemet har alltid suttit fast i sin tids och sitt eget tänkandes begränsningar. Detta kommer ingen undan, så låt oss trampa vidare i krigsteoriernas historia med lätta steg, det handlar om lära av andras misstag.

Under de årtusenden som föregått har kriget framför allt varit en manlig verksamhet, vars realiteter han tagit för givna. När nu kvinnorna stormar in på historiens scen med ambitioner att bära bördor, så reses oundvikligen nya perspektiv. En del feminister har ställt mänskligheten inför uppgiften att avskaffa krigen. Hur har de då förstått uppgiften.

“Kriget beror på mannen”, vilar i något slags “patriarkal struktur”, vad nu det är. Mannen måste nu läras fred, och det med början i förskolan. Men vår aggression är inte inlärd därför går den inte att lära annorlunda. Eftersom krig inte är en följd av individuell aggression så angrips inte heller orsaken till krig. Är det mannen som är orsak till krig, som ledande feminister gör gällande? I antologin “Krig Fred” RJ:s årsbok för 2016-17 diskuterar Karin Aggestam frågan i bidraget Genus, medling och fredsdiplomati. Författaren håller en klädsamt låg profil eftersom tydligen ingen forskning finns som stödjer denna uppfattning. Som goda exempel framhålls Sverige och USA som haft kvinnliga utrikesministrar. Hillary Clinton(HC) framhålls speciellt genom att citeras: “including more wommen in peacemaking is not just the right thing to do, it’s also the smart thing to do”. Att inte HC:s insatser för fred tas upp till diskussion kan man förstå. Hillery Clinton var en krigshök i jämförelse med Obama då det gäller deras krig per ombud i Syrien.  USA har haft tre kvinnliga utrikesministrar under “kriget mot terrorismen”. Albright, Rice och Clinton har sin del i en politik som inte kan stämplas som fredsaktivistisk. När Trump nu ligger på för att avveckla USA:s krig i MENA-länder så får han utstå kritik för att vara nationalist och rasist. Ett tillmäle ämnats en krigsaktivist.

Sveriges utrikesministrar från 1991: Margaretha af Ugglas, Lena Hjelm-Wallén, Anna Lindh, Laila Freivalds, till 2006. Jan  Eliasson efterträddes av Carl Bildt som satt i åtta år. Från 2014 har Margot Wahlström och Ann Linde varit utrikesminister. Sverige har haft  övervägande kvinnliga utrikesministrar under den tid som Sverige gått från att vara ett neutral land utan krig till att närma sig Nato och stödja USA:s “krig mot terrorismen”. Detta är inget bevis för att kvinnor är mer krigsaktivistiska, men heller inte att kön, förlåt “genus” är avgörande för fred. Det påstås att kvinnor måste vara duktigare än män för att nå höga positioner. Men var det som fredsmäklare Winnie Madela utmärkte sig.

Teoretiska förklaringar kan var både iögonfallande och logiskt övertygande, speciellt för de som är en del av det ideologiska sammanhang som varur lösningen växt fram. Eftersom mannen och patriarkat är deras fokus har det automatiskt blivit svaret på krigets problem. Svaret skiljer sig därmed inte från Freuds. Det kommer inte att skilja sig från något som någonsin kommer att arbetas fram och förstås. Det gäller naturligtvis det svar på frågorna som jag nu själv arbetar med.

Rättfärdiga och orättfärdiga krig.
Enligt internationella överenskommelser gäller rätten till självförsvara, och krigets lagar fördömer angrepp, ockupation och militär aggression, att använda våld för att lösa konflikter. Aggressionen är orättfärdigt medan försvaret mot angrepp är rättfärdigt. I och med Sovjets fall inleddes en politisk period av internationell aktivism i den liberala världen. En del trodde sig hamnat vid “historiens slut”, de var nu de enda att räkna med, de stod för “den enda vägens politik“. USA:s militärindustriella komplex sökte vägar att utnyttja detta geopolitiska övertag och använda FN för sina syften. Det är den materiella bakgrunden till förändringen i synen på anfallskrig och försvarskrig.

Så 2005 förändras FN-stadgan så att det ges möjlighet till att ingripa i interna konflikter av humanitär skäl, “Skyldigheten att skyddaR2P  infördes i FN-stadgan. Den användes i Libyen av USA-Nato för att störta Gaddafi. Trots att beslutet fick stöd i FN endast, jag upprepar, ENDAST för att skydda befolkningen i Benghazi. I medierna skedde samtidigt en demoniseringen av Gaddafi, vilket tyder på att USA redan från början hade andra politiska mål än vad FN-beslutet gav dem rätt till. Gaddafi mördades på ett bestialiskt sätt och Hillary Clinton triumferade i en intervju med “We came, we saw, he died”. Samtliga partier i Sveriges riksdag utom SD gav sitt stöd till detta krig. I efterhand är inte krossandet av Libyen något som används för att sälja in R2P och rättfärdiga krig/Skyldigheten att skydda.

Krig är impopulärt, så krigsanstiftare behöver skapa det politiska klimat som gör att allmänheten accepterar förevändningarna för att starta krig. Gustav den III iscensatte ett “ryskt” anfall på svenska posteringar i Finland för att starta krig med Ryssland 1788. Hitler använde samma falskflaggade operation för att rättfärdiga sitta angrepp mot Polen 1939. Både Ryssland och  USA använder statsterrorism för att stärka den politiska makten. KGB stödde olika terrorist-rörelser som PFLP. STASI hade kontakt med den tyska terrorismen p å 1970-talet. Putin använde terror i slutet av 1990-talet genom en rad sprängningar av bostadshus som sedan skyldes på terrorister. Journalister försvinner eller mördas som Anna Politkovskaja.   USA iscensatte Tonkinintermezzot för att ställa hemmaopinionen på krigsfot inför bombningarna av Nordvietnam i mitten på 1960-talet. Kriget mot terrorism föregicks av 911, som av en stor opinion i USA anses vara en krigslist av Neocons som under flera år planerat för en militär inblandning i en rad MENA-länder. De första offren blev Afghanistan och Irak, trots att de flesta “flygkaparna” enligt den officiella rapporten var från Saudiarabien.

Hur krig och politik hänger samman blir uppenbart även med en summarisk skiss över efterkrigstidens kriser och krig.

Pragkuppen
Israel bildas, Folke Bernadotte mördas.
Koreakriget
Mosadeq störtas i Iran
Vietnamkriget
Ungernkrisen
Nationell frigörelse i Afrika; Dag Hammarskjölds plan skjuts ner.
Terrorism och militärkupper i Latinamerika.
Sexdagarskriget; Israel arabstater.
Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien
Sovjets krig i Afghanistan,
Kriget mellan Iran och Irak.
USA:s krig mot Irak.
USA:s “krig mot terrorismen”, Invasioner i Afghanistan, Irak, Libyen,

Det är ingen komplett lista, men den är så pass utförlig att den ger ett tydligt besked om en bakomliggande struktur och konfliktlinje. Vi har två stormakter som på olika sätt är närvarande i dessa konflikter. Det är två supermakter som är i konflikt ideologiskt, politiskt, ekonomiskt, och militärt. Konflikterna är geopolitiska, men lever framför allt genom människor på en social, kulturell, ideologisk och politisk nivå.

Vår Svenska historia under samma tid är också ett perspektiv som ger förståelse. Sverige klarade sig från att dras in i andra världskriget, men det var till ett högt moraliskt pris. Tyvärr har olika politiska riktningar försökt exploatera denna period i Sveriges historia genom att skambelägga svenska folket. Det var inte Sveriges folk som röstade på fascistiska partier, som mest fick 40 tusen röster 1936. Det var inte Sveriges folk som svek Finland under andra världskrigets första år, det var politikerna i samlingsregeringen som inte förmådde fullfölja planerna på ett Svenskt stöd till Finland i händelse av ett Sovjetiskt anfall. Regeringen lämnade Finland isolerad inför Sovjet och Tyskland. Genom Molotov-Ribentroppakten enades Stalin och Hitler om att rita om Europas karta, den som fastställdes vid frederna i Versailles och Brest-Litovsk. Det var samlingsregeringen som sommaren 1940 anpassade sig efter tyska påtryckningar och gjorde inskränkningar i demokratin för att gå Hitler till mötes. Var det erfarenheterna av den svenska politiska linjen under kriget som fick Danmark och Norge att välja Nato istället för en nordisk försvarsallians? För att fortsättningsvis stå utanför stormaktskonflikter förde Sverige en säkerhetspolitisk linje enligt formeln “alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Under kalla kriget sattes alliansfriheten på stora påfrestningar. Värdegemenskapen med Västeuropa konfirmerades av ett nära försvarssamarbete USA-Nato, parallellt fördes en självständig utrikespolitik till stöd för nationell självständighet för “tredje världens länder”, där Sverige samverkade med Sovjet.

Genom medlemskapet i EU 1995, som föregicks av  Sovjets kollaps, så ändrades allt. Sverige underordnade sig USA-Nato inte minst då det gäller att ge stöd för USA:s “krig mot terrorismen”. Sverige bröt sin fredstradition och var krigförande i Afghanistan och understödde aktivt bombningarna av Libyen genom flygspaning. Sveriges motiv för att strida i Afghanistan har undanhållits riksdag såväl som medborgare, vilket är en anledning till det svaga stödet för kriget. Ett politiska motiv som brukar nämnas i nyhetsbevakning och som inför kriget lyftes fram i namninsamlingar var ofriheten för Afghanistans kvinnor och flickor i den hederskultur som råder i de Talibankontrollerade delarna av landet. Feministiskt aktivism användes som argument för militärt ingripande.

Vem hävdar idag att Sveriges deltagande i Afghanistan var ett rättfärdigt krig? Gör ens liberalerna det, trots sin entusiasm inför svenskt deltagande. Politikens utformning har varit avgörande för hur såväl freden som kriget formats under svensk efterkrigstid. Tydligt blir här hur det är politiken som styr krigen. Det är en insikt och erfarenhet som långt ifrån alla vill erkänna.

En möjlighet att förstå krigets mekanismer är att analysera andra förklaringar till orsakerna bakom krig. En populär förklaring sprids med slagordet: “Alla krig är bankirernas krig“. Inte sällan är det personer från rörelser med fokus på monetär omställning som står för analysen. De förmögna finanshusens betydelse för kungarnas möjlighet att föra krig är välkänd. Det gäller tiden före det moderna genombrottet i industrialism, de nationella borgerliga revolutionerna och demokratiernas framväxt. Dåtidens härskare behövde pengar för att kunna betala de legoknektar som krävdes för kriget. För bankirerna gällde det att satsa på den segrande sidan. Den förlorande kungens möjligheter att betala tillbaka var inte alltid så stora, trots att hans huvudet fortfarande var på plats. 1900-talets två världskrig bedrivs i en ny värld. Genom industrialisering, moderna massamhällen, nationalstater med värnpliktsarméer, beskattning och kontroll över penningskapandet har de privata bankerna en mindre betydelse för finansiering av krig. Kriget är “totalt” och tar hela landets krafter i anspråk. Politik är inte bara eliternas intriger, det är masskommunikation, genom politiska ideologier, folkrörelser och medier.

Vilhelm Moberg tillhörde inte de svenska intellektuella som svek i motstånd mot Hitler-Stalin-pakten. Under hela andra världskriget var han tydlig. Han var en ledande i motstånd mot kriget oberoende om det var Stalin eller Hitler som var det aktuella problemet för Sverige. Vilhelm Moberg har trots detta, i ett avseende en oklar syn på vad som orsakar krig:  Alla krig uppstår ur sociala problem. ….. Men nu har vi sökt skönja den ljusa morgondag, då människan inte längre skall behöva offra sitt liv för materien.” Visst finns ett samband i hur unga män i massomfattning kan drivas till att ta värvning. Men vi har också det omvända, om hur välstånd skapar civilisation som föregår imperier. Atens blomstringsperiod föregick Alexander den stores härnadståg ända bort till Indien. Napoleonkrigen föregicks av såväl stigande välstånd och befolkningsökning under 1700-talet, även om den tändande gnistan för franska revolutionen var ett par år av missväxt som ledde till svält. Industrialismens starka ekonomiska och vetenskaplig utveckling föregick koloniseringen av Afrika. Katastrofteorier rider våra föreställningar som maror, men det är stora framsteg som kännetecknar vår tid, vilket inte satt stopp för krigen.

Inom vänstern finns en utbredd föreställning att det är det kapitalistiska systemet som leder till krig. Återigen handlar det om en rörelse som löser krigets problem utifrån sin ideologi, och dess behov. I detta fallet att svartmåla kapitalism, och så blir det som det blir, FEL. Det förutsätter att det ekonomiska systemet främst har intresse av massiv förstörelse. Det finns ett militärindustriellt komplex även i så små länder som Sverige som har intressen i vapenproduktion. Men företagande i bred bemärkelse är arbetsorganisationer för samverkan och produktion av välfärd, vars förutsättningar förstörs av krig. Det är politiken som sätter regelverket för ekonomi och företag. Tron att, “det är kapitalism som leder till krig”, är svår att förena med det faktum att krig har varit en del av människan så långt dess skrivna civilisationshistoria är känd. Det är människan som krigar inte ekonomier eller vapen, så frågan är: hur tänker de personer som leder de krigande stormakterna? Genom att peka på kapitalisterna har ideologier som marxism undkommit granskning av sin egen roll, och den politiska utveckling som ledde fram till kriget. Med följande kommentar på sociala medier har frågan om marxismens eget ansvar för andra världskriget väckts.

Mänskligt agerande, inte minst det kollektiva, drivs av vad som finns under pannbenet, hårdvaran, och hur den är programmerade med politiska system av teorier, världsåskådningar, religioner med mera.
Det är inte materialism(filosofisk) att utesluta kulturens roll för kollektivt agerande, det är ideologiska idioti, av utövare med uppsträckt näsa kallad historisk materialism.
Genom industrialism, masskonsumtion, modernitetens genombrott, krävdes en modernare mjukvara, inte minst för att i värnpliktsarméernas kanonmat inympa tron på kriget, det kollektiva våldets möjligheter, det politiska våldets möjligheter(politisk makt växer ur en gevärspipa). Mannen som stod för den bedriften var jakobin och skiljde inte på krig och revolution.
Delar av Neocons, arkitekterna bakom “kriget mot terrorismen”, ägnade sin ungdom åt att programmera sin hårdvara med nämnda jakobins lärdomar till mänskligheten.
Jakobinen som inte skilde på krig och revolution var Karl Marx, vars inflytande på 1900-talets historia knappast kan underskattas. Eftersom marxismens jakobinska karaktär sällan diskuteras så krävs en god portion eftertanke för att landa i förståelse, därför en fortsättningen på temat marxismen och kriget.
Hur Marx är en krigets politiker går knappt att förstå för oss som lever i skuggan av två världskrig vars brutalitet och förstörelse fortfarande fångar oss mer än något annat. Mängden tidskrifter, böcker filmer är ett vittne på den mara som vägrar släppa sitt grepp över våra sinnen. Det är fortfarande själva kriget i hela dess hänsynslösa grymhet som fångar masspubliken. Och som fortfarande soldatlikt bredbent står hindrande i våra försök att ställa frågorna hur vägen till dessa krig såg ut. Denna brist på förståelse av krig är en begränsning som vi har svårt att tränga oss ur. Det är dessa världskrig som är krigen som vi förstår dem framför andra krig. Och det är därför främst deras gåta vi behöver lösa.
För att förstå att Marx inte gjorde skillnad på krig och revolution måste man läsa Marx, vilket är få som har gjort. Marx hade ett tydligt perspektiv för sitt stöd för “proletariatets” gatustrider i Paris sommaren 1848. Det var ett framtida världskrig. Frankrike visste Marx, var omöjligt att vinna genom val, som förutsatte de självägande böndernas stöd. Att skölja Paris gator med arbetarnas blod var enligt Marx en nödvändig strid, en skola inför det större uppdraget, det världsomspännande inbördeskriget, världsrevolutionen. Dagens marxister har inte gjort upp med världsrevolutionen, men de har lindat in sitt budskap i en fredsretorik, där kapitalism är den främsta, för att inte säga den enda drivkraften för krig. Kapitalismen har blivit deras syndabock där de själva är offrens företrädare. Att kapitalismen föregicks av otaliga krig i imperiers namn och att socialistiska länder krigat med varandra i nutid, har svårt att tränga igenom för att lösa upp de ideologiska bindningarna.
Nationalism är ytterligare en företeelse tillräckligt komplex för att skapa missförstånd och för att kunna användas i ideologi och i politiska dagordningar. Det första stora missförståndet som behöver justeras för att förstå nationalismens komplexitet är Hitlers roll. Hitler var inte nationalist i dess historiska och positiva bemärkelse. Hitler var imperialist som sökte lösningen på Tysklands “problem” på andra länders bekostnad. Därför överträder han de internationella regelverk vars syfte är att ordna upp relationerna mellan nationernas familj. Tyskland lämnade följdriktigt Nationernas Förbund för att dess förpliktelser stod i vägen för Hitlers expansionism. Hitler hade två idéer som var grundläggande för att Tyskland valde krig för att lösa “Tysklands problem”. För det första hade han en historiesyn som byggde på att mänsklighetens framsteg avgjordes genom rasernas kamp. Han var inspirerad av marxism, men hade bytt ut klass mot ras. För det andra så var han övertygad om att Tyskland behövde mer jordbruksmark för att klara sin ekonomi och försörjning. Nationalism var inte vad Hitler stödde sig på för sitt krigiska projekt, Hitler var imperialist.
I ett historiskt perspektiv var nationalismen en reaktion på Napoleonkrigen, som fördes i den franska revolutionens namn. Nationalism var det politiska svaret från folken i ett Europa i stark förvandling. Genom nationen skapas en form för folklig mobilisering. Genom folkrörelser och demokrati träder folken, de breda massorna in på den historiska scenen. Den demokratiska utvecklingen i Europa är otänkbar utan denna rörelses förverkligande i demokratiska nationalstater.
Dessa historiska fakta maldes ner i efterkristiden propagandakrig om den politiska tolkning av freden, och politiken som skulle forma framtiden. Två imperier stod mot varandra, vägledda av marxistisk internationalism respektive en av kapitalintressen dominerad liberalism. De små nationernas rätt trampades ner under de dansande elefanternas framfart. Nationalism förtalades som en Hitler-ideologi av ideologer på båda sidor.
“Nationalism” i en negativ läsning brukar blandas samman med något helt annat. Det är rädsla, skräck, ångest som sprids via familj och klanstrukturer och dess motreaktion genom attacker på syndabockar. Det handlar om att sprida rädsla som inte stannar vid individen: hot, våld, angrepp som sprider rädsla till flockens medlemmar. Individen skall känna skräck, ångest, rädsla, och delas in i offer och förövare, känslorna kollektiviserats, så har en struktur etablerats som stegvis kan trappas upp till ett totalt krig. Efter att Tyskland underblåste separatism genom stöd till Kroatien ifrågasattes den makt som hittills stått för Jugoslaviens sammanhållning. Gamla motsättningar mellan nationaliteter och klanstrukturer gjorde Balkan till en krutdurk. 1980-talets ekonomiska problem underblåsta av IMF:s inblandning gjorde krutet riktigt torrt. Kriget som blev resultatet varade under dubbel så lång tid som första världskriget. Det tragiska är att inte ens nu då två årtionden passerat kan kultureliten föra ett distanserat samtal utan att utse syndabockar. Peter Handke anklagas för att relativisera och förneka krigsbrott. Men var inte kriget ett misslyckande även för dem som ställde Serbiens president inför rätta? Måste vi då inte sluta med att endast tala i dömda/syndabockar och offer och just för den skull relativisera. Milošević, en bankman från New York, var en i sammanhanget “tragisk figur” och stod för många misstag, hade principiella fel och blottor. Men inga ledande oavsett sida, som varit insyltad i denna mänskliga tragedi saknar ansvar. I Sverige tillåter vi oss att kritisera Carl Bildt för hans agerande i konflikten och han stod på EU: sida. Är det EU:s behov av en syndabock för att rädda sitt europeiska fredsprojekt som gör det så viktigt att upprätthålla Milošević som syndabocken för Balkankrigen. Kriget ligger nära i tid och öppnar upp för Europas stora trauma, första och andra världskriget vilket gör det så infekterat. Det är uppenbart att Balkankrigen ligger för nära i tid för att användas till att göra krigets orsaker begripliga på detta begränsade utrymme, med en realistisk förhoppning att så att många som möjligt skall förstå poängen med exemplet.
När Albert Einstein och Sigmund Freud startade sin brevväxling om krig och fred hade ännu inte världskriget brutit ut. Med historiens som facit finns stöd för att påstå att även vid en masspridning av deras analys av krigens orsaker så skulle de inget förmått mot den annalkande faran som de däremot var plågsamt medvetna om. Precis som Einstein och Freud, famlar vi själva inför det mörker som hotar bli vår framtid, och precis som dom har vi anledning att försöka förstå vad som driver krig i vår tid.
Folken i Europa levde i skuggan av första världskrigets masslakt i leriga skyttegravar, deras högsta önskan var fred. Det var den stämningen som Hitler utnyttjade med hot och löften som sedan sveks. Inte ens eftergifterna i München då Tjeckoslovakien lades upp till slakt vände opinionen i de västliga demokratierna. Överenskommelsen hyllades i stora demonstrationer i Paris och London. Inte ens då Frankrike anfölls på sommaren 1940 tändes en stark motståndsvilja. Frankrike var väl militärt rustat för att möta Tyskland. England hade gått om tid att under hösten 1939 till våren 1940 förstärka Frankrike inom samtliga vapenslag. De allierade hade resurser för både ett starkt gränsförsvar som stora reserver på djupet för att förhindra inringningar. England och Frankrike hade förklarat Tyskland krig i augusti 1939, men ville inte ta konsekvenserna. Den mentala eftersläpning av “fred i vår tid” gjorde sig fortfarande gällde, och den som inte är beredd att slåss för friheten får varken frihet eller fred. Tyskland och Sovjet som startade kriget genom Molotov-Ribentrop-pakten 1939 hade inga problem med en stark fredsrörelse. Den som fanns satt i koncentrationsläger eller hade gått under jorden.
Vår tids kommunister håller inte alls med om denna beskrivning. De hävdar liksom Stalin att England-Frankrike vek undan för att få Tyskland att vända sina vapen mot Sovjet. Visst fanns det en opinion som hellre vill slåss mot Bolsjevikerna än med Hitlertyskland. Den var också en del i den bristande motståndsviljan. Den kommunistiska internationalens propaganda som, mellan september 1939 till sommaren 1941, riktade sig främst mot de “imperialistiska England/Frankrike” bidrog också till att sprida förvirring och mjuka upp motståndet mot Hitler. Här gav Stalin Hitler sitt politiska stöd, helt i linje med pakten dem emellan.
Även dagens marxister har svårt att se den egna ideologins roll, därför finns ett stöd till och med för Stalins krigspakt med Hitler som startade andra världskriget. Stalins strategi var mycket lyckosam sett till Sovjets geopolitiska ställning efter kriget, och hur dess ideologiska försvarare, försvarar  pakten med Hitler, vars konsekvens var att Stalin delade krigsbyte med Hitler. Men då finns heller inget utrymme att hävda att man står för en annan slags socialism och marxism idag.  Här saknas tid och utrymme för en diskussion av denna fråga. För intresserade finns ett antal artiklar på klyvnadenstid.se. Stalins motivering för att ingå pakten med Hitler. Hitler-Stalin-paktens roll för Sverige. Hitler-Stalin-paktens betydelse i Baltikum. Marxismen och freden. Katýns roll i andra världskriget.
Mycket i denna text har varit av formen negativ argumentering, sökt visa vad som INTE är orsak till krig. Att ge ett kärnfullt svar på frågan vad som orsakat krig är åtminstone inte enklare. De svar jag tagit del av, är ofta spretiga och motsägelsefulla. De verkar redan vara en del av den propaganda som skall dölja de planerade krigens orsak. Det första offret för kriget är sanningen, eller rättare: det första offret för den politik som önskar krig är sanningen. Kriget behöver drapera sig för att kunna säljas in. Min sammanfattning kommer med all säkerhet röna samma omdöme, det är minsann inte lätt att göra framsteg i samförståndets riktning i denna fråga. Samförstånd och förståelse är ju krigens dödsfiende. Vad jag kan hoppas på är att detta bidrag är tillräckligt tydligt för att bidra till diskussion.
Krig är politikens fortsättning med andra medel. Det är en kollektiv handling som faller tillbaka på vår arts egenskaper som flockdjur. Kriget har inte med den enskilda människans aggressioner och hat att göra utan möjligen med kollektivets. För att förstå krigets orsaker måste vi förstå hur människan  fungerar. Människan är inte ensam om att vara beroende av flocken för sin och flockens överlevnad. Människans skiljer däremot ut sig då det gäller hjärnans kapacitet. Det är hjärnan vi behöver för att planera, organisera och driva kriget. Kriget har alltså mer att göra med hjärnans frontallober än dess äldre delar som strukturerar känslor och instinkt. Krig behöver som alla kollektiva handlingar en religion eller ideologi som håller samman den krigförande gruppen. För att en ideologi, en världsåskådning skall ha potentialen att användas för att tända krigets eld måste den antingen förespråka våld som politisk metod och/eller ha förmågan att sprida hat. Denna beskrivning stämmer väl med orsakerna till andra världskriget, men sämre med de “krig” som USA-Nato drivit under efterkrigstiden. Finns det element i USA:s nutida krig som gör dem annorlunda. Eller spelar ideologierna en mindre roll i Västvärlden än de gör i totalitära stater? Här är uppenbarligen ett problem som kräver nya förklaringar.
Ett bidrag till förståelse formulerade jag i en kommentar till en artikel på Det Goda Samhället,(DGS) en jämförelse mellan USA:s misstag i Vietnamkriget och Sveriges politikernas misstag med massinvandringen. Jag tror att denna historik över andra världskriget kan bidra till förståelsen av USA:s krigsaktivism.
För det första är det hög tid att inse att krig är en övervärderad metod att uppnå politiska mål. Övertron på krig ligger som en ideologiska bakgrundsstrålning som blockerar nytänkande. Hur USA sitter fast i detta tänkande är uppenbart genom Neocons bidrag till USA:s politik. Men den har fortsatt genom Obama och Hillery Clintons agerande i MENA-länder. Att militariseringen av USA:s ekonomi efter andra världskriget är en del av problemet är uppenbart. USA hade efter andra världskriget en stor hammare och i deras ögon har allt som ställts i deras väg därför varit spikar. President Kennedy som själv varit stridande hade en mer distad relation till krig som metod. På samma linje fanns deras Sovjet-diplomat Kennan som lyckades få USA att inse att Sovjet inte nödvändigtvis var en spik. Det förhindrade att kriget mot Tyskland fortsatte i en uppgörelse med den andra totalitära regimen som startade andra världskriget. Att det lyckades Kennans idéer att få fäste beror främst på krigströttheten, världen var inställd på att njuta fredens frukter. Hur väl Kennedy förstod detta tyder hans storslagna projekt att försöka sätta en människa på månen på.

Förhoppningsvis har misslyckandet med “Kriget mot terrorismen” lett till en krigströtthet som gör det möjligt att se världen som annat än spikar. Men tyvärr så finns det i vår värld allt för mycket att slå med. Svårigheten med att dra mänskligheten bort från att använda kriget som metod har varit mycket svår och komplicerad av att den dominerande ideologin i vår tid är en krigsideologi. Det handlar om marxismen. Hur svår denna ideologi är att övervinna förstår man då man inser att till och med DGS ligger inom denna trolldoms inflytande. Vi kanske kan börja med att inse att Marx bidrag till mänskligheten sannerligen inte är som ekonom, utan den som drog upp linjerna för att dra in mänskligheten i världskrigets tid. Det strategiska valet för Marx var världsrevolution, dvs världskrig, och det bokstavligt, eftersom jakobinen Marx inte gjorde någon skillnad på krig och revolution.

 

Så långt citatet. Detta behöver en komplettering i en analys av liberalismen och dess modernisering i nyliberalism som uppenbart fastnat i en övertro på kriget som metod. Kriget utlovar snabba resultat för “handlingskraftig” politiker och går att använda till att förstöra en statsapparat, ett land, ett samhälle. Men krig duger inte till att reformera, till evolution, till att bygga fred.

Då det gäller människans förmåga att skapa identitet, för sammanhållning i flocken, för känslan att upprätthålla handling, vet vi från vetenskapen att det krävs väldigt lite av mänskliga världen för att bilda korta slagkraftiga flockbildningar. Det krävs inga tunga gemensamma kvaliteter i kultur och språkgemenskap som är grunden i nationalstater. Det räcker med flaggan. En liten elit har genom kontroll av statsapparaten stora möjligheter att med små medel hålla samman flocken. Exemplet som sticker ut är Neocons, som under Bush d.y var den mest inflytelserika, och kännetecknas av interventionistisk utrikespolitik. Efter millennieskiftet satte de sina planer i verket. Sex länder skulle tas om hand för att säkra USA:s näraro i Mellanöstern-Nordafrika: Afghanistan, Irak, Syrien, Libyen, Sudan. För att få det amerikanska folk med på den aggressiva utrikespolitiken behövdes något alldeles extra, “ett nytt Pearl Habur”. Det var deras egen analys, och så fick det bli och så blev det.

Det finns en stor skillnad mellan andra världskriget och USA:s krig mot terrorismen. Efter Vietnamkrigets misslyckande och relativt stora förluster har USA:s politiker och dess militärindustriella komplex tvingats hålla igen på ambitionerna i stridande på marken. Delvis kompenseras det med krig genom ombud, genom stöd till muslimsk extremism. Det är ett sätt att dölja kriget för den egna befolkningen, och förändrar samtidigt “kriget”. Kriget är inte längre krig. I det offentliga rummets sociala medier väntar “vi” spänt på “det tredje världskriget”, åtminstone de som gett sig in i det geopolitiska ännu så länge bara verbala råkurret. Enligt många analytiker befinner vi oss redan i det tredje världskriget. Men det är ett misstag. Det USA sysslat med under efterkrigstiden är inte världskrig utan en supermakts agerande i vad som kan kallas statsterrorism. Statsterrorism är illa nog men det är inte världskrig.
Efter årtionde av marxistiska larm om det förestående kapitalistiska imperialismens tredje världskrig är det svårt att inte uppleva ett tvivel på om inte varningen börjar övergå till en önskan om att befrias från förutsägelsernas förväntningar.  För framtiden pekar det osökt på de som spridit varningsropen. Och möjligheten att förverkliga dem har inte blivit mindre trots Sovjets fall. Folkrepubliken Kina är numera marxismens andliga hemland och ideologiska bastion. Sovjets historia har visat att totalitära stater av Sovjets typ organisera och vinna krig, Men det har varit oförmöget att vinna en freden genom att bygga välmående demokratiska samhällen. Sovjet gick rent av under på bristande förmåga i den grenen. Lärdomen som västvärlden har anledning att samla sig kring är att det är dumt att möta totalitära länder i deras bästa gren, på den enda spelplan där de visat sig kunna leverera.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson


One Response

  1. olle reimers skriver:

    Hillary heter flickebarnet.

    Intressant men du viftar alldeles för lätt bort den ekonomiska aspekten av av krigen och kaoseffekterna som öppnar för den New World Order som GWH Bush, Henry Kissinger m.fl. upprepat vid flera tillfällen.

    Vad USA hade efter WWII var en krigstillverkningsmaskin som var på topp och helt oförstörd. Tillverkningsnivån var på topp när freden slöts 1945. Den behövde mer vind i seglen. Det är där bankerna kommer in. En krigsekonomi kräver en penningmaskin som går på högvarv också. Det militärindustriella komplexet är ett virrvarr av tillverkare, finansiärer och igångsättare; typ CIA.

Lämna ett svar till olle reimers Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *