Klyvnadens tid

Den andra Torsdagen i November 2019 lyfter jag telefonluren efter två signaler, klockan är c:a 14.00. En som jag uppfattar ung man säger sitt namn och att han ringer från Nya Tider(NT). Jag fattar direkt eftersom jag varit prenumerant i tre år, men sagt upp den för  ett halvår sedan.  Prenumerantvärvaren vars namn blåste genom skallen utan att fastna säger att han hittat mig i Eniro och att det var en rens slump att jag var en tidigare prenumerant. Ett påstående som var för dåligt sockrat för mig att svälja. Anledningen till att jag skriver om mina erfarenheter av Nya Tider är det samtal jag hade med den unge mannen som försökte få mig att återknyta bekantskapen.

Samtalet efter presentationer och artighetsfraser: Pren-värvaren(PV) frågar varför jag avslutat prenumerationen: Jag svarade: NT är lite för förutsägbar och därmed slirig i brist på överraskningar. NT är dessutom lite mycket vänster i mitt tycke. Vidare var jag missnöjd med på vilket sätt Varvra Suc motiverade att inte ta in mina bidrag till debattsidan. Det gällde ett svar på en artikel av Jan Myrdal som bl.a. handlade om vad som orsakade första världskriget. Det var en kritik av den marxistiska

PV frågar då varför jag upphört med min prenumeration?

Men för er som läser detta tänker jag börja i en annan ände och förklara varför jag började.

Eftersom jag alltid varit intresserad av politik händer det att jag tar en prenumeration för att låta mig informeras av ett kollektiv med tydlig ståndpunkt eller grundmurat rykte. För Nya Tider gäller det senare, och jag fick upp ögonen för motståndet mot deras närvaro på bokmässan. Jag reagerade främst därför att jag visste att det fanns många som ställde ut med bakgrund i vänster och rötter i islam vars närvaro aldrig ens ifrågasattes. Som gammal vänsterman med bakgrund i 68-rörelsen har jag aldrig varit rädd för att gå mot strömmen och säga min mening. Jag var trygg i mina egna ståndpunkter och brydde mig inte om  medias, vänsterns och kulturetablissemangets brunsmetning av NT.

NT positiva sidor var trots allt så många att jag förnyade min prenumeration två ggr. NT var kritisk till USA:s krig mot terrorism och som vänstern i allmänhet antiimperialistisk, men också likt vänstern mindre kritiska till uppstickarna bland stormakter främst Ryssland och Kina. NT ägnade sig inte som MSM många gånger, åt antiryska kampanjer. Trots NT:s begränsade resuser fanns ett förhållandevis varierat utrikespolitiskt material. NT bevakning av yttrandefrihet var konsekvent och kraftfull. Få bevakade konsekvenserna av massinvandringen på ett så brett och uthålligt vis. Att det från vänstern regelbundet levereras spyor över deras “rasism”, beror mer på vänsterns aktivism för mångkultur än på Nya Tiders  rasism. På grund av att NT:s kritiker har fel har de redan förlorat denna strid. Konsekvensen av massinvandringen har utvecklats till en ekonomisk, social och politisk kris som gort att anklagelser för rasism faller platt i folkflertalets öron. NT har också haft en som jag uppfattar riktig bevakning av hur ordningsmakt och rättssystem håller på att förfalla. NT har haft en betydligt skarpare bevakning av ekonomin och då främst kapitalets inflytande. Konkret kan nämnas ställningstagandet mot bankernas strävan att avskaffa kontanterna. Här finns till min besvikelse vänsterorganisationer som FiB, som i utvecklingsoptimistisk anda propagerat för bankernas digitala penningmakt. Så ser mitt försvar för tre års stöd till NT ut. Varför jag trots allt valt att avslut prenumerationen försökte jag förklara för PV som ringt upp mig i det ärendet.

Jag svarade PV att jag tycker att NT är slirig, alltför förutsägbar i både innehåll och urval och dessutom lite för mycket vänster i mitt tycke. Dessa omdömen hänger till viss del samman med att Vavra Suc med konstiga motiveringar nekade att ta in ett svar på en artikel av Jan Myrdal. Det gällde min kritik av Jan Myrdals analys av den andra internationalens ansvar för att första världskriget inte stoppades av de socialdemokratiska partierna. Här är mitt svar till Jan Myrdal. Och här ett utdrag av det central i min kritik.

Myrdal tar upp en av vår tids mest brännande frågor, freden och “revolutionen för freden”. För det är just på detta dualistiska sätt som marxisters fredssträvande får substans. För marxister nås fred genom revolution, dvs krig, och följdriktigt var en av huvudparollerna i den socialdemokratiska fredskongressen 1912 i Basel: KRIG mot Kriget. Ture Nerman i “Allt var Rött” sid 135:

Basel blev en stor upplevelse. Andra internationalens sista världskongress…… 469 delegater , ett surr av allehanda språk. Över tribunen en eldande deklaration: “Proletärer i alla länder fören er” och “krig mot kriget” på de tre stora kulturspråken. 

Hur skulle detta kunna vara ett politiskt verktyg för att hålla världen samman i fred? Tre språk och inte lär det hjälpa med bombastiska deklarationer om kulturspråk. Det är denna kongress löfte om att i respektive länders parlament rösta mot krigskrediter och därmed resa fanan för fred som Myrdal ser som valet för “förnuft” och “verklig förändring“. Men det var ingen förnuftig fred som Andra Internationalen erbjöd Europas folk utan “Krig mot Kriget” för det internationella proletariatets organisatoriska förverkligande genom en världsstat.  Vad den internationella arbetarrörelsen erbjöd var inte fred, utan världsrevolution och därmed världskrig.

Myrdals kommentar till Andra Internationalens sammanbrott är, “därmed fick kejsaren sitt totala politiska stöd”. Myrdal ansluter sig så till Lenins angrepp på denna sista kongress  för att rätt och slätt vara köpta opportunister. En mer realistiska analys till sammanbrottet var att den var komplett galet orealistisk. Arbetarklassen hade kidnappats för en grupp intellektuellas revolutionsromantiska utopiska illusioner. Men det handlar inte bara om överskattning av den egna styrkan, det handlar om felaktiga politiska överväganden som fortfarande karakteriserar vänstern. Det handlar om synen på nationens roll och den demokrati som följde i spåren av de borgerliga revolutionerna, genom nationella folkrörelser för demokrati och folkupplysning. Istället för att förenas med denna demokratiska nationella rörelse och där ta strid mot chauvinism och krigshets erbjöd man bara ett annat slags krig. Att detta inte var ett enstaka misstag av den revolutionära falangen av marxism ger mellankrigstiden och andra världskriget besked om.

För att slippa ta in mitt bidrag så motiverar NT:s ledning det med att Nya Tider var en nyhetstidning som inte behandlade historia. Vilket var ett osakligt svar eftersom Myrdals artikel just handlade om historia.

PV, sade då att visst skall marxister kritiseras.

Min kommentar var att: Nya Tider var ute efter en allians med marxister mot nyliberaler, det var anledningen till att NT inte ville släppa fram en diskussion med Jan Myrdal, inte släppa fram någon kritik av marxism.

Någonstans i det replikskifte som följde måste PV uppfattat som jag anklagade honom för att vara marxist. Han blev ilsken och sade att jag kunde sitta och vara stöddig i en telefon. Under förstått att det skulle jag vara för feg för vid ett fysiskt möte.  Jag lossades inte om detta verbala hot. Istället försökte jag argumentera för trovärdigheten i min analys genom att jämföra marxism och fascism. Jag hävdade att både fascism och Marxism var positivt inställd till att använda våld.

PV tyckte inte att jämförelsen stämde.

Jag exemplifierade då med att Hitler och Stalin tillsammans startade andra världskriget genom Molotov-Ribbentrop-pakten.

PV försvarade Hitler som inte gjort något fel, Hitler hade inte startat andra världskriget. Hitler hade inte delat Polen utan bara befriat den tyska befolkningen i Polen.

Vi diskuterade några minuter, engagemanget var starkt på båda sidor. Till slut kastade han ur sig att det var meningslöst att diskutera med en alzheimergubbe som mig.

Efter samtalet så pustade jag ut. Det öppna försvaret för Hitler var anmärkningsvärt. Drevs Nya Tider av ett gäng öppna försvarare av Hitler? Var denna prenumerantvärvare representativ för de som befolkade Nya Tider? Vänstern påstod att de var nazister. Hade de rätt? Jag har stött på öppna försvarare av Hitlers politik och det finns ett stort utbud av material i text, ljud och bild som romantiserar Hitler som person. I Nya Tider har jag inte sett något av som kan klassas som en dyrkan och försvar av Hitler. Denna underliga PV och det mötet med honom reste i frågor har fått mig att åtminstone sammanfatta den polemik jag utvecklat under dessa tre år. Jag har skrivit ett anta artiklar som innhåller kritik av Nya Tider.

Under hösten fördes en diskussion om yttrandefriheten. Nya Tider blev angripna men hur försvarade de sig? Här ett längre citat från en artikel. Leken med Y-friheten.

Det mesta av frågorna som riktas till Vavra Suc gäller att han varit i närheten av personer som öppet tillstår att de är nationalsocialister och att han själv har en bakgrund i denna politiska miljö. Hela utfrågningen är en parodi på demokrati och påminner mer om häxprocesser och inkvisition. I Sverige skall vi inte ens få umgås med vem vi vill på vår fritid, om någon av våra vänner går förlorad i en sekt, måste vi själva skära alla banden, för att inte själva smittas, så ser Studio Ett på oss i Sverige och så vill de fösa oss framåt i flock. VS försökte värja sig och accepterade inte deras indelningsövningar, tyvärr inte genom att göra upp med utgångspunkterna.

Yttrandefriheten kan endast försvaras om den tillerkänns varje individ i sakliga diskussioner och inte efter etiketter. Nazist, kommunist eller högerextremist saknar betydelse i sammanhanget, det diskvalificerar inte för något, det är bara en bekväm stämpel för de som inte vill göra jobbet. Hur är det då om någon verkligen har åsikter som bryter mot “allas lika värde”.

Jag anser att Svenska medborgare har rättigheter som de som inte är medborgare i Sverige inte skall ha, betyder det att jag skall göras politisk fredlös och utestängas från det offentliga rummet. Om jag anser att ursprungsbefolkningen i Sverige är bättre lämpade för ett liv i Sverige är jag då diskvalificerad av samma skäl. Kommunister anser att arbetare är mer värda än småborgare och kapitalister, skall de uteslutas ur samhällsgemenskapen för det. Skall yttrandefriheten kunna försvaras måste vi bli tydliga här. Vi får ha vilka åsikter vi vill och lära oss stå för dem i diskussioner. Normsystemen är tillräckligt styrande och flockbildande utan att medierna skall använd dem för sin maktutövning. Döms gör vi i rättegångar enligt de lagar som vi har.

Studio Ett gjorde ett försök att binda VS till åsikter som var “nazistiska” och därmed inte stod för “allas lika värde”. Här kommer den delen av utfrågningen, korsförhöret.

Studio Ett: Du var ju tongivande medlem i nationaldemokraterna. Som inte bara den politisk vänster utan också Sverigedemokraterna refererar till som  kryptonazistiskt. Det är väl en slags koppling till nazism?

Vavra: Att våra politiska motståndare på den tiden utmålade oss så, det hör till det politisk spelet.

Studio Ett: Om jag läser lite i deras partiprogram. “Alla folk i världen har en moralisk rätt till frihet, oberoende, fortsatt existens, att det mänskliga livet på jorden kan behålla denna mångfald. Inget folk skall riskera att denna rätt krängs genom en påtvingad integrering med andra vitt skilda folk.”  Det där låter ju , i alla fall i mina öron som rasideologi, vilket inte är jättelångt från nazism. Vad tänker du?

VS undviker att bemöta citatet i sak. Vilket han borde ha gjort eftersom han har en ren straffspark på att visa att han inte är “nazist”. Åtminstone inte på grund av detta citat. Varför gör han det inte?

Om han är nationalsocialist finns ingen som helst anledning att bemöta angreppet eftersom hans nationalsocialism i så fall vittvättas genom att definieras med ståndpunkter som uttrycks i FN-stadgans folkrätt. VS skulle kunnat visa att Studio Ett står för en folkutrotningslinje, att man i skydd av tal om mångkultur är ute efter att tvångsmässigt blanda alla till en enda folkgemenskap, till en kommunisternas världsgemenskap där alla etniska skillnader utplånats.

Kärnan i Hitlers ideologi är att han ansåg det tyska folket för mer än f.f.a. de slaviska folken i östra Europa  och därför i mån av den kraft Tyskland kunde mobilisera hade rätt att förse sitt folk på andra folks bekostnad. Det är denna ideologi som är det riktigt farliga med nazismen eftersom det var en av de viktigaste anledningarna till andra världskriget.

Artikeln skrevs före jag började prenumerera på Nya Tider. Är då Vavra Suc nationalsocialist? Jag ansåg inte det då och inte heller idag. Begreppet är så pestsmittat och ideologin så obsolet att jag aldrig använder det mot någon mot deras egen vilja. Att då ändå stämpla någon kan på saklig grund misstänkas för att jag önskade det.

Nästa nedslag i min relation till NT är kritik ur dess publiceringar. De kommer att handla om ekonomi.  Den första var en reaktion på en artikel skriven av Karl-Olov Arnstberg om hur vårt penningsystem fungerar. Mina synpunkter kräver att hela artikeln läses därför avstår jag att citer och länkar till hela artikeln: Nya Tider och Pengar. För er som är intresserad av hur pengar skapas så kan artikeln rekommenderas. Den är fri från  mystifikationer och konspirationer om vilka som står bakom bankerna och om hur pengar fungerar. I nästa artikel fortsätter jag min kritik av Arnsberg som gör en koppling mellan invandring och skuldsättning som inte finns. Artikeln är inte längre och så klargörande att jag klistrar in

Att Nya Tider är motståndare till massinvandringen är knappast någon hemlighet. Då det gäller invandringens koppling till ekonomiska drivkrafter råder däremot stor förvirring vilket blir tydligt redan i debattinläggets bildtext. Från Karl-Ove Arnstbergs debattinlägg “Pengar som inte finns“(endast prenumeranter).

Bankerna håller igång migrationsapparaten genom att låna ut pengar till företag som verka  inom migrationssektorn. Pengar som skapas “ur luft”……. Varje invandrad individ representerar således en summa pengar som inte finns. Fotot är taget på Sergels Torg i centrala Stockholm, en sommardag då det var 25 grader i skuggan.

Det olyckliga i texten är att den försöker sammanväva två problem till ett sammanhängande komplex.
Frågorna hänger inte samman på ett sätt att massinvandringen avstannar genom en penningreform, eller att den ekonomiska instabiliteten går in i jämvikt bara vi får stopp på invandringen. Dessa “massutmaningar” kräver helt skilda politiska program för att hanteras.

Bland politiska strateger däremot finns en drift att sy samman olika problem för att nå en förstärkning. Inte sällan är den sammanhållande tråden av det konspirativa slaget. Det är också i de tankefigurerna som Arnstberg själv rör sig. En position som akademikern Arnstberg, inte känner sig helt bekväm med.

Just det, ogillar man konspirationsteorier måste man gå in i de olika problemområdena och bryta upp dem med detaljkunskaper. Då det gäller massinvandringen har jag inget att lära Arnstberg. Det är i de ekonomiska kopplingarna som jag anser misstagen uppstår.

Det finns ett ofta upprepat sektmantra “pengar styr ekonomin som styr politiken” som enkelriktar tankprocesserna genom att försöka lägg ett mönster på verkligheten där allt kan reduceras till ett uttryck, en orsaksskedja. Varken “pengar” eller “ekonomi” är handlande subjekt och kan inte tillmätas annan kraft än det de agerande subjekten, människorna ger dem. Då är vi åter i idéernas, åsikternas, den politiska kampens sfär, där statens lagar gäller över pengar och våld. Vi som varken har pengar eller vapen har anledning att hålla problemformuleringarna kvar i rösträttens domän.

Invandringen påverkar Sveriges ekonomi. Den motverkar den ekonomiska nedgången mätt i Sveriges BNP. Att öka befolkningen ger ett klockrent svar i ökad BNP. Ökningen av BNP per capita, har däremot legat stilla sedan finanskrisen 2008. I dessa enkla fakta ligger regeringspolitikens tydligaste retoriska bedrägeri.

Hur ligger det då till med bankernas förmåga att kidnappa invandrarna och gör dem till skuldslavar. Annie Lööw är inte nöjd med bankernas resultat utan förslår att etableringsersättningen skall ersättas med CSN-lån. Att koppla lån och skuldsättning till överlevnad där investeringskaraktär på skuldsättningen saknas är cyniskt och förstärker skapandet av klassklyftor efter etniska linjer. Annie Lööw propagerar öppet sina av Ayn Rand inspirerade, omstörtande och samhällsförstörande teorier.

Vad gäller invandrares skuldsättning hittar jag inga siffror. Sveriges generösa bidragssystem eliminerar dessutom behovet knutet till överlevnad. Det segregerade boendet är ett annat skäl till varför invandrare är underrepresenterade som bärare av privat skuldsättning. Det finns dessutom en rad kulturella orsaker till att invandrare inte dras in i skuldsättning. Islam förbjuder ränta, ett om än mjukt så dock tvingande religiöst hinder. Skillnader i familjestrukturer är ytterligare en avgörande faktor för att invandrare har mindre behov av skuldsättning. Slutsatsen som borde dras av detta är att invandringen minskar bankernas grepp över de realekonomiska flödena. Det är tvärt om mot tesen som drivs i artikeln, taget i beaktande att det är den privata skuldsättningen som är Sveriges stora problem.

Att massinvandringen kostar och bidrar till att undergräva landet och statens ekonomi är inget som den liberal vänsters flumekonomiska retorik längre rår på. Förklaringen till det multikulturella samhället är inte att den är bankdriven, och behöver varken konspiration eller teorier för att förklaras. Att genom invandring bryta ner nationalstaten har varit den svenska elitens politik under fyra årtionden, det är realitet. I Rosenbad är det EU och att implementera dess regelverk som gäller, de små stegens revolution.

Att bankerna skulle kunna strunta i skulderna för att “de är skapade ur luft” strider mot alla erfarenheter vi redan har av systemet då bankernas balansräkningar sviktar. Alla utlåning upphör då, och bankerna gör allt de över huvud taget förmår för att minska förlusterna. Genom att lägga beslag på säkerheter eller plundra företag. Skattebetalarna och 10 tusentals företag fick under 90-talskrisen känna av hur högt bankerna värderade sina skuldsedlar. Det grekiska folket har i ett årtionde fått erfara skuldoket både personligt och i ett statsförfall. Skulderna är verkliga och det är endast statsmakten som kan kränga av sig denna tagelskjorta genom att inställa betalningarna. Tack vare att Sverige sade nej till Euron 2003 är den vägen öppen för Sverige, men betydligt krångligare för Grekland.

Den privata skuldsättningen som är Sveriges stora problem borde politiker ta sitt ansvar för att minska. Oviljan att göra det är ihållande och systematisk. Socialdemokratin kunde genom kontrollen av fackföreningsrörelsen ha verkat för höga lönekrav för att skapa ekonomisk lindring. I en avtalsrörelse, där ekonomer för en gångs skull anser att det finns utrymme för högre lönekrav, sitter fackföreningarna nöjda med krav på endast halva “löneutrymmet”. Vänstern som vanligtvis driver överbudspolitik är plötsligt tysta. Tysta då de för en gång skull har ekonomer på sin sida. Kan det vara för att ekonomerna anser att lönehöjningar skulle gör ekonomin gott. Den “revolutionära potentialen” har försvunnit och där flög intresset sin kos….

Den stora frågan kommer att vara om det går att spara sig genom den ekonomiska krisen. En vanlig ståndpunkt bland konservativa politiker och ekonomer. Genom penningsystemet konstruktion innebär sparande att penningmängden minskar i samma takt som lånen avskrivs. Sparande ökar inte mängden riskvilligt kapital utan tvärt om. Det var denna politik som praktiserades under 30-tals krisen innan New Deal genomfördes, vars konstruktion gav lite lindring. Det var samma politik som bedrevs under 90-talskrisen under parollen “Den som är satt i skuld är inte fri”

Politiskt arbeta för att stoppa massinvandringen är inte främlingsfientligt eller rasistiskt. Det är en politik som kan föredras eller förkastas. En politik som kan knytas till logiska argument. Att i analyser av det ekonomiska systemet ge invandrare en roll som de inte har får däremot två oönskade effekter. 1) Politiken som skall adressera problemen blir bristfällig eller felaktig. 2) Invandrarna blir syndabockar i ett politiskt spel som drar intresset bort från de verkliga problemen.

Även om man har ett stort tålamod så finns det gränser för hur länge man skall stå ut. Jag hoppas att med dessa nedslag i mitt liv med Nya Tider skall ha skapat lite förståelse för mitt beslut att avsluta prenumerationen, och att samtalet från PV(PrenumerantVärvaren) blev en bekräftelse på det riktiga i beslutet.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson