Arbetet,Politik

Framåt Sverige!?

22 jan , 2020  

Joe Nilsson i Skåne manar till enighet och organisering över ideologiska gränser mot ett Sverige av ökade klyftor och otrygghet. Joe är inte den enda inom vänstern som nu fattat att Sverige är riktigt illa ute, att klockorna fullkomligt dånar över den välfärdsstat som skapats över generationer av hårt arbete och en politik som trots allt hållit samman vårt land. Joe går till hårt angrepp mot privatiseringar och nedmonteringen av välfärden, men framförallt så kräver han ett stopp för de senaste årtiondenas massinvandring, ett stopp som måste vändas i en återvandring. Budskapet är tydligt och står i skarp kontrast till vänsterns internationalism och identitetspolitik, som i sak betytt aktivism för massinvandring, med svepskälet politiska asyl. Den viktigaste frågan är istället den nationella frågan menar Framåt Sverige.
Om detta kan jag inte annat än att hålla med. Själv har jag i sju års tid krävt ett stopp  för  det som felaktigt kallats “flyktinginvandring”, som i allt väsentligt haft ekonomiska motiv. Det finns tusen orsaker för människor att söka sig ett bättre liv för sig och sina barn. Det är bara så att Sverige inte kan rädda alla, vilket en majoritet förstått och därför röstade mot massinvandring 2018. Januariöverenskommelsen var ett demokratiskt övergrepp, de vänsterliberal partiernas trixande för att svika sina väljare. Mot detta agerande växer kravet på ett nyval.

Det är hög tid att personligheter på vänsterkanten stiger fram och som Joe Nilsson gör upp med massinvandringen och vänsterliberala vurmen för mångkultur. Glädjande är att Joe Nilsson inte är ensam. Det Kommunistiska Partiet(KP) med sin tidning Proletären faller nu samman på grund av politisk splittring. På flera orter i landet tas de första stegen mot organisering av en ny mer nationellt inriktad vänster. Joe Nilssons kommentar till detta på sociala medier är: “väck med skiten”.

Vi lämnar nu K eftersom vi och partiet har utvecklats åt olika håll. Vår lokala politik mot arbetskraftsimport och för en skärpt migrationspolitik samt en rad andra frågor har mötts av ängslan och fördömanden från så många håll i partiet att vi inte anser oss hjälpta av att vara en del av denna organisation. Motsättningarna i partiet har blottats och klyftan är för stor.

Det är hårda ord som växlas mellan ofta gamla marxister från 68, och en yngre generation. Är det en gammal kärna, nu pensionärer, som sitter  fast i sin ungdoms politiska val, från en tid och verklighet som inte gäller. De som nu bryter sig ur den kommunistiska gemenskapen är inte i opposition till marxismen som sådan, de manar till enhet över ideologiska gränser. Men hur skall en enighet över ideologiska gränser förverkligas inom den marxist-leninistiska tradition  där ideologisk strid varit oundviklig. Striderna i KP har en lång historia. Senast var det Frank Baude som tvingades ge vika för vänsterliberala ståndpunkter. Så föll även den marxist-leninistiska bastionen, det kommunistiska partiet, för det postmoderna ideologiska trycket. Inte så konstigt kanske, postmodernisterna är själv sprungen ur Marx vagga. Uppdelning i förtryckta och förtryckare är lika. Förr gällde arbetarklass mot kapitalister, nu tar kön, sex, ras en allt viktigare plats.

Trots den politiska splittringen är de flesta överens om att de stora ideologerna och dess ismer inte får röras, nästan alla talar för att återknyta till en “klassisk marxism”.  Vilka förutsättningar finns då till att bygga en Nationell Vänster på marxistisk grund?

Marxismen har genom strategin att erövra institutionerna varit väldigt framgångsrik, därav vänsterns inflytande i medierna som är en viktig anledningen till att Sverige öppnats upp för massinvandring. Denna vänster har sedan 1968, under generationer, förstärkt sitt grepp över kulturelit och medier. Marxismen har varit en åsiktsgemenskapen som attraherat intellektuella. Det arbetande folket har däremot aldrig attraherats av marxism, trots dess stora andelen bland intellektuella, bland författare, medier och akademier. Det var inte endast kommunisterna som hade Marx som husgud, han var även socialdemokratins viktigaste ideolog, även om den revolutionära eggen ersatts av en mjukare reformism, där klasskamp ersatts av klassamarbete. Det var detta avgörande avsteg från marxismens revolutionära kärna som gjorde att socialdemokratin kunde bli en samlande kraft för Sverige. Hur en fortsättning på denna tradition ser ut idag kommer att vara en långsiktig uppgift för en framtida vänster.

Kommunism står för den marxistiska ideologins upprepade misslyckande i att skapa blomstrande samhällen. Trots detta så ställs aldrig frågor kring denna ideologi och varför den misslyckas. Men är det inte helt fantastiskt för ett parti att grunda sin verksamhet på en ideologi som faller under radarn för all kritik? Ser vi till resultatet så är det faktiskt inte det. De marxist-leninistiska partier som grundades på 1960-70-talet har haft fyra – fem årtionden på sig att bygga massrörelser, förankra sig bland Sveriges folk, men har ändå misslyckats. Att det finns kommuner som till och med styrs av vänsterpartister beror främst på lokala personligheter och lokala förhållanden. För de aktiva personerna har marxismen säkert haft betydelse men det är en annan femma.

De som startat Framåt Sverige förstår säkert att det inte i längden räcker med att formulera en politik oberoende av ideologier. De kommer att behöva ett politiskt program som skapar identitet och sammanhållning och som går djupare än ett handlingsprogram. Det behövs inte för att få väljare, men för att hålla samman rörelsens alla engagerade som önskar bidra och synas.

Det finns gott om exempel på hur partier slits sönder i partistrider. För närvarande så pågår en sådan fejd i Landsbygdspartiet Oberoende(LpO). Sittande ledning värvade en ny partiledare med ett stort stöd på sociala medier. Efter ett knappt år gör delar av dess ledning öppen revolt, och vill avsätta Stefan Torrsell, som enligt partiets hemsida har tagit Time out. Den politiska smekmånaden har övergått i en mardröm av personliga intriger. Exemplet visar att tiden för att skapa en partikultur och ideologisk värdegemenskap är kort.

För Framåt Sverige knappast längre tidsfrist, eftersom vänstern idag är mer styrd av -ismer. Marxismens totalitära drag, drar obevekligen in dess medlemmar i oförsonliga politiska strider, så lösningen är heller inte att samlas kring Marx. Valet av namn, Framåt Sverige, deras val av grafik och ljud tyder på att det finns en vilja till nyskapande, för frigörelse från en redan prövad nederlagets tradition. Att Framåt Sverige har en lång väg till genomslag och inflytande syns på deras Face-book-sida, som efter en dryg månad fått några hundra följare. Framåt Sveriges betydelse ligger inte i genomslag i väljarkåren den närmsta åren, utan på vilket sätt de kan påverka den utomparlamentariska vänstern att dra sig ur den vänsterliberala ökenvandring. Detta är onekligen ett tålamodskrävande och långsiktigt arbete. Här finns ingen plats för alarmism och katastrofteorier, som “ödesval” eller “nu eller aldrig”. Att säga sig vara en del av en arbetarrörelse betyder också att tillägna sig dess tålamod och seghet, dess självförtroende i att vara den produktiva klassen. I detta val finns i sin förlängning en lösning på det som Framåt Sverige beskriver som en enighet över ideologiska gränser. Faktum är att marxismen är en åsiktsgemenskap och arbetarklass en klass och intressegemenskap. Genom att bygga enigheten på arbetarklassen som den skapande klassen finns utrymme för en värdegemenskap som går utöver det politiska programmet.

Marxist-leninister kommer att hånskrattande avfärda det som tradeunism och allt vad som går att hitta i Lenins 45 band. Det kan de få hålla på med och finns ingen anledning att bråka om. Är de verklighetsnära människor vi vill vinna intresserade av revolutionära frasmakare. Om en återgång till en svensk folkrörelse och arbetartradition finns några artiklar på Klyvnadenstid.se.

Vänstern och arbetet.
Arbetarklass eller Proletariat

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson


4 Responses

  1. Åke Karlsson skriver:

    Er politik är den bästa tänkbara för fattiga och fattiga pensionärer. Pensionärer som byggt upp vad Sverige är idag.ska bara få drikspengar på några kronor måste framstå som hån.

  2. Tack för intressant text Evert!

    Om Joe Nilsson i Skåne verkligen manar till enighet så kan han logga in på WordPress.com och kontakta Vetenskapliga partiet eller Valsamverkanspartiet som befinner sig på detta öppna fria system. Vi vill nämligen inte lura in folk på CIA:s Zucker-bok, eller medverka på monopolkapitalets Youtube-kanal, när öppen fri WordPress och Archive.org faktiskt finns.

    Postmodernisterna är, i min mening, INTE sprungna ur Marx vagga. Postmodernisterna var aldrig förtryckta, men det passade deras egna egoistiska storvulna, exhibitionistiska giriga intressen att påstå detta, samtidigt som de påtvingade folket det som är frånstötande för majoriteten av folket, medan folket aldrig påtvingade dem någonting.

    Ett exempel var när en bög tafsade på mig och efter min vänliga avvisning, där jag klargjorde att jag var 100% heterosexuell, därefter ville göra mig löjlig inför mina kompisar och låtsas som att vi var ett par. Ingen av mig eller mina vänner brydde sig väl om bögarna tafsade på varandra på bögklubbar eller gjorde sina dramatiska utspel där inför varann, men det dög inte för bögen med den friheten, en frihet som faktiskt samtidigt gav mig och mina kompisar friheten från hans ohövliga beteende.

    Hur lätt är det efter en sådan incident att rösta på ett parti som stolt viftar med pride-flagga? Samma motstånd uppkommer naturligtvis hos svenskar som råkar ut för våldtäkts-invandrare. Detta är absolut inte alla bögars eller invandrares fel, men eftersom fokuset inte ligger på det som är viktigt, d.v.s. finanskapitalets kriminalitet eller ojämlikheten människor emellan, så repellerar särskilt vänstern folket med sitt stolta överdrivna pride-daltande och med sitt sekterism-vurmande för reaktionära kalifat-invandrare, d.v.s. diktaturens kreatur, vilket riktiga flyktingar ofta har flytt.

    Marx har skrivit kommunistiska manifestet, men allt kaos som ledare, Hitler, Trump, frimurare, DN-propaganda, eller naturen självt, hittar på, är naturligtvis inte kommunismens fel. Att påstå detta är argumentationsfelet associationsskuld.

    Det ställs f.ö. ofta frågor, överallt, kring olika ideologier och hur bra de är eller påståenden om att de är misslyckade, särskilt om kommunismen, och då oftast ensidigt medelst argumentationsfelet associationsskuld i propagandasyfte. Som alla ideologier så har den fördelar och nackdelar och har fungerat olika beroende på hur den har applicerats.

    De marxist-leninistiska partier som grundades på 1960-70-talet har i min mening infiltrerats och förstörts av marknadsliberaler och är därför inte marxist-leninistiska. Det är med största sannolikt också därför de har misslyckats.

    Visst går det att formulera en politik oberoende av ideologier. Det man gör då är att man tar upp viktiga sakfrågor som har stort folkligt stöd. Folk kan få ha sina identiteter i fred i övrigt och behöver inte nödvändigtvis skylta med dem i partiet eller utåt.

    Landsbygdspartiet Oberoende(LpO) kan ex. enkelt fraktioneras, samt ha olika sakfrågor, samt valsamverka via ex. Valsamverkanspartiet om de inte tycker att konflikt, splittring och intriger är viktigare än kärnan i deras budskap. Det gäller även de kommunistiska partierna givetvis.

  3. JK skriver:

    Det äger naturligtvis sin rättmätiga plats att även i vår nutid värdera olika ismer och historiska erfarenheter. Men jag tror det nu är hög tid att fokusera på konkreta sakfrågor och sätta dessa i relation till den nuvarande faktiska situationen utan dogmatiska, stelbenta ställningstaganden. Stelbenta vänster/höger positioner splittrar och bör skrotas till fördel för ett mer rationellt tänkande för helhetens bästa, dvs hela folkets och landets bästa. Både privat och samhälleligt förtryck bör bekämpas till fördel för helhetens väl. Framåt Sverige har förstått att i huvudsak omfatta en sådan inriktning i den nuvarande situation som råder. Olika ideologier och politiska program bör därför underordnas de absolut viktigaste målen som kan rädda vårt folk och land från en faktisk utrotning genom massinvandring. Hur intressant är ett framtida Sverige utan svenskar för nuvarande svenskar? Den sakfrågan bör vara utgångspunkten för en kommande svensk enhetsfront!

    • Evert Larsson skriver:

      Jag köper inte dina idéer om att inte driva ideologisk kamp. Mitt stora politiska kapital består just i erfarenheter och kunskaper i marxism. De som tycker jag har fel är välkomna med motargument. Detta är diskussioner som är nödvändiga och som inte hotar enheten mot massinvandring som jag för övrigt har drivit sedan jag började agera på nätet.

Lämna ett svar till JK Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *