Marxism

Jan Guilluo och terrorn

26 dec , 2019  

På Folket i Bilds hemsida har Jan Guillou(JG) en recension av “Vår tid är nu”. Så här sammanfattar han hur vänstern skildras.

Inom några års underjordiskt liv är sekten beredd att gripa till vapen och på väg att inleda det revolutionära folkkriget med en bombattack mot ABF.
Men hjältemodiga insatser från spionorganisationen IB avstyr i sista stund vad som skulle ha blivit inledningen till den svenska vänsterterrorismen.
Om denna historieskrivning kan man säga att den dels är grundfalsk, dels älskad av många och närmast officiell historia på Flashback och liknande SD-tillhåll på nätet.

För det första, vänstern skulle tjäna på att avstå från att förhålla sig till SD. SD är inte intresserade, vänstern på 60-70-talet är inte deras grej. SD är genuint ointresserade. För de som varit med i 68-vänstern finns däremot mycket att diskutera kring SVT:s serie. Jag var med då det begav sig, inte i de kretsar JG rörde sig utan i en mindre stad i Bergslagen.

Är serien grundfalsk i skildringen av vänstern som JG påstår? I sina argument som följer så gör han det lätt för sig. Han berör den så kallade Rebellrörelsen och menar att det är den som varit förlaga för SVT:s serie. Om rebellrörelsen är det enda exemplet på vänsterextremism som agerat utanför lagens råmärken så har JG en poäng. Men så ligger det inte till.

Vi kan börja med ockupationen av den Tyska ambassaden i Stockholm 1975. Efter tolv timmar var allt över. En av gisslan hade avrättats ambassaden sprängts i luften med död och förödelse som följd. Inga svenskar deltog i själva terrorhandlingen. Säkerhetspolisen menar dock att svenskar har varit inblandade i förberedelser. Däremot skulle ockupationen och utvisningarna av terroristerna till Tyskland användas som argument för att kidnappa Anna-Greta Leijon, som var den ansvariga ministern för utvisningarna.

SÄPO kom kidnappningsplanerna på spåren. Ledaren Norbert Kröcher togs om hand, därefter följde en massarrestering av de personer som haft kontakt med den inre kärnan. Importerade terrorister utvisades snabbt, två tyskar, en engelsman och tre stycken som Kuba öppnande sina dörrar för. Det var dessa utvisade och en svensk, Lennart som var kärnan i gruppen. Av de 16 svenskar som ställdes till ansvar dömdes 14 till varierande straff, Lennart till 4,5 år i hovrätten. Flera av de som dömdes till fängelsestraff är idag professorer. Ett par av de dömda tar inte avstånd från sin karriär i svensk folkhemsk terrorism.

Den utvisade engelsmannen, Alan Hunter är speciellt intressant, eftersom han aldrig ställdes inför rätta. Alan Hunter arbetar idag som professor i fredsforskning och vill inte uttala sig om sin roll i planerna. Att han inte ställdes till ansvar i domstol reser osökt frågan om han i själva verket arbetade för någon underrättelsetjänst, MI6? Om så finns en rimligare förklaring till hur SÄPO fick kännedom om kidnappningsplanerna än de krystade historier de bland andra själva anfört. Olof Frånsted (chef  över Kontraspionaget 66-78) tar upp Alan Hunter i sina memoarer. Trots de goda förbindelserna med MI6 så finns inte ett ord med om hur överlämnandet/utvisningen av Alan Hunter gick till. De två utvisade tyskarna fick elva respektive sex års fängelse. Det faktum att Olof Frånstedt i andra delens avslutande kapitel nämner Alan Hunter gör inte frågan mindre intressant.

i fallet Alan Hunter, en engelsman som rörde sig i aktivisternas krets. I just hans ärende undrar jag om vi kom till rätt slutsats, även om regeringen som fattade beslutet ansåg att utvisningen var riktig.

Alan Hunter hade en hel del gemensamt med svensken Lennart som dömdes till fyra års fängelse. De var båda verksamma i Stockholms flyktingråd. Olof Frånstedts försvar för Alan Hunter saknar saklig grund

Domarna handlade inte endast om planeringen av kidnappningen, dvs förberedelse till människorov. Förutom bankrån, sprängningar av bankboxar så klarades ett misslyckat bombattentat upp.  “Johan” skriver Olof Frånstedt i första delen av Spionjägaren:

.…”Johan” var anarkist och en riktigt arrogant person men tyckte redan från början att Kröchers plan att kidnappa Anna-Greta Leijon var rena nyset och höll sig utanför. Skissen(som hittades i hans rum) var istället en fullödig och detaljerad plan av ett ouppklarat attentatsförsök som utförts något år tidigare mot resebyrån Spain Tours i protest mot  general Francos Spanien.

Här finns alltså gått om politisk aktivism av svenskar med vänstersympatier som inte bara var olaglig i största allmänhet. Enligt JG var vänstern en politiskt oskyldig och naiv folkrörelse. Istället var det det vid sidan om lagen, hemliga och utan insyn organiserade (S)APO som utgjorde hotet.  Det handlar alltså om IB och det spektakulära avslöjandet av en socialdemokratiskt kontrollerad underrättelsetjänst, som inte minst sysslade med registrering av socialdemokratins politiska motståndare.

Socialdemokratin tog det politiska hotet från revolutionära marxister på stort allvar. De organiserade inte bara IB för att rent fysiskt hålla reda på oppositionella medborgare. De inledde dessutom ett omfattande dubbelspel med syftet att underminera kommunisternas kontakter och stöd från Sovjet. Det var framför allt Anders Thunborg och Pierre Schori som skötte kontakterna och skrev rapporterna till IB. Det handlade om möten mellan det socialdemokratiska och kommunistiska partiet i Sovjet. Eftersom S vägrade att upprätthålla officiella förbindelser skedde kontakterna under täckmantel av vetenskapliga konferenser. Uppgifter om att S tog steg i riktning mot närmare kontakter med Sovjet började spridas. Enligt Olof Frånstedt så uttalade Olof Palme missnöje med SÄPO:s kontakter med väst, och önskade att SÄPO:s  förbindelserna med CIA tonades ner och styrdes över till KGB. Allvaret i dessa förslag kan man fundera över eftersom IB inte stod för en sådan omsvängning. Var det ett försök att leda in SÄPO på farliga vägar där de sedan kunde attackeras och kontrolleras.

JG:s beskrivning av det socialdemokratiskt styrda IB:s intriger gentemot Vänstern är i huvudsak riktiga. Det handlar inte minst om IB-agenten Gunnar Ekberg som avslöjades med att per telefon bombhota ett israeliskt flygplan. Det handlar om Ekbergs inbrott och stöld av DFFG:s medlemsregister. Socialdemokratin hade skapat sig organisatorisk muskler för att klara av att agera som en stat i staten. Men att driva politik med verktyg som egentligen tillhör staten är inte bara olagligt, det innebär ett stort politiskt risktagande, främst genom att de politiska verktygen och analyserna inte utvecklas. Frågan som bör ställas är om S genom sin tunga ideologiska tradition i socialism och reformistisk marxism saknande förmågan till frigörelse och nytänkande. Idag vet vi att Olof Palme inte infriade de förhoppningar av förnyelse som Tage Erlander förväntade av sin utvalda efterträdare.

För den yttersta vänstern är möjligen socialdemokraternas agerande obegripligt. S är ju borgare som bäst, annars, som under det röda 1970-talet att betrakta som klassförrädare och socialfascister som under 1920-talet. Denna analys karakteriseras mer av vänsterns behov av vad sossarna skall vara för att passa deras egna strategiska val. För att förstå socialdemokratins position efter andra världskriget så behöver vi en kort blick i backspegeln för att se vad som hände på den utrikespolitiska arenan.

Det som mer än något låste fast S var deras reaktion på Hitler-Stalin-pakten som startade andra världskriget. S blev så överraskade att de inledningsvis inte förstod att pakten innebar krig. Att stärka det nordiska samarbete för att lösa neutralitetens maktproblem kastades över bord. Nu gällde anpassning till stormakterna, vilket inleddes med att svika Finland, som genom pakten mellan Tyskland och Sovjet stod helt isolerade. Denna följsamhet gentemot stormakter fortsatte med knäböj inför tyska intressen. Efter Sovjets seger över Tyskland så återgick anpassningen till Sovjet som var den stora regionala makten. Denna följsamhet gentemot Sovjet formulerades politiskt av Östen Undén(ÖU). Sovjet beskrevs som en “rättsstat”, och anhöriga till Raul Wallenberg som ansåg att den sovjetiska utrikesministern ljög avspisades med: ”Men det är ju oerhört, det är ju oerhört!” USA och Väst kallade ÖU för “Den så kallade fria världen”. Inför Baltutlämningen hävdade han:

“De baltiska patrioternas ståndpunkt, att det enda rätta är att slå vakt om ländernas framtid som självständiga, är enligt min tro rena illusionspolitiken. Redan under mellankrigstiden hystes starka tvivel om deras framtid. Dessa folks politiska mogenhet var inte särskilt markerad.”

Under Palme fortsatte kritiken av USA:s utrikespolitik, inte minst deras agerande i Vietnam. Även då det gäller inrikespolitik formulerade Östen Udén de politiska perspektiven. Genom “funktionssocialism” hittade han en väg för att stegvis stärka statens makt över ekonomin och samhällsutveckling. Det är de principer som fortfarande gäller. Det är de verktyg som 68-generationen nu förvaltar efter sin marsch in i institutionerna. Det fanns en bred politisk värdegemenskap, det borde åtminstone finnas om det inte var det där med ideologin som ställde till det.

Genom Folket i Bilds avslöjande av IB attackeras det Socialdemokratisk bygget av deras socialism, i toppen av dess makthierarki. Och Palmes reaktion blev hård. Avslöjarna Bratt, Guillou, Isaksson anklagades för spioneri. De fällande domarna mot Guillou och Bratt hävdar dåvarande spionchef  Olof Frånstedt, i en artikel i DN var felakitiga och byggde på en undermåliga analys av ÖB, socialdemokraten Stig Synnergren.

Här finns ett underliggande problem, en elefant i rummet, som är så stort och närvarande att ingen ser det och kan agera politiskt fritt och pragmatiskt. Den är överideologi  bland reformister såväl som kommunister oavsett bokstavskombination. Den är statsideologi hos fienden och omhuldad även i de allierades akademier. Den finns i akademierna, de statliga förvaltningarna och dominerar tidningarnas redaktioner. Ingenstans har den utmanats och ifrågasatts inom akademiernas filosofiska domäner. Efter Hedenius slakt av kristendom så behövdes ett alternativ och elefanten fyllde tomrummet. Svenska Kyrkan blev ett ytterst framgångsrikt exempel på marxistisk infiltration. Inte ens efter Sovjet fall lyckades det “borgerligheten” att mobilisera till en ideologisk uppgörelse. Det blev istället elefantens anhängare som tog plats på drakarnas kultursidor där de diskuterade hur flyktingen, invandraren från “tredje världen” skulle ersätta proletärerna som svikit sin plats i de revolutionära arméerna. Massinvandringen skulle destabilisera den förhatliga kapitalismen, den västerländska civilisationen.

Jag har ännu inte uttalat elefantens namn men känner ändå ursinnet och hatet riktat mot mig och min beskrivning. “Efter kommunismens fall utsattes vi för en kritik så hätsk att vi inte längre kunde kalla oss kommunister.” var Vänsterpartiets ståndpunkt och klädsamma offerkofta. Men elefanten är inget politiskt system den är ingen allians av totalitära stater, elefanten är en ideologi. Den heter marxism och den går ständigt under den radar som söker orsaker till den reellt existerande socialismens kollaps. Inte ens idag då 68-generationens sista politiska fästen – KPML(r) – skakas i sina grundvalar av konsekvenserna av massinvandring så reses en enda röst av kritik av marxismen, trots att den under alla dessa år varit den enande faktorn. På grund av denna språkliga bodelning mellan politiskt system och dess ideologi, kuggar aldrig kritiken av de politiska systemen över i en kritik av dess ideologi.

Marxismen är ideologin som falsifierats i oräkneliga sociala och politiska experiment, katastrofer i mänsklighetens historia, men förs ändå ständigt fram som inspiration för nya politiska och sociala rörelser. Marxismen har sina rötter i en fördemokratisk jakobinsk tradition. Det är de hemliga politiska sällskapens och det politiska våldets energier som kännetecknar den mer än något annat. Som en lök har marxismen lånat och utvecklat en myriad av teorier som skydd för denna destruktiva kärna. Marx är mest känd för sin beskrivning av “kapitalismen”, dess kapitalackumulation som beskrivs som en naturlag. Som om kapitalismen väl på plats hade ett eget liv omöjligt att förändra med politiska medel. Bortsett då från Marx själv som förutspått historiens utveckling i “historisk materialism”. Enligt Marx är de enda som kan sätta punkt för kapitalismen “proletariatet”, då de följer Marx’s teorier och genomför en socialistisk revolution. Marxismens segertåg under 1900-talet beror inte på dess välbalanserade och konstruktiva politiska lösningar på samhällsproblem, utan att genom sitt retoriskt snille exploatera mänskliga egenskaper och känslor. Inte minst handlar det om att exploatera människans kollektiva behov, hennes egenskaper som ett flockdjur. Den kristna klasslösa egendomsgemenskapen är en av vår kulturs tankefigurer som bär dem. Unga som är underlägsna de vuxnas erfarenheter söker kompensation i lärans dogmer och förutsägelser om historiens utveckling, de fångas av dess radikala löfte om rättvisa på jorden istället för den kristendomen placerat i paradiset.

Med 68-generationen för vilken JG var en av hjältarna utvecklades marxismen i enlighet med den antikoloniala rörelsens krav. Marx smak för politiskt våld överfördes på tredje världens bönder. Den politiska makten växte nu ur Maos “gevärspipa”, i Latinamerika, Afrika och Asien där den fortfarande håller basområden i Naxalbari. Kommunister kunde nu fortsätta med sitt revolutionära budskap utan att nödvändigt ta ett praktiskt ansvar för det i det egna landet. Men ideologin som förkunnade att det alltid var rätt att göra uppror kan inte svära sig fri från ansvaret för de som trots allt drogs in i terrorism och illigalitet. JG själv är ju ett bevis därpå. Den väpnande kampen förlade han till PFLP. JG genomförde mig veterligen inte några bankrån men gjorde inbrott och bedrev illegal avlyssning i grävandet runt IB. Under samma tid stod han på KGB:s lönelista vilket tydligen inte gjorde just honom till en spion och landsförrädare.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *