Marxism

En försenad uppgörelse med 68.

29 dec , 2019  

Så har förhoppningsvis den uteblivna diskussionen om 68-rörelsen startat. Det är SVT:s dramaserie Vår tid är nu som får känslor att svalla då en av tidens huvudpersoner, Jan Guillou, har satt ner foten. Då händer det saker. Men frågan om 68 är långt större än vad som ägde rum inom de politiska säkerhetstjänsterna inom S och det som kom att initieras inom SKP genom den maoistiska vänsterns avslöjande och konfrontation med det socialdemokratiska IB. Det är därför jag försöker dra in den ideologi som faktiskt är elefanten i rummet, marxismen och i detta fall också dess utveckling i maoism. Nu har bloggen Lindelof.nu reagerat på min syn på Jan.G:s artikel.För det första: Lindelöf kallar mig antikommunist och försöker att göra kritik av kommunism till något som alltid är reaktionärt och bör avvisas med epitet som “förblindad” och dravel. Vänsterns beröringsskräck för kritik är dess egen största fiende. Speciellt då kritiken kommer från personer som både har politisk erfarenhet från dess organisationer, som kunskaper om de ideologier som drev utvecklingen. Det ingår i den kommunistiska propagandan att utmåla all kritik av kommunism som illvillig och ondskefull och inför dessa manövrer viker jag inte. Då är jag väl antikommunist. Men skall vi var exakta så är det inte det jag är och kallar mig själv. Kommunism är långt bredare än de system som skapades i bl.a. Sovjet och Kina. Som ett klasslöst experiment skulle jag kunna tänka mig att kalla vad Amish skapat för kommunistiskt, något jag försöker lära mig av och förstå. Bertland Russel kallade sig också kommunist då han besökte Sovjet under några månader 1920-21. Den bolsjevism han erfor tog han avstånd från.

Vad jag analyserar och försöker förstå är ideologin marxism och dess förgreningar och allt den inspirerat till. Jag är inte marxist utan en av dess ungdomserövringar som nu är tillräckligt vuxen och självständig för att slita mig fri, men det kan inte göras utan hårt arbete. Här duger inga deklamationer. Det jag arbetar med är att försöka rädda vänstern ur dess dogmatiska grepp, till förmån för en vänster efter Marx. Postmarxist i allt högre grad, alltså övervunnet genom dess anti.

Lindelöfs enda saklig invändning och bidrag till värderingen av Marx:

Vilket dravel! (milt uttryckt). Denna koppling till IB-affären är minst sagt skruvad. Och att marxismen med sina ekonomiska teorier som förklaring för samhällsutvecklingen skulle vara det onda ideologiska giftet i dagens samhälls- och världsutveckling är minst sagt nojjigt.

Att Marx främsta insats är hans analys av kapitalismen är argumentet som framhålls från de mest skilda håll. Bankmagnaten Olof Aschberg anslog pengar till Kapitalets översättning till svenska, George Soros hyllar dess författare liksom Jean Cloude Junker och hela den kinesiska eliten, trots att de övergivit hans recept på hur kapitalismen skall bekämpas och krossas. Folket i Bild:s försvar av Marx ekonomiska tänkande, kan det möjligen ha något att göra med deras stöd till bankernas försök att avskaffa kontanterna? Om FiB:s stöd till bankerna jag skrivit tidigare och om hur det återfaller på vänsterns allmänna underdånighet inför Marx brist på förståelse av ekonomi. (Jag tillför det som en not i slutet.)

Nej Marx var verkligen ingen stor ekonom, hans bidrag till beskrivningen av kapitalackumulationen förtas av att han gör det till en slags naturlag, till vars upphörande han själv ensamt har nyckeln. Det som är kvar av analys dras ner av Marx stora brister i beskrivningen av industrialismen och dess ekonomiska drivkrafter. Marx tog inte ens i beräkning de enorma mängder energi i form av kol och olja som började tillföras ekonomin. Jo, ni läser faktiskt rätt. Det som idag mer än något diskuteras som vårt stora problem, det sket Marx fullkomligt i. Att stora delar av denna vänster nu hyllar Greta Thunberg är en “saga för stor för att vara sann”. Det som förenar Marx och Greta är apokalypsen, domedagen, katastrofen.

Det är dags att montera ner Marx som sammanhållande kraft för vänstern. Inte främst för hans missuppfattningar om ekonomi, utan för hans politiska teorier. Marx var främst är en ideolog och polemiker.

Det som gör skildringen av 68-generationen så komplicerad, åtminstone den del i vilken jag själv var aktiv, (FNL-grupperna, Folket i Bild  SKP) framför allt ägnande sig åt en praktisk verksamhet som drevs i enlighet med svensk folkrörelsetradition. Utan den beskrivna ideologiska ryggsäcken så hade det kunnat bli en riktig politisk solskenshistoria i vitalisering av den svenska demokratin. Den var istället den viktigaste orsaken till att FolketiBild ända från starten, kontinuerligt förlorade i stöd och prenumeranter.

En annan stor olycka för denna rörelse var att den drogs in det underrättelsetjänsternas krig som IB-affären var en del av. Det bidrag till att hela rörelsen lämnade sin folkrörelsetradition och drogs ner i den jakobinska traditionens fördemokratiska revolutionsromantik. Hur detta gick till och Jan Guillous roll borde bli föremål för en analys.

asmin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

Här följer noten om kontanter och marxistisk ekonomisk “terori”.

Björn Eriksson kraftfulla agerande till försvar för kontanter har lett till reaktioner på den marxistisk inspirerade vänsterbloggen Lindelof.nu. Reaktionen är ängsligt opportun, i kommentarerna vrider sig debattörerna som maskar inför det självklara men tydligen obehagliga, att försvara kontanterna och ge Björn Eriksson sitt stöd. Det borde inte varit så svårt eftersom diskussionen har sin inspiration i en artikel av Pål Steigan som gjort just det. Folket i FiBs agerande  i denna fråga har Klyvnadenstid redan uppmärksammat.  Som länken visar sitter kryperi för banker och deras tekniska innovationer djupt.

Det mesta faller tillbaka på deras ekonomiske orakel Karl Marx som lade grunden till en ekonomisk analys bort från att se kapital, banker och räntor som det stora bedrägeriet till att förlägga det i produktionen genom den så kallade mervärdesteorin. Mervärdesteorin försöker bevisa att det är arbetet som i strikt ekonomisk mening är källa till alla värden som produceras i vår varuekonomi. Dess viktigaste sats lyder: priset på en vara bestäms av det arbete som krävts för att skapa den. Marx själv var så fångade i sin tids föreställningar att han ansåg att det var kroppsarbetet ensamt som stod för värdetillväxten, vad andra gjorde var så marginellt att det saknande betydelse i de svårfångade värdeflöden han försökte tygla i en universell teori. Att priset på en vara inte styrs av det arbete som krävts för att skapa den är så tydligt att teorin behövde justeras. Begreppet socialt nödvändigt arbete myntades då av Marx. Därmed så hamnade analysen bortom ekonomisk redbarhet i det abstraktionernas träsk som marxismen alltsedan befunnit sig i, i sina filosofiska spekulationer över hur “kapitalismen” fungerar. Marx ägnade tjugo år av sitt liv att försöka bevisa mervärdesteorin. Resultatet fick namnet Kapitalet, vars innehåll var ett enda stort misslyckande. Vilket Marx själv medgiver genom att inte publicera annat än det första bandet.

Är det detta haveri i att förstå ekonomi som fortfarande är ett mentalt sänke för Sveriges vänster? En indikation på att så är fallet är Kajsa Ekis Ekman ett exempel på. På sitt minst sagt uppkäftigt tvärsäkra vis hävdar hon nämligen att: den enda vara som Inte kan säljas till överpris är arbete. En sådan kraft har gamla Marx då det gäller att trassla till nu livs levande människor syn på ekonomi. Så varför skulle inte hans ande även kunna leda till oreda i synen på kontanter, till att bli lite si så där obestämt, opportunt.

Det kan vara hur som med dess mina spekulationer över vänsterns oförmåga att agera mot bankernas maktställning. Faktum kvarstår och uttrycktes i en kommentar om vänstern och kontanthanteringen.
“Vänstern idag är en gåta.”

 

 


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *