SVT:s dramadokumentär Vår tid är nu. har kastat sig över 68-vänstern och hur den förgrenar sig ut i 70-talets dogmatiska revolutionsromantik, men lyckas också med att ta några steg in i den internationella terrorismens obegripligheter. För som nonsens kan det faktiskt ses från huvudfåran av maoister som bedrev “folkrörelsearbete” i enlighet med sin tro. På Lindelof.nu värjer sig 68:s maoister mot TV-seriens verklighetsbild.
Serien har nyss passerat det ”magiska” året 1968 och nu är vi i 1971. Christina, dotterdottern till ägaren av en klassisk restaurang i Stockholm har blivit vänsteraktivist, brutit med familjen och i gröna-vågen-stil flyttat ut på landet. Där bor hon i ett sektliknande kollektiv, som tillämpar kritik och självkritik (fast naturligtvis inte av gruppens ledare). Har några sådana sekter funnits i Sverige i verkligheten? Ja, för all del, under några vår- och sommarmånader 1968 fanns i Stockholm och Uppsala en ”rebellrörelse”, som påminde om tv-seriens grupp. En sådan ”tidsförskjutning” av verkligheten vore ingenting att hänga upp sig på.
Vad som är värre är att gruppen uppenbarligen planerar någon form av terroristattack, något som Christina börjar ana och inte vill ställa upp på.
Och nu upprepar jag min tidigare fråga: Har det funnits vänsterterrorister i Sverige? Svaret är nej, och det har näppeligen ens funnits några som sympatiserat med de terroristgrupper som härjade i Västtyskland, Italien och Japan.
Förnekelsen upprepas i raden av kommentarer. Den enda som sticker ut är föredömligt kort: “Amalthea”! Och Syftar på Anarkisten Anton Nilsson som sprängde ett logementsfartyg med strejkbrytare i Malmö 1908. Ett svagt motargument, för det är väl knappast så att SVT stödjer sin verklighetsanalys på en bomb som dödade en arbetare och skadade 23, ett attentat som låg dryga två generationer fel i tid? Naturligtvis inte, Anton Nilsson är inte 68. Folket på Lindelof.nu känner sig mer hemma i Anton Nilsson värld än den tid i vilken de själva var en del, så ser revolutionsromantik ut på riktigt.
Sjuttiotalsvänstern kännetecknas av motstridiga perspektiv och ideologiska traditioner då det gäller synen på att använda våld. Dels influenser från demokratiskt genombrott av och genom folkrörelser, främst arbetarrörelse. Den andra var den revolutionära marxistiskt ideologin, som under 1970-talet hade sin höjdpunkt i organiserad politisk verksamhet. Kännetecknande var dess revolutionära patos, och att i Marx anda propagera för våldets politiskt frigörande kraft. Budskapet underhölls med tonvis av stenciler, tidningar, sånger, teater litteratur. Rörelsen hade en internationell inriktning och kännetecknades av framtidstro, till skillnad mot dagens undergångsstämningar såg de en segrande socialism, åtminstone under de segerrika Vietnamåren fram till 1975. Från kapitalismens klassförtryck, från nödvändighet och brist till frihet och överflöd. Marx hade “grundligt analyserat kapitalismen” och rörelsen vilade sig med tung tillförsikt mot hans förutsägelser om kapitalismens kris. 68-generationen önskade frihet från förtycka och de använde Marx för att sätta ord på sin tid. Att Marx inte tog hänsyn till den accelererande användningen av kol och olja för ekonomins förmåga att skapa välfärd var ointressant, eftersom det budskapet drog undan mattan för den revolutionära kalkylen.
Där kampen tog sig våldsamma former var det en bekräftelse på att en rörelse som inte tvekade inför våldet var på rätt väg. Rörelsen vårdade sina hjältar och myter. Det var IRA av flera slag på Irland. Herri Batasona, ETA och Farc i Spanien. Inte endast palestinierna använde flygkapningar som terrormetod. I Tyskland, Italien och Japan blommade terrorismen ut i handfasta organiserad terror. Samtliga rörelser hade ett ideologiskt stöd för sin verksamhet i marxistisk analys och teori, dessutom materiella stödjepunkter i sina ideologisk hemländer Sovjet och eller Kina. Maos politiska perspektiv var slagfärdigt och tydligt: Det är rätt att göra uppror! Politisk makt växer ur en gevärspipa.
Den marxistiska ideologin är unik då det gäller statslära, maktanalys och synen på behovet av våld för att nå en politisk förändring. Marxismen genom leninism har utvecklat sin syn på staten som ett redskap i den härskande klassens tjänst. Ett fastlåst system som endast kan låsas upp genom att de som representerar proletariatet erövra statsmakten. Ända sedan Marx har det varit “borgarklassen” som haft makten, trots allt tal sedan dess av behovet av en “klassanalys”. Det är den jakobinske Marx, den tsaristiske Lenin, den feodala Mao, och totalitära Stalin, allt fördemokratiskt, som talar till världen genom dess internationella kommunistiska rörelse. Det är en rörelse som sätter hela sin tillit till våldet för politisk förändring. Tillsammans med fascism, är de, de våldsbejakande ideologierna. I denna ideologiska miljö som här diskuteras är det politiska användandet av våld mer taktisk än strategisk.
Maoismen kännetecknas dessutom av att den genom sitt fokus på att “tjäna folket”, att underordna sig “massorna”, den så kallade “masslinje”, som kan jämföras med tempelriddarnas i den Tyska Orden. Dessa kollektivistiska element sätter naturligtvis starka ideologiska bromsar på utövandet av den individuella terror som det handlar om då det gäller illegal underjordiskt politiskt arbete. Å andra sidan är maoismen genom sitt fokus på kampen i den tredje världen den marxistiska riktning som på ett nyskapande sätt hållit den väpnade kampen levande. På grund av denna inriktning har maoismen av de breda folklagren i västvärlden setts som extrem och fjärmat sig från dess verklighetsuppfattning. För att överleva politiskt lindade maoisterna in sin ideologi med taktiska undanflykter. Tryggt lutade de sig tillbaka mot folkens “rätt att göra uppror”, vilkens vilja de själva var de konsekventa uttolkarna av. Huruvida personer i denna miljö kommer att ta till våld, utöva “direkt aktion” som de mer individualistiska anarkisterna, handlar mer om politiska stämningar, mer om taktik än om strategi. Trots att stöd gavs till väpnad kamp inom palestinska PFLP som bedrev terrorverksamhet, tog de flesta organisationer avstånd från att ta till våld i Sverige.
På grund av avståndstagandet mot att använda våld finns endast ett ideologiskt stöd för SVT:s skildring 68-vänstern i “Vår tid är nu”. Men hur ligger det till i praktiken? Fanns det, om inte svenska terrorister, så planer på terrorism i Sverige, bland enstaka individer som levde i denna politiska miljö? Innan vi synar de svenska annalerna har vi i Danmark ett intressant exempel i Blekingegardeligan. För den som snabbt önskar uppdatera sina kunskaper är Anna Lodenius artikel i ovan länk intressant. Denna danska form av terrorism har genom maoisten Gottfried Appel sin ideologiska inspiratör till våldsaktiv politisk kriminalitet. I den internationella solidaritetens och den västerländska skuldens namn växte den moraliska självbilden och ett självförtroende som bar upp ett drygt årtionde av värdetransportrån och vapenstölder.
Genom förslag från ligans uppdragsgivare PFLP inleddes planering för att kidnappa Jörn Rausing. Dessa kontakter leder rakt in i den svenska vänstern, till Saima Jönsson Fahoum som är ordinarie ledamot för Vänsterpartiet i Lunds kommunfullmäktige. Innan hon gifte till sig sitt andra efternamn var hon kurir åt Wadie Haddad, PFLP:s militära ledare och George Habash högra hand. Saimas make Marwan el Fahoum blev 1979 Blekingegadeligans förbindelseofficer, som sådan var han arkitekten bakom kidnappningen, som danskt säkerhetsfolk i PET med säkerhet(hi-hi) påstår genomfördes, men löstes i tysthet.
Medan jag skriver ser jag att den sista kommentaren till artikeln på Lindelof.nu berör de här frågorna:
Jag tycker den danska tvisten i TV-serien är intelligent och tyder på viss research. Gotfred Appel var ju en tidig maoist i Skandinavien, deltog på midsommarkonferensen, 1967, då KFml bildades, men föll snart in i sin beryktade mut-teori. Dessa ”mutteoretiker” med säte framförallt i Danmark men även på Sveriges sydkust, slog ju delvis följe med den Uppsalabaserade rebellrörelsen, även om de på intet sätt delade särskilt många ståndpunkter, förutom att Bo Gustafsson och Nils Holmberg var falska profeter. Ur Appel-rörelsen i Danmark bildade Holger Jensen, Jan Weiman m fl sin egen sekt, känd som Blekingegadeligan, och de var terrorister! Ur den danska vänstermyllan spirade också (lite senare än i TV-serien) den s k Tvind-rörelsen som inte var terroristisk, dock en gröna-vågen-sekt. I Sverige är Tvind-rörelsen bl a känd genom UFF, och Den resande folkhögskolan.
Men ”de falska profeterna” i Sverige höll rågången mot dessa avvikelser.
Vilka var “de falska profeterna”? Jo, förgrundspersoner i den maoistiska rörelsen i Sverige. Så enkelt tvättas den ideologiska släktskapen bort, här bland de som finns kvar av den maoistiska rörelsen i Sverige. Det är på hög tid att ägna lite tid åt hur dessa “rågångar” drogs, och i vad de mer exakt bestod. För det handlade inte enbart om gränser utan också om en omfattande ideologisk och politisk värdegemenskap, vars centralpunkt är bejakande av politiskt våld.
Det finns mer att berätta om den svenska vänsterns understöd och deltagande i terrorverksamhet. 1977 avslöjades en liga ledd av västtysken Norbert Kröcher till att ha planerat en kidnappning av Anna-Greta Lejon. Är det möjligtvis i Norbert Kröcher som SVT-dramat har lånat viktiga drag och egenskaper? En bild som äger relevans, sett till helheten. Terrorismen i Sverige är till stora delar importerad.
Det gäller såväl i ideologier, och politiska system, som i individer och organisationer, som utfört dem. Vänstern har dessutom varit ytterst aktiv i denna import av politiskt våld. Oavsett från vilken del av världen invandrarna kommit så finns en försvarlig del “flyktingar” med våldsideologier i sitt ideologiska och politiska bagage. Intresset är ömsesidigt och kallas internationell solidaritet, och ger utdelning genom att importen ger röster i val, och håller liv i den maoistiska gruppen i Sverige. Dominerande i samröret med internationell terrorism har organisationer som PFLP varit under 1960-80. Därefter har den importerade terrorismen från MENA-länder främst varit islamistisk.
Finns det då inga svenska terrorister? Norbert Kröcher hade samlat ett tjugotal personer runt sig. Vid polisen tillslag så arresterades upp emot sjuttio personer. Olof Frånstedt, Säpos operative chef, skriver i ”Spionjägaren”:
Planen krävde polisuniformer, bedövningssprutor, mediciner mot olika sjukdomar, bilar, en båt och en mångfald av annan utrustning. Det fanns en detaljerad plan på hur kidnappingen av Leijon skulle gå till, med bestämda transportvägar och fängslande i en ljudisolerad källare. I källarfängelset fanns skriftliga planer på fortsättningen. Skisser, där man också skulle få tillgång till flygplan med destination till en bestämd plats i Nordafrika, låg färdiga.
Källarlokalen, modifierad till ljudisolerat fängelse, på Katarina Bangata på Söder i Stockholm hade spårats jämte omfattande utrustning och en liten låda där offret skulle stuvas in. Leijon skulle kidnappas vid sitt hem i Kallhäll, om hon anlände hem i bil med säkerhetsvakt skulle denne skjutas. Man skulle smälla av ett antal bomber på andra platser för att dra all polisiär uppmärksamhet dit som avledningsmanöver.
Att Anna-Greta Leijon utsågs till offer har också en bakgrund i importerad terrorism. Hon utvisade nämligen åtta tyska medborgare, de rättsliga följderna på ockupationen av den Västtyska ambassaden i Stockholm den 24 april 1975. Syftet med ockupationen var att få fängslade RAF-medlemmar frigivna.
Säpo satte stopp för planerna och de inblandade dömdes. Så i domarna finns allt noga protokollfört. Wikipedia nöjer sig med följande summariska sammanfattning :
Kröchers aktion misslyckades, och 70 personer greps.[2] De som senare dömdes var bland andra :
Med tanke på konsekvensen i utvisningar och fällande domar är Wikipedias redovisning pinsamt summarisk. Trots att det gäller dömda terrorister så namnges inte kvinnorna och den till Storbritannien utvisade, Alan Hunter. Gemensamt för dem är att de efter straffen gjorde karriär inom universitetsvärlden. Att Lennart Warring nämns vid namn kan ha att göra med att han avled 2014. De uppräknande kvinnorna var:
Pia Laskar, numera universitetslektor i Linköping, dömdes till tre års fängelse. Hon har inte gjort avbön för varken sina omstörtande idéer eller gärningar. Vägrar tala med “lata journalister”.
Katarina Motzi Ekelöf var en av Kröchers flickvänner, hon är idag docent i Linköping, dömdes till två års fängelse.
Anna-Karin Lindgren dömdes till två års fängelse. Hon var också flickvän till Kröcher. Till skillnad från de andra erkänner hon idag hur dumt de bar sig åt, trots att det var hon som föreslog att kidnappa Leijon, istället för att kapa ett flygplan för att försöka befria fängslade medlemmar i RAF.
Det rättsliga efterspelet kan sammanfattas: Fem personer utvisas, Norbert Kröcher(dömd 11,5 år) och Manfred Adomeit(dömd 6.5år) till Västyskland. Allan Hunter till Storbritannien dömdes inte, är nu professor i fredsforskning på Coventry Universitet. Armando och Maria Carillo från Mexiko respektive Chile utvisades omedelbart. Armado Carillo som var en av gruppens centrala personer kring Körcher blev aldrig dömd. Sexton svenskar åtalas, tolv döms.
Några av dem var Pia Laskar (3 års fängelse), Karl Gratzer (3 månaders fängelse), Katarina Motzi Ekelöf, Anna-Karin Lindgren (2 års fängelse var), Lennart Warring (4 och ett halvt års fängelse) och Eive Tungstedt (6 månaders fängelse). Även Mattias Gardell ska ha figurerat kring händelserna men han misstänktes så vitt jag förstår aldrig för nåt brott.
I efterspelet och analyserna av terrorverksamhet dyker ofta säkerhetstjänsterna upp på ett eller annat sätt. Att RAF//Baader-Meinhof ligan var finansierade av STASI och styrda från Moskva avslöjades i stasiarkiven efter 1989. Att Allan Hunter aldrig dömdes är en gåta. Kan är numer professor i fredsforskning på Coventry Universitet. Han har kontaktats av hemsidan inblick men ger inga kommentarer kring sina aktiviteter i Stockholm 1977. Var Alan Hunter en agent för Mi5-6 så ändrar det hur operationen LEO skall tolkas, utan att för den skull nämnvärt påverka analysen av de ideologiska och politiska miljöer som var terrorismens ideologiska och politiska miljö. Alan Hunters roll:
Armando Carrilo: sommaren 1976 olika åtgärder för att få tag på vapen. Han vidtalade sålunda Armando Carillo att skaffa en hel del vapen av olika slag, bl. a. kulsprutepistoler, och lät även utbetala ett förskott om 3 500 kr. för detta ändamål.
En Armand Carillo, som var medlem i Kröcherligan, var enligt Lindgren tränad i Nordkorea. Han slapp straff. Engelsmannen Allan Hunter slapp också straff. Lennart Warring som dömdes til 4,5 år fängelse och Eive Tungstedt som dömdes till sex månaders fängelse är idag båda avlidna.
Ideologiskt politiskt hänger allt samman och ger goda argument för att skildra vänstern i enlighet med Vår tid är nu. Det kanske är dags för 68-vänstern att placera sig i horisontellt läge på den berömda divanen. Det kanske behövs tyngre grejer för att komma tillrätta med den egna självbilden och de ideologiska grundvalarna för den rörelse de tillhört. Det egna korrigeringsverktyget, kritik-självkritik har ju inte visat sig bita varken på personlighet eller de ideologiska grundvalarna.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson