Politik

Vänstern som föll med muren.

9 nov , 2019  

Vänstern lever i minnen av sin historias hopplöshet, vänder sina blickar mot järnridåns tidsålder istället för att rusta oss för att inga nya murar skall resas, istället för att gå till botten med de ideologier som skodde massorna för marschen in i Gulag. I Studio ett intervjuas Carl Bild om sin syn på muren med anledning av hans nya bok. Han säger då, att under 1989, innan muren föll, var det ingen som kunde förutspå att muren skulle falla.Gäller det även de Ester, Letter och Litauer som i en mänsklig kedja knöt sig samman, bara några månader innan muren öppnades för att rivas. En av deltagarna träffade jag jag på en färga mellan Hellsingfors och Tallinn en månad senare. På kvällen satt vi och diskuterade utvecklingen med en svenska folkrörelsesosse. Estländaren som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på var i 25 årsåldern, var reseledare och hade studerat svenska. Vi var båda positiva till den politiska vår vi såg spira i de baltiska länderna. Sossen som var äldre och någon slags administratör inom hyresgäströrelsen satte klackarna i marken med eftertryck då vi började spekulera i när Sovjet skulle falla. Tanken på att Sovjet skulle kunna gå under var otänkbar, hans motstånd mot tanken var nästan rörande. Hans desperata protester mot möjligheten av en kollaps stod i skarp kontrast till hans kraftfullhet både till storlek och utstrålning. Vi försökt  förklara det orimliga i att Sovjet skulle vara för tid och evighet. Jag undrar om vår kvinnliga etniska guide visade honom sitt lands flagga, som hon vek fram under rockslaget Var det kanske ett argument som skulle få honom att förstå?

Med min bakgrund i en bruksort stod sossen emot oss röda i sin gråhet. Men i sosseeliten var gråsossen mer av en myt, där fanns en lång tradition av marxistisk uppslutning för det ideologiska fosterlandet. Gråsossen var partiets bas, skutans blytunga köl som under årtionden håll rörelsen på rätt kurs trots att vinden drev partiet åt vänster. Trots att partiet hade en ideologisk resonanslåda som svängde med dess internationella behov av klasskamp och solidaritet. Östtyskland var en inspirationskälla för det socialdemokratiska samhällsbyggt  och det gällde inte bara i Stellan Arvidssons skolpolitik. Det finns en lång tradition av ideologiskt svärmeri som även fick ett romantiskt avtryck i Ilja Ehrenburg och Liselott Mehrs förening.

Birgitta Almgren fick tillgång till Stasi-arkiven för sin forskning. Blev ett alibi för att hemligstämpeln skulle gälla för resten av befolkningen. Är Sveriges folk möjligen det enda som inte får veta vilka politiker, företagsledare, lärare, präster och biskopar som stod på Stasis lönelista. Av vilken anledning dessa landsförrädare skall skyddas får kanske våra barnbarn reda på då Sverige och dess folkhem är ett minne blott.

Själv tillhörde jag den del av vänstern som i murens fall och Sovjets upplösning bara såg möjligheter. Äntligen kunde vi kasta av oss barlasten, i de realsocialistiska övervaknings och angiverisystemen och dess “internationalistiska” imperialism, vilket i den allmänna debatten stavades kommunism. Det var också vad som hände. Vänsterpartiet strök K och blev bara vänster. Men vad hände med den ideologi, marxismen, som var den andliga strukturen? Under 90-talet hände inget, vilket också gäller mig personligen. Ingen hade kraften att börja en diskussion för att reda ut vilka idéer som ständigt skapade totalitära politiska system. Marx och den ideologi han stod som namne till var för stark. Ingen rådde på detta bygge.

På tjugoårsdagen av murens fall hade Åsa Lindeborg en väl spridd bekännelse i Aftonbladet. Men inte heller nu är vänstern redo får att anta det ideologiska arbete som måste komma. Marx är henne övermäktig och hon insisterar på att få fortsätta på att bära detta kors av samhällsförstörande ideologi. Tron har inte övergivit henne och hon är duktig på att hitta fiender och problem som kan användas som svärtad bakgrund för att skänka de egna tillkortakommandena en relativ lyster. När skall denna vänster förstå att det inte handlar om nån annan. Det handlar om jaget, om viet, och att det inte hjälper att peka på andra. på dom och deras skuld.

Nu har ytterligare tio år gått och Lindeborg har efter Metoos tumult avgått från maktpositionen kulturchef på Aftonbladet.  Vilka är det nu som intar hennes roll att likt EU-kommissionens ledare försvara det ideologiska spöket från Thiers. Bland vänstern är det åter en kvinna som träder fram för att kläda vänsterns känslor i ord. I Berlinmurens fall blev vänsterns ras  placerar sig Ann Charlotte Alstadt på rasmassorna från muren och blickar ut över det politiska landskapet.

Murens fall skulle bli den svenska vänsterns reboot. Det historiskt förödande misstaget; anslutningen till Komintern 1921, skulle göras ogjort. På modern politisk svenska; Marx skulle inte längre behöva ta ansvar för sin hatsvans.

Och något mer snack om andens betydelse och ansvar blir det inte. Korken trycks på plats i flaskan, och spökets ansvar löses upp i nattens dimma. Så enkelt klipps bandet mellan ideologi och politik. Vilka menar ACA är Marx hatsvans? Är det marxisterna i Komintern, läs Moskva, som är Marx hatsvans? Det finns bara ett sätt att frigöra sig från Marx ideologi och det duger inte med besvärjelser, hans teoretiska bygge måste dekonstrueras sten för sten. Det som inte är överkommet har fortfarande sin plats i dina tankar, sitter fast i kroppens känslor och hjärnans logik.

Låt mig ta ett närliggande exempel. Idag när landets ordningsmakt och rättssystem befinner sig i fritt fall och alla politiker ropar på fler poliser. Så ställs också vänstern inför att välja mellan Moberg eller Lenin. Skall man fortsätta att göda sitt polishat i klasskampens namn, läsa Lenins Staten och revolutionen och bidra till den politiska polariseringen? Eller skall man välja att värna den politiska ordning vi har för att genom den demokrati den erbjuder försöka undgå ett inbördeskrig. Med Vilhelm Mobergs ord:

Om vi ska kunna leva i ro och trygghet i vårt hem, måste vi ha förtroende för ordningsmakten. Om vi ska kunna känna oss säkra och fria, måste vi kunna lita på polisen i det samhälle, där vi bor. Vi måste veta och vara förvissade om att den vakar över oss till liv och lem, att den beivrar oförrätter emot alla medborgare lika, att den inte gör skillnad mellan hög och låg, rik eller fattig, att den skyddar de svaga och hjälplösa emot de starka och mäktiga, att den inte häktar oss när vi är oskyldiga, att den inte inspärrar oss på sinnessjukhus, när vi är friska, att den inte förföljer oskyldiga, som höga tjänstemän fattat hat till – och sist och framför allt: att den inte låter brottslingar slippa undan.

Kanske Vilhelm Moberg är obegriplig för vänstern, som har två tydliga bilder av ordningsmakten, som kapiltalets klassjustis, eller vad realsocialismen i Östtysk tappning skapat i ett angivarsamhälle, som får Hitlers tyranni att framstå som en blek kopia.

Resten av ACA essä är en svidande vidräkning med vänster och liberalism. I förfallets förlängning ser vi den uppenbara sammanskrivningen, och låter Jimmie Åkessons “vänsterliberala etablissemang” sätta ord på det som även vänstern i tilltagande grad ser och känner. På en punkt vägrar dock ACA ta SD:s ord i sin mun. Trots att det var Sovjet sammanbrott som ledde internationellt orienterade marxister in på behovet av en ny strategi, där asylanten, migranten, ersatte den politiskt opålitlige proletären, och trots hur framgångsrik massinvandringen varit i att skapa socialt kaos och politisk polarisering, nämns massinvandringen inte med ett ord. Trots vänsterns roll för massinvandringen och trots den roll som frågan spelar nu trettio år efter murens fall.

Vänstern har förlorat rollen av att vara opposition, av att samla massan för motstånd, eftersom man själv är allt för delaktig i de problem som identitetspolitiken skapat. ACA skriver om behovet av att knyta samman det förgångna med nuet och framtiden. Vänstern har förlorat sin politiska instinkt:

Vi lever numera i det eviga nuets diktatur där det förgångna är lika okänt som framtiden. Inget påminner oss om att samtiden är ett resultat av gårdagens politiska debatter och beslut, att allt kan vara annorlunda. När visionerna och utopierna förklarades vara förbrukade kanske även vår historia onödiggjordes och vi fastnade i en skenbart alternativlös nutid.

Det som upphörde lika snabbt som muren föll var polisstatens angiveriverksamhet, där barn och föräldrar lämnade ut varandra till polisens förhör, fängelsehålor och godtycke. Nu stoppade folket de politiska politrukernas försök att förstöra arkiven. Detta var frihetens timme. Och den står i en bjärt konstrast till nuet, och här finns den förening i förflutet och framtid som ACA känner gått förlorad.

I England sitter Julian Assange sedan den 11 april i fängelse. Han bryts systematiskt ner och behandlas på ett sätt som bryter mot allt vad rättsstaten står för, månader i isolering, som en samhällets fiende nr 1. Han hotas av utlämning till USA och dödsstraff för att han har avslöjats USA:s krigsförbrytelser i Irak. De vänsterstyrda medierna håller tyst, har gjort sig till en del av denna förföljelse, eftersom han också är den svenska feministiska statens politiska offer. Så vänstern håller käften, åtminstone den som får plats i medierna, de vars ord har stort genomslag. Likt DDR håller nu den äldsta parlamentariska demokratin plocka poäng i politiska fångar.

Samtidigt breder ett  gigantiska övervakningssamhället ut sig över hela klotet. 5G byggs ut i snabb takt för att koppla upp alla mikrofoner och kameror som undersåtarna själva betalt och burit hem. Att Edward Snowden, och många med honom varnat för det digitala nätets möjligheter, står och stampar utanför du uppkopplades hem, och släpps inte in i den digitala drömmen av underhållning. Vänstern har kunskaperna. De har tjatat om storebror och 1984 i generationer, men det fattade aldrig att Orwell skrev om det totalitära hjärta de själva bar på.

Frågan som återigen måste ställas är vad skall vi ha vänstern till, som inte ens efter trettio år förstår att komma till. Varningen från Michail Gorbatjovs klingar fortfarande ohörd: Historien straffar dem som kommer för sent.

admin@klyvnandenstid.se
Evert Larsson

 


2 Responses

  1. olle reimers skriver:

    Han heter Edward Snowden. Lord Snowdon är en annan figur.

    Vänstern VILL inte veta. Den har sin agenda. Den innefattar inte kunskap utan villfarelse. Vänstern inbillar sig fortfarande att de har rätt. Eftersom den är – med sina egna ord – för rättvisa.

    Vänstern är inte för rättvisa. Vänstern är för hegemoni. Vänstern är för totalitarism.

    • Evert Larsson skriver:

      Tack för rättelsen angående Edward Snowden. Rent stavfel Snowdon känner jag inte till. Den stavningen ligger bara rättare i min mun.

      Problemet med vänsterns rättvisa är att den mäts på utfall som om alla människor och grupper av människor vore lika. Men kvinnor och män är inte lika därför blir de skillnader de pekar på inga orättvisor utan normala variationer i den till egenskaper normalfördelade människan.

      Deras politik sliter sönder och polariserar oavsett vilka intentionerna är bakom politiken. Så kan de verkliga maktspelarna i vänsterns organisationer använda fotfolket för sin politiska intriger.

Lämna ett svar till olle reimers Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *