Klyvnadens tid

… under trycket av den massinvandring de själva givit sitt stöd. Robert Mathiessen(RM) numera före detta ledare för Kommunistiska Partiet(KP) har skiljts från sitt uppdrag efter att ha sjukskrivit sig för utmattning på obestämd tid. Rykten cirkulerar att han utsatts för politisk mobbing, kallats rasist av andra medlemmar.  RM:s försök att komma tillrätta med partiets okritiska stöd till massinvandring har därmed nått vägs ände. RM försvann från den politiska scenen i maj. Först nu genom att en ny ordförande utsetts av partistyrelsen har situationen kommit till allmänhetens kännedom. Detta försök till skademinimering har endast förvärrat krisen i partiet. Ur krisen reser sig förhoppningar om att forma en ny vänster. Robert Mathiesson:

I försöket att ta denna diskussion har för min egen del den stora förloraren varit min hälsa. Jag vet att det finns många som tänker i samma banor. Det gäller inte minst att formulera svar på alla de problem som den nyliberala invandrings- och segregationspolitiken har skapat. Idag lämnas det åt högern att spela mot öppet mål i dessa frågor.

Det finns idag ingen organisation som har varken den intellektuella eller organisatoriska styrkan att bli den kraft som behövs i svensk politik. Samtidigt har konsekvenserna av den nyliberala förvandlingen av Sverige aldrig varit tydligare. Elitens verklighetsfrånvända politik har slagit knut på sig själv. Och bland vanligt folk blir det allt tydligare att vi inte vill leva i det framtida samhälle som vi börjar se konturerna av.

Frågan är nu om vänstern har förmågan den intellektuella styrkan och friheten, men inte minst den moraliska ryggraden att ta rygg på Robert Mathiessons(RM) och följa hans uppmaning. Heller kommer vänstergrupperna att var för sig kastar sig över det splittrade partiets medlemmar för att stärka sin egen position. Jag hör redan ropen: Robert kom till oss, vår gemenskap står öppen.  Men jag ser inga ansatser till att göra upp med de problem som RM försökt rätta till. Robert Mathiesson har anledning att se upp så han inte blir offer för en ny omgång politisk mobbing.

Robert Mathiessen har pekat ut de politiska problemen som under många år varit massivt närvarande i vårt samhälle. Den mycket svårare uppgiften är att söka grunderna till dessa fel i vänsterns ideologiska rötter. Det kommer att bli så mycket svårare eftersom vänstern vårdat sin marxism som en intellektuell urkraft, en frisk kärna till ovärderlig hjälp att förstå “verkligheten”. Förhållandet till marxismen är systematiskt underdånigt vilket även kan anas mellan RM:s rader ovan. Det är Lenins ord som slår igenom:

Marx’ lära är allsmäktig, därför att den är sann. Den är helgjuten och harmonisk och ger människorna en enhetlig världsåskådning, som är oförsonlig gentemot all vidskepelse, all reaktion och allt försvar av det borgerliga förtrycket. Den är den rättmätiga arvtagaren till det bästa, som mänskligheten under det 19:e århundradet skapat i den tyska filosofins, den engelska politiska ekonomins och den franska socialismens gestalt.

Detta är vad kommunister fortfarande anser och känner för. Det borde skorra falskt i den postmoderna relativismens tid: Allsmäktig för att den är sann. Allt är naturligtvis inte fel. Det är inte fel med facklig och politisk organisering  för arbetets intressen. Problemet är att marxismen har mycket lite att erbjuda annat än illusioner om hur statsapparaten skall vittra bort efter att proletariatets diktatur genomförts, en politisk återvändsgränd som miljoner arbetare fått erfara. Att marxister i sin analys ser sig ha rätten att ta makten med våld, öppnar för en politisk polarisering in i inbördeskrig.

Att verka för ett jämlikare samhälle, för att tillvarata arbetarkollektivets intressen är vänstern centrala uppgift. Marxister stödjer sig på en historiedeterminism som de kallar historisk materialism som en “vetenskaplig” ryggrad för sitt politiska bygge. Teorin har redan prövats och vi behöver inga fler experiment i upprepade misslyckanden. Vad som däremot behövs är ett nytt varför: varför kampen för det mänskliga kollektivet, vars stora sammanhållande majoritet är just det arbetande folket, är riktigt.

Svaret kan inte finnas i något annat än i människan själv, vad för slags varelse hon är, hur hennes behov och egenskaper ser ut. Att skapa ett mänskligt samhälle kräver att man utgår från byggmaterialets egenskaper, svaret pekar på människan som individ och kollektiv varelse. De samhällen vi vill ha har inget annat syfte än att vara bäst på att tillfredsställa mänskliga behov, givet vårt beroende av livets gröna väv på en begränsande planet. Marxister har blockerat denna väg genom att ensidigt hävda att människan är en social konstruktion, och som individer oskrivna blad som formas av sin miljö. De har gått så långt att en del till och med hävdar att det leder till rasism att söka svaret för våra politiska projekt i vilka egenskaper vi har som art.

Det är det faktum att människa som biologiska varelse är ett flockdjur som är grunden för att kollektivet har en central plats i samhälle och politik. Det har historiskt varit vänsterns uppgift att definiera detta kollektiv. Det har i Sverige aldrig varit det av Marx definierade proletariatet, utan mer bred arbetarklassen i folkrörelsedräkt. Marxisterna har fått ett århundrade, 1900-talet, på att använda proletariatet som den mänskliga flockens kärna och sammanhållande identitet och politiska kraft. Resultatet är negativt, ett misslyckande. Problemet är att “proletariatet” inte handlar om människan utan är en rent politisk konstruktion. Det är det arbetande folket i en mycket bredare bemärkelse som är den kollektiva identitet som kan bli den kärna som människokollektivet kan bygga sitt samhälle på. Ett mänskligt samhälle måste hitta en balanspunkt mellan produktion och konsumtion, mellan att ge och få, och förmågan, driften, viljan att skapa är den mänskliga egenskapen. Att organisera denna mänskliga drift är arbetets uppgift.

Ett ideologiskt hinder för att ta sig an detta arbetets vision är kommunisternas föreställningar om ett klasslöst samhälle. Det är kommunisternas stora vision och bidrag till mänskligheten och den är styrande. Idag talar kommunister tyst om det klasslösa samhället eftersom de senaste hundra årens samhällsbygge har gjort den alltmer orealistisk. Inte bara produktionen utan hela vårt samhälle bygger på en allt starkare differentiering, delning av arbetet. Det är inte bara tekniken som driver den utan kunskapsutvecklingen som helhet. För att utveckla och vårda kunskaper krävs hierarkier. Hierarkier är nödvändiga för att ge struktur åt värden och kvaliteter rent generellt. Kommunister påstår sig vara fiender till hierarkier men har inga problem med att själva organisera sig i en brant hierarki och skydda detta organisatoriska bygge i partiideologi och kultur.

Människan är inte bara ett flockdjur hon är dessutom med nödvändighet ett hierarkibyggande flockdjur. Återigen blir det klart hur viktig, hur central och strategisk frågan om vad människan är för det samhälle som hon är beroende av och och delvis instinktivt och spontant skapar. För att skapa ett klasslöst samhälle måste arbetsdelningen brytas, den tekniska och vetenskaplig utvecklingen underordnas kravet på klasslöshet. Det finns ett samhälle som gjort det. Det finns hos oss här och nu och borde studeras av de som påstår sig vilja skapa ett klasslöst samhälle. Jag syftar på Amish i Nordamerika. Utan tvekan finns en hel del att lära.

Vad menar då Marx och dagens marxister med sin klasslösa vision. Marx skrev om att statens skulle vittra bort under proletariatets diktatur. Han hade visioner om att motsättningen mellan teoretiskt och praktiskt arbete och motsättningen mellan stad och land måste försvinna. För att lyckas utan att som Amish underordna sig en totalitär religion, har terror, totalreglering av ekonomi och avskaffande av pengar används. Om man tror att människan är ett oskrivet blad finns i teorin inga hinder för vad varje individ kan utvecklas till. Är man ung och utan de hårda erfarenheterna  av de egna begränsningarna är man i högre grad ett offer för denna “generösa” människosyn. Problemet är att den inte är sann. Människan är olika utrustad vad gäller sina egenskaper. Alla har inte läshuvud och upplever den överteoretiserade skolan som en plåga. Individen kräver inte att alla skall få bli professorer utan att hon skall få möjlighet att ta vara på de egenskaper hon har, få möjlighet att trivas med sina egenskaper. Inser man detta enkla så förstår man också hur verklighetsfrämmande idén om att ta bort skillnaden mellan  teoretiskt och praktiskt arbete är.

Det enda sättet att lösa motsättningen mellan teoretiskt och praktiskt arbete är att avskaffa det förra, och det är i praktiken vad Amish har gjort. Amish är en agrar kultur där dagen fylls av praktiskt arbete. Amish härstammar ur de kristna rörelser som inte var främmande för att använda våld för att sprida sin kristna kommunism. Som exempel Thomas Müntzer som hyllades av Marx för sin våldsamma kompromisslöshet. Amish tog lärdom av nederlagen i de blodiga bondeupproren och blev pacifister. En utveckling som gjort att de överlevt från 1700-talets agrarekonomi, genom industrialiseringen och till vårt nuvarande “kunskapssamhälle. Med våld som metod för sitt kristna samhällsbygge hade de inte blivit gamla i det skjutglad vilda västern som bland annat svenska utvandring bidrog till.

Åter till de svenska marxisternas partikris.

Partiets aktivister krishanterar nu som värst med att mana till uppslutning kring sin allsmäktiga marxism-leninism. Tanken är att hålla ihop det lilla som finns. Det är en naturlig reaktion. Det hade möjligen fungerat under under det röda 1970-talet eller det lugna nyliberala 80-talet, men dagens alltmer polariserade klimat orsakad av massinvandring ger lite utrymme för ett parti som skall stödja sig på arbetarklassen. Arbetarklassen kräver nu i accelererande omfattning krafttag mot massinvandring. I denna situation måste man välja mellan att fortsätta vara ett åsiktsparti eller ett klassparti på riktigt. Det är dags att inse att de inte går att förena.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson